Fru talman! Jag har en kommentar och en fråga till
Lena Hjelm-Wallén.
Jag tror att de svepande uttalanden om
överkompensationer av friskolor som då och då
kommer från socialdemokraterna och nyss från
Lena Hjelm-Wallén svider i hjärtat på elever,
föräldrar och lärare i Waldorfskolor,
Montessoriskolor, finska skolor och estniska skolor
runt om i landet. Inte minst tror jag att det svider i
lärarnas hjärtan i och med att de plötsligt, med det
nya bidragssystem som vi har skapat, har fått
vettiga löner, vilket de inte hade tidigare.
Socialdemokraterna har i sin argumentation talat
om att riva upp möjligheten att införa betyg från
årskurs ett. Om inte kansliet i betänkandet hade
skrivit in vad denna skriftliga information skulle
kunna innebära -- vad skulle då
Socialdemokraterna ha att riva upp till hösten? I så
fall vore vi ju överens. Jag har fortfarande mycket
svårt att förstå detta.
Jag hade tänkt ägna den här stunden åt att
kommentera ett par saker om gymnasieskolan i dag
utifrån de synpunkter vi hade 1991, när
propositionen Växa med kunskaper lades fram och
den nya gymnasieskolan skapades av en majoritet i
riksdagen. Vår kritik rörde i huvudsak några
punkter som fortfarande är något aktuella.
Jag vill inte hålla ett anförande på temat: Vad var
det vi sade? Jag gör detta för att vi är uppriktigt
bekymrade över en del av de rapporter som
kommer från gymnasieskolan. De saker som jag
tänker kommentera utgår från ett individperspektiv
på eleverna.
En sak var Björn Samuelson och statsrådet Ask
tidigare inne på, och den handlar om en gemensam
referensgrupp för alla vad gäller kärnämnena.
Detta bygger på en i princip mycket välmenande
idé. Men oavsett hur stora krav vi ställer på
gymnasieskolan finns det några elever som
tenderar att falla igenom och som inte kan få
godkänt i vissa kärnämnen. Då får man en
utslagning. Det syns tecken på en sådan utslagning
ute i gymnasieskolan, och man är bekymrad över
det. Lärarna som ser detta mår inte bra.
Jag tror att vi tillsammans måste diskutera hur vi
skall lösa detta. Jag har inga konkreta förslag, och
jag tycker inte att vi skall genomföra några
drastiska förändringar. Men vi måste hålla
diskussionen levande sinsemellan. Jag tror att vi
alla delar bekymret för de elever som är svagast och
som tenderar att råka illa ut.
Det handlar alltså inte om att försöka skapa några
A- eller B-lag, men om vi inte gör någonting och
hittar en framkomlig väg så skapas det A- och B-lag
av sig självt. De svagaste eleverna kommer att slås
ut i och med att de får för höga krav på sig.
Det handlar om att lyckas i livet och få ett gott
självförtroende. Det är otroligt viktigt för oss alla,
i synnerhet för tonåringar. Därför måste
individualiseringen av studierna vara något centralt
för oss när vi diskuterar gymnasiepolitik.
De specialutformade programmen fyller en
funktion, men jag är också litet bekymrad över de
individuella programmen. Det finns tendenser i dag
till att de blir ett tillhåll för misslyckade elever, men
de skall absolut inte få den stämpeln. De
individuella programmen skall kunna användas
som en aktiv, strategisk resurs, som man kan
tillämpa på vissa elever som har specifika önskemål
på vissa områden men kanske inte klarar de
nationella kraven på andra.
Om vi bara drar ned kraven eller omfattningen på
någon enstaka kurs i ett nationellt program så går
eleven per definition på ett individuellt program.
Jag tycker att vi skall ha den flexibiliteten. Den
skall finnas utifrån ett individperspektiv. Man får
alltså inte placera elever som är allmänt skoltrötta
som en grupp någonstans och kalla det för ett
individuellt program. Man måste utifrån lusten att
lära och lärandets kultur, som Lena Hjelm-Wallén
också var inne på och som måste genomsyra skolan,
ta reda på vad alla elever skulle vilja göra.
Jag tror också att det är väldigt viktigt att vi i den
nya gymnasieskolan, eftersom den innebär ett
ganska omfattande trendbrott, och en helt ny
utbildning, försöker genomföra det som vi har talat
om så kolossalt länge, nämligen att eleven måste
vara huvudpersonen.
Eleven måste vara subjektet i hela skolan, och inte
minst i gymnasieskolan. Det framgår bl.a av
riksdagens revisorers rapport att eleven fortfarande
är ett objekt som behandlas med
kunskapsinformation från kateder. Detta är inte
förenligt med en modern gymnasieskola. Det
kräver ett förändrat arbets- och synsätt. Eleverna
måste lära sig en helt annan typ av studieteknik,
lärarna måste lära sig hur man bedriver individuell
studievägledning och tar ansvar för elevernas årliga
val.
Jag tror att man i den kompetensutveckling som
kommunerna skall bedriva i de
kompetensutvecklingsplaner som skall göras, skall
ta hänsyn till att inte enbart ägna all tid åt
ämnesfördjupning och ämnesprövning. Det måste
också ske en pedagogisk utveckling. Som vi också
signalerar i årets budgetproposition måste staten
engagera sig i kompetensutvecklingen. På sikt
kommer det att bli alltmer nödvändigt.