Fru talman! Kvällens debatt handlar som bekant
om försvarsbudgeten för 1999. År 1998/99 är också
mittenåret i det femåriga försvarsbeslutet. Egentligen
borde det vara en transportsträcka på vägen mot vå-
rens säkerhetspolitiska kontrollstation. Försvarsbud-
geten för 1999 borde ha varit okontroversiell för
riksdagen. Så blev det nu inte.
Genom en uppgörelse i försvarsutskottet med
Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycks Socialdemo-
kraterna nu ensidigt frånträda viktiga delar av den
gemensamma uppgörelsen med Centerpartiet om
försvarspolitiken. Jag beklagar det.
Uppgörelsen om anslagsförordningens tillämp-
ning för Försvarsmakten riskerar att leda till helt
oacceptabla konsekvenser för det militära försvaret.
Facit får vi väl i regeringens regleringsbrev till För-
svarsmakten, där följderna för anställda i svensk
försvarsindustri, för Försvarsmaktens anseende och
dess folkliga förankring kommer att framgå.
Om regeringen inte finner alternativa besparingar
står Försvarsmakten inför hotet av vad jag ändå vill
kalla för ett idiotstopp för övnings- och utbildnings-
verksamheterna under de närmaste åren, även om
Berit Jóhannesson kallar detta för en ordnad reträtt. I
så fall är det snarast en oordnad reträtt.
På försvarsmateriel finns under det kommande
budgetåret mycket små möjligheter till några reella
besparingar. Otryggheten om Sveriges långsiktiga
försvarsbeställningar försvårar naturligtvis också för
svensk försvarsindustri att utifrån en styrkeposition
delta i det nödvändiga europeiska försvarsindustri-
samarbetet.
Jag har inga illusioner om att Vänsterpartiet och
Miljöpartiet skulle bry sig om detta. Socialdemokra-
terna inser emellertid sakernas tillstånd, och de har
därför lagt till en text i betänkandet som pekar på
behovet av att stödja svensk försvarsindustri. Gårda-
gens debattartikel från näringsministern och för-
svarsministern har budskapet att de jobb som försvin-
ner skall ersättas. Så ser tragiken ut, för att använda
ministrarnas egna ord. Så ser konsekvenserna ut på
grund av uppgörelsen med Vänsterpartiet och Miljö-
partiet, skulle man kunna säga.
Jag uppskattar Socialdemokraternas ärliga uppsåt,
men hade det inte varit bättre att finna en balanserad
lösning, en lösning som skulle ge rådrum och ett
minimum av betänketid för riksdagen, försvarsmak-
ten och försvarsindustrin?
Ett sådant förslag fanns nämligen på utskottets
bord och återfinns nu som reservation 2 över moment
1. En reservation från Centerpartiet som också Folk-
partiet anslutit sig till. Jag yrkar bifall till denna re-
servation.
Centerpartiets förslag innebär amorteringsfrihet
under 1998 och 1999 för Försvarsmakten på lånen
hos Riksgäldskontoret. Genom amorteringsfrihet
skulle det skapas utrymme för ett anslagssparande
inom Försvarsmakten som lättar på statens utgiftstak.
Eftersom lånet kvarstår påverkas inte heller statsskul-
den.
Centerpartiets modell innebär inte några höjda an-
slag till Försvarsmakten. Med vår modell klarar riks-
dagen att följa sina utfästelser, dels respekten för
utgiftstaket, dels respekten för utfästelsen till försva-
ret om att den tekniska omläggningen av budgete-
rings- och redovisningsrutiner inte skulle försämra
Försvarsmaktens köpkraft.
Jag vill i detta sammanhang också påminna om
vad som står i finansplanen om att samarbetet med
Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte skulle omfatta
säkerhetspolitiken, och att tidigare gjorda uppgörel-
ser, däribland om försvarspolitiken, ligger fast.
Det är utomordentligt frustrerande att vi står här
och debatterar frågan om anslagsförordningen utan att
vi har ett underlag som visar hur stora summor som
egentligen står på spel. Vi vet att det skedde en en-
gångsindragning från Försvarsmakten på 14,6 miljar-
der hösten 1996. Vi vet att Överbefälhavaren anser att
en utebliven kompensation innebär att försvaret förlo-
rar ca 7,8 miljarder kronor i övergången till denna
nya anslagsförordning. Denna siffra är baserad på att
man bortser från den s.k. teknikfaktorn.
