Herr talman! Jag vill knyta an till vad Inga-Britt
Johansson sade i sitt anförande. Låt hela Sverige
leva! Så uttrycks ibland kravet på att den egna
landsändan skall ges tillräckligt goda villkor för att
människorna där skall kunna leva under drägliga
livsbetingelser. Det gäller naturligtvis glesbygden,
men det gäller också tätorterna och inte minst våra
storstäder.
I det tvåtredjedelssamhälle som vi nu med snabba
steg är på väg mot drabbas inte minst storstäderna
hårt. Det finns många exempel på det. Varje dag
påminns vi om de orättvisor som drabbar många
människor inte minst i Göteborg.
Alltsedan början av 1980-talet har den kommunala
verksamheten i Göteborg ökat i betydligt
långsammare takt än i genomsnittet av landets
kommuner. Den viktigaste orsaken till att
utvecklingen varit så svag är att kommunen
drabbats av indragningar som motsvarar ett
inkomstbortfall på drygt 2 miljarder kronor per år,
vilket motsvarar 5 skattekronor. Detta har även
Inga-Britt Johansson påpekat. Om Göteborg hade
haft dessa inkomster så skulle inte det stora
underskottet ha uppkommit och invånarna hade
kunnat få en acceptabel service.
Borttagandet av beskattningsrätten på juridiska
personer innebar exempelvis 1 000 miljoner kronor
i minskade inkomster. Det statsbidragssystem som
gäller fr.o.m. 1993 innebär en indragning på 400
miljoner kronor, en hel skattekrona.
Alla dessa indragningar har fått till följd att man
har tvingats göra drastiska nedskärningar inom
skola, barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg.
Under åren 1992 t.o.m. 1994 måste den befintliga
verksamheten bantas med 20 %! Trots detta
återstår ett underskott för detta år på 460 miljoner
kronor, vilket motsvarar en hel skattekrona.
Den 1 januari 1992 fanns det 70 000 anställda i
kommunen. Efter två år hade en tiondel av dessa,
dvs. 7 000, försvunnit. I år kommer ytterligare
3 500 jobb att försvinna, de flesta av dem inom
sjukvården.
Konsekvensen är, det begriper var och en, att det
har blivit stora försämringar i servicen. Antalet
elever i skolklasser och antalet barn inom
barnomsorgen har ökat drastiskt. Vårdgarantierna
inom sjukvården kan inte upprätthållas. I princip
sätts inga vikarier in när personal är frånvarande på
grund av sjukdom osv.
Kommunförbundet har i sin rapport angående
levnadsförhållandena i Sverige bekräftat de
strukturella problem som Göteborg har att leva
med. Inom i stort sett varje redovisat område har
Göteborg svårigheter jämfört med landet i dess
helhet.
Andelen förvärvsarbetande är klart mindre,
andelen arbetssökande större, andelen
ensamstående med barn större, andelen utländska
medborgare betydligt större,
bostadskostnadsindexet hela 14 % högre, antalet
socialbidragstagare betydligt större än
motsvarande siffra för riket, antalet
förtidspensionerade större samt ohälsotalet
betydligt högre än genomsnittet.
Herr talman! Jag skulle kunna fortsätta den här
uppräkningen och ge ännu fler exempel på de
skillnader som finns mellan Göteborg och riket i
dess helhet. Men i stället för att komma med
tröttande siffror hänvisar jag till den rapport som
Kommunförbundet har redovisat och till den
motion som har rubriken ''Göteborg -- utsatt stad''
och som har inlämnats under den allmänna
motionstiden med Inga-Britt Johansson som första
namn.
Bakom siffrorna finns det dock människor,
människor som länge har varit tysta men som nu
alltmer gör sin stämma hörd i protest mot de allt
kärvare förhållanden som de tvingas leva under --
människor som nu alltmer förtvivlat ser vad som
händer.
Så gott som varje dag hör jag av människor genom
brev, telefonsamtal eller på annat sätt. Man kan
inte längre tiga. Åtstramningarna får nu sådana
effekter att människor börjar göra sin röst hörd.
Regering och riksdag måste nu ta sitt ansvar. Det
är nödvändigt att komma till rätta med de särskilda
problem som uppstått i Göteborg i samband med
de olika åtgärder som vidtagits från statsmakternas
sida. Regeringen bör komma till riksdagen med
förslag som gör att Göteborgs kommun åter har
möjligheter att ge sina medborgare en service som
motsvarar servicen i landet i övrigt.