Fru talman! Innan jag börjar mitt anförande vill
jag bara ge en kommentar till Sofia Jonssons anfö-
rande tidigare. Hon pratade om åtta förlorade år när
det gäller skolan. Jag vill bara påminna Sofia Jonsson
om att Centerpartiet har en väldigt stor del i samar-
betet när det gäller fyra av de åren, och man har en
stor del i ansvaret för vad som hände under den tiden.
Jag tror nämligen att de nedskärningar som gjor-
des under de fyra åren, som bl.a. innebar kraftigt
minskade resurser till elevvårdspersonalen, har lett
till nedslitna lokaler, brist på läromedel, stora under-
visningsgrupper, stora barngrupper och därmed också
trötta och utbrända lärare och en försämrad arbets-
miljö. Detta har sin grund i de nedskärningarna, oav-
sett om de var berättigade eller inte. Det är detta som
vi ser konsekvenserna av i dag. Det vore kanske
klädsamt om Centerpartiet tog på sig något av det
ansvaret.
Under de fyra år som nu har följt, då Vänsterpar-
tiet och Miljöpartiet har del i ansvaret, har det avsatts
miljarder till kommunerna, bl.a. 5 miljarder som är
öronmärkta för personalförstärkningar inom skolan,
vilket är väldigt viktigt.
Det har varit en ganska mörk bild av skolan som
har tecknats av de borgerliga partierna. Jag ska be att
få ta upp något helt annat, fru talman, nämligen ett
väldigt ljust exempel. Det gäller en motion som jag
har skrivit om ett projekt som heter Näktergalen.
Jag tror att vi alla kommer ihåg hur viktigt det var
att som barn ha en vuxen person att se upp till, en
person som vi hade förtroende för och som vi kunde
prata med om det som ibland kändes svårt och job-
bigt. Jag tror att de flesta vuxna också har erfarenhet
av den glädje som det innebär att få vara just en sådan
person för ett barn. Det är nämligen så märkligt med
barn. Ibland kan något så enkelt som en gest eller ett
ord påverka ett barns självuppfattning.
För barn som kommer från socialt utsatta miljöer
med små resurser och för barn som har föräldrar som
inte riktigt förmår eller orkar ge barnen det stöd som
de behöver är det särskilt viktigt att knyta positiva
kontakter med någon vuxen utanför den trängre fa-
miljekretsen. Detta har man tagit fasta på i mentors-
projektet Näktergalen som startade 1997 i samarbete
mellan Malmö högskola och ett antal mångkulturella
grundskolor i Malmö. Antalet deltagare i projektet
har varierat under årens lopp. För närvarande är det
110 barn i åldern 8-12 år och lika många mentorer
som är verksamma i projektet. Varje projekt omfattar
en tidsperiod av ett läsår, och barn och mentor träffas
regelbundet en gång i veckan under ca 3 timmar.
Syftet med projektet är att barnen ska få nya kun-
skaper. De kan få hjälp med läxläsning, språkträning
etc., men de ska också få upplevelser och erfarenheter
genom att få vara med om roliga saker, komma till
nya platser, möta nya människor och göra saker som
de aldrig har gjort förut.
En liten flicka i nioårsåldern har berättat att hon
sedan hon träffat sin mentor fick göra sitt livs första
bussresa till stan. Hon har under julskyltningen fått se
guldängeln i stans största varuhus, och hon har varit
vid havet. Hon har känt vinden vid havet, och hon har
badat i havet.
I mentorn får barnet en vuxen alldeles för sig själv
- någon som lyssnar, någon som barnet får en per-
sonlig och nära relation till och någon som är en po-
sitiv förebild och som ger barnet uppmärksamhet och
stöd.
Målet är att barnet ska klara sig bättre både i och
utanför skolan. Mentorn i sin tur får viktiga kunska-
per om barn och om barns olika villkor för lärande
och utveckling.
Vid den utvärdering som har gjorts av projektet
framgår att mentorerna också tycker att de har
mognat och att de har ökat sin kommunikativa kom-
petens. De har lärt sig att ta ansvar, att lyssna och att
vara tydliga, flexibla och påhittiga. Vidare har de lärt
sig att hålla löften, visa respekt, skapa förtroende
samt hantera och förebygga konflikter.
Jag tror alltså att det här är väldigt viktigt även för
mentorerna och att det är en bra föräldraskola. Men
särskilt viktigt är det nog för unga lärarstuderande
som genom ett barn kan få erfarenheter av de mycket
olika livsvillkor som barn i Sverige i dag faktiskt
lever under. Mentorerna får möta miljöer som många
av dem tidigare inte varit i kontakt med.
Jag tror också att en spin-off-effekt av ett sådant
här projekt är att dessa barn kan se studier, även hög-
re studier, som en möjlighet i framtiden. Man plante-
rar den drömmen i barnet. Från tiden då jag själv var
liten kommer jag ihåg att det var oerhört viktigt när
jag första gången fick följa med min kamrats föräld-
rar till Lund och blev förd in i Lunds universitet.
Någon sade till mig: Detta är möjligt, Britt-Marie!
Det var det. Det möjliga kändes också möjligt att
göra.
Deltagandet i projektet - och detta är det viktigt
att säga - är helt frivilligt. Genom skolan får föräld-
rarna information om projektet. De kan för sina barns
räkning anmäla intresse för deltagande. Alla studenter
vid Malmö högskola har möjlighet att ansöka om att
bli mentorer. Både barnen och studenterna intervjuas,
och studenternas referenser kollas givetvis.
De studenter som blir anställda som mentorer får
utbildning, och de får också personlig handledning
under projektets gång. De får 6 000 kr i lön