Osäkerheten skapar dålig grund för riksdagens be-
slut med anledning av kontrollstationen 1999. Det är
otillfredsställande att riksdagsmajoriteten vill skjuta
fram den slutliga bedömningen av utfallet när det
gäller anslagsförordningen ända till år 2001.
I vår reservation kräver vi att försvarsberedningen
ges i uppdrag att skyndsamt granska anslagsförord-
ningens köpkraftseffekter så att en samlad avstäm-
ning kan redovisas i samband med den säkerhetspoli-
tiska kontrollstationen eller i varje fall senast i sam-
band med vårpropositionen.
Fru talman! Läget är allvarligt. Det är tid för an-
svarstagande av partier som förmår att ta ansvar.
Sverige behöver fortsättningsvis en bred och långsik-
tig uppgörelse om försvars- och säkerhetspolitiken.
Vårens beslut med anledning av kontrollstationen bör
bli ett första inriktningsbeslut på denna grund. Om
detta beslut bildar etapp ett i ett nytt försvarsbeslut
eller inte, är en närmast semantisk fråga.
Centerpartiet har givetvis ambitionen att kon-
struktivt medverka till att nå samsyn. Vi kommer att
fortsätta arbetet i försvarsberedningen i den riktning-
en.
1996 års försvarsbeslut lade fast kursen för ett
modernt svenskt totalförsvar anpassat till de delvis
nya utmaningar som vårt samhälle kan komma att
ställas inför. Till grund för beslutet låg en mycket väl
genomarbetad säkerhetspolitisk analys. Beslutet
präglades av insikten om att ett vidgat säkerhetsbe-
grepp måste vara styrande för totalförsvaret. En hel-
hetssyn skall prägla samhällets hantering av hot och
risker både i fred och i krig.
Gällande försvarsbeslut bildar, enligt Centerparti-
ets syn, den enda rimliga utgångspunkten för ett nytt
inriktningsbeslut våren 1999.
Fru talman! Militär alliansfrihet är den ram som
med nu kända förutsättningar bäst förmår tillgodose
de svenska säkerhetspolitiska intressena. Rätt utnytt-
jad är den svenska militära alliansfriheten en stor
tillgång i byggandet av en gemensam europeisk
fredsordning.
Sveriges militära alliansfrihet förutsätter, som ti-
digare talare sagt, att vi har en betryggande egen
försvarsförmåga. Hela Sverige skall kunna försvaras
och den folkliga förankringen och delaktigheten skall
tryggas.
Det svenska försvaret skall vidareutveckla förmå-
gan till anpassning. Det är i första hand den säker-
hetspolitiska utvecklingen i vår omvärld som skall
styra storleken av vårt militära försvar. Om den posi-
tiva säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter kan
naturligtvis omfattningen av det militära försvaret
diskuteras och måhända reduceras.
Inriktningen mot ökad rörlighet, ökat skydd och
bättre samverkansförmåga bör fortsätta. Den begrän-
sade inhemska marknaden, svårigheten att bibehålla
kompetens nationellt och behovet av kostnadseffektiv
materielförsörjning kräver att det europeiska samar-
betet på försvarsmaterielområdet utvecklas.
Ytterligare åtgärder för att skapa en sammanhål-
len svensk försvarsmakt bör också uppmuntras och
Försvarsmaktens internationella huvuduppgift skall
förstärkas. Behovet att se det civila och militära för-
svaret som en enhet - det s.k. totalförsvaret - blir än
mer angeläget i framtiden.
Det finns problem med gällande försvarsbeslut.
Alltför mycket verksamhet och materiel har, med
goda föresatser, stoppats in i den givna ekonomiska
ramen. Detta bör erkännas. Riksdagen förmådde inte
genomskåda att de uppgifter som Försvarsmakten
presenterade till en del kanske var glädjekalkyler. Jag
vill dock betona att det inte är de förändringar som
riksdagen gjorde i förhållande till ÖB:s förslag som
givit detta resultat. Tvärtom är det så att de föränd-
ringar som gjordes i riksdagen av försvarsbeslutet
gjorde det något mindre överlastat.
Fru talman! Nu gäller det att se framåt. Regering-
en har deklarerat att samarbetet med Vänsterpartiet
och Miljöpartiet inte skall omfatta försvarspolitiken.
Jag behöver väl inte förklara varför jag rekom-
menderar Socialdemokraterna att stå fast vid denna
deklaration.
Avslutningsvis vill jag säga att jag står bakom de
reservationer där Centern är undertecknare, men att
jag yrkar bifall enbart till reservation 2.