Fru talman! Försvarsministern talade om en för-
änderlig värld. Många andra har också nämnt förnyel-
se och förändring inom försvars- och säkerhetspoliti-
ken. Det är alldeles självklart att så skall ske, men den
skall naturligtvis vara kontrollerad.
Dagens försvarsbeslut innebär, om det fullföljs, en
okontrollerad avveckling av både försvar och för-
svarsindustri. För första gången har ett regeringsbä-
rande parti i Sverige tillåtit extrema vänsterpartier få
avgörande inflytande på det försvars- och särkerhets-
politiska området.
Socialdemokraterna har trots tidigare försäkringar
att samarbetet med Vänstern och Miljöpartiet endast
rör budgeten och inte t.ex. försvars- och säkerhetspo-
litik visat att man givit just dessa partier möjlighet att
utöva sin försvarsfientliga politik.
Socialdemokraterna bär därmed ett stort ansvar
för de allvarliga konsekvenser som blir följden av att
inte kompensera Försvarsmakten enligt tidigare riks-
dagsbeslut.
I utskottsbehandlingen ansträngde sig ett antal
partier - inte minst socialdemokratiska ledamöter -
för att finna en rimlig lösning. Den preliminära majo-
ritetsöverenskommelsen om en avskrivning av lån i
riksgälden fick stöd av Försvarsdepartementet, men
som alla vet föll förslaget inte i god jord hos finans-
minister Åsbrink. Att det går så långt att finansmi-
nistern tillåts ha vetorätt i försvarsutskottet och över
riksdagen är i högsta grad anmärkningsvärt.
Innan jag går vidare i vad som skett beträffande
senare års försvarspolitik och konsekvenser av det
beslut som skall fattas i dag vill jag klargöra att vi
moderater är övertygade om att ett nytt försvarsbeslut
måste till där förändringar och förnyelse av försvars-
och säkerhetspolitiken är nödvändigt.
1996 års försvarsbeslut innebar en sänkning av
anslagsramen med 4 miljarder. Efter enbart några
månader insåg Försvarsmakten att det inte fanns
balans mellan ekonomi och verksamhet. Verksam-
hetsförändringar blev nödvändiga, och i dag har vi
inte det försvar som vi beslutade om 1996.
Anslagsförordningen ändrades, och staten drog in
14,6 miljarder av Försvarsmaktens pengar. Den kom-
pensation som riksdagen förutsatte och beslutade om
i två beslut har finansministern glömt. När man talar
om att det inte går att kalkylera eller räkna fram förr-
än år 2002 måste man fundera på hur detta är möjligt.
Det är klart att det är viljan som saknas. Man vill rulla
det framför sig. Finns inte kompetensen i Finansde-
partementet borde det vara möjligt att anlita någon
annan för att klara av det.
Det gjordes ytterligare en förändring som ökade
försvarets fasta kostnader, även det för att förbättra
statens finanser och klara konvergenskraven inför en
eventuell EMU-anslutning. Värdet på mark, anlägg-
ningar och fastigheter skrevs upp och överfördes till
Fortifikationsverket. Försvaret fick då betala hyror
baserade på de nya, uppskrivna värdena.
Anslagsminskningen, ytterligare besparingar
1997, ökade fasta kostnader och utebliven kompen-
sation för förändringen av anslagsförordningen får
dramatiska konsekvenser för Försvarsmakten och
försvarsindustrin, eftersom den påverkbara delen av
den totala anslagsramen endast är 30 %.
Fru talman! I betänkandet tas också ställning till
verksamhetens omfattning och mål, styrning och
uppföljning, inriktningen av Försvarsmaktens förmå-
gor samt utveckling och investeringar. Det är viktiga
ställningstaganden; problemet är att ekvationen mel-
lan å ena sidan ekonomin och å andra sidan verksam-
heten inte går ihop. Den är orealistisk.
Konsekvenserna har Försvarsmakten redovisat:
totalstopp för försvarsmaterielbeställningar och ytter-
ligare kraftiga neddragningar av antalet värnpliktiga.
Detta leder i sin tur till andra negativa följdeffek-
ter. Många anställda inom försvaret och industrin
förlorar sina jobb. Krigsmaterielexporten kan påver-
kas, kanske t.o.m. exporten av JAS till Sydafrika.
Samarbetsprojekten med andra europeiska nationer
äventyras. Forskning och utveckling får inte möjlig-
het att fortsätta på samma sätt som tidigare. Rekryte-
ringsbasen för de internationella insatserna räcker inte
till med en halvering, och kanske mer än det, av
markstridskrafterna. Det är destruktivt för alla an-
ställda inom försvaret. Rekrytering av ny personal
blir också väsentligt svårare med den instabilitet som
präglar försvarspolitiken.
Det är heller inte förtroendeingivande när för-
svarsministern ena dagen tvingas fatta beslut tillsam-
mans med avvecklingspartier för att dagen efter dek-
larera att dessa är diskvalificerade för kommande
beslut som gäller försvars- och säkerhetspolitik.
Vidare måste det återskapas ett förtroende mellan
riksdag och regering och Försvarsmakten. De senaste
veckornas turbulens i försvarsfrågan måste av både
initierade och utomstående betraktas som en ovärdig
handläggning av en viktig fråga i vår svenska riksdag.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla de mode-
rata reservationerna, men liksom Henrik Landerholm
yrkar jag bifall endast till reservation 1.