Herr talman! Jag minns en lektion i skolan för 32 år
sedan. Vår lärare i geoteknik lämnade katedern,
tog kritan och gick fram till svarta tavlan. Så sade
han till oss elever: Nu skall jag förklara skillnaden
mellan borgerlig politik och socialdemokratisk
politik. Sedan ritade han en svagt uppåtgående
sinuskurva. Därefter drog han en rak linje. Den
krokiga linjen skulle vara borgerlig politik. Den
raka linjen stod för socialdemokratisk politik.
Ända till mitten av 1980-talet tyckte jag att den
bilden stämde rätt väl. Men efter två och ett halvt
år i riksdagen tycker jag inte längre så. Visst fick
bilden en törn under överbryggningspolitikens
dagar på 1970-talet. Men när jag upplevde
överbryggningspolitiken tyckte jag att den var rätt.
Herr talman! I fyra allmänpolitiska debatter har jag
valt att presentera kristdemokraternas
skattepolitik. I dag tänkte jag få till stånd en dialog
om den krokiga linjen i socialdemokraternas
oppositionspolitik.
SIFO-mätningen i januari 1991 visade att
socialdemokraterna kunde räkna med ett stöd i
valmanskåren på ca 32 %. Den klena
uppslutningen kring 1990 års regeringspolitik
berodde på resultatet av 1980-talets politiska
missgrepp, men också på ett missnöje med den
mycket kraftiga omsvängning av politiken som
bedömdes för att få Sverige på rätt väg.
Jag tycker att socialdemokraterna därefter har varit
mycket skickliga på att vältra över missnöjet med
den då förda politiken på nuvarande regering. Man
gör det med olika beskrivningar.
Jag skall belysa det med några exempel från
socialdemokraternas ekonomiska partimotion i år.
När det gäller skatterna vill man gärna ge sken av
att vi genomfört ett stort antal ofinansierade
skattesänkningar. Men samtidigt summerar man på
s. 16 i motionen de sänkta skatterna till 45 miljarder
och de höjda skatterna till 43 miljarder. Det är
alltså inte så stor skillnad.
På s. 17 talar man om att höginkomsttagarna har
fått stora skattesänkningar. Det har de förvisso fått,
men det var genom de skattesänkningar som
genomfördes av socialdemokraterna innan jag kom
till riksdagen. De riksdagar jag har deltagit i har
skärpt inkomstskatterna för höginkomsttagarna.
På s. 2 talas det om att pensionärerna har fått höjd
skatt. Lars Hedfors upprepade det påståendet. Är
det verkligen korrekt? Jag skulle vilja att Lars
Hedfors exemplifierar det. I krisuppgörelsen, där
regering och opposition var eniga, fick
pensionärerna ta en del. Men det mesta var
utebliven kompensation för 1992 års prishöjningar.
Är det inte i stället så att man under den nuvarande
regeringen har kompenserat pensionärerna --
genom höjning av de kommunala
bostadstilläggen -- för skattehöjningar i boendet,
som medförde höjda hyror?
Socialdemokraterna administrerade under 1980-
talet en våldsam kapitalexport -- 250 miljarder -- till
utlandet, utan motsvarande sparande i landet.
Tvärtom ökade -- allt enligt den socialdemokratiska
motionen -- hushållens skuldsättning med 300
miljarder på fyra år. Socialdemokraternas mycket
sent påtänkta motåtgärder förändrade bilden för
ett sparande. Detta sparande har ökat under
nuvarande regering och befinner sig i dag på en
hyfsad nivå. Detta sparande kritiseras i den
socialdemokratiska motionen. På s. 11 får vi veta
att bl.a. skatteavdraget för individuellt
pensionssparande och begränsningen av
ränteavdraget till 25 % är åtgärder som har minskat
efterfrågan och ökat arbetslösheten. Är detta sant?
Och är det i så fall regeringens fel?
Förändringen i det individuella pensionssparandet
genomfördes den 1 januari i år och har varit i kraft
drygt en månad. Sänkningen till 25 % träder i kraft
nästa år.
Är det möjligen så att några åtgärder har påverkat
arbetslösheten och konsumtionen? Det måste i så
fall vara Socialdemokraternas sänkning av
ränteavdragets värde från 50 till 30 %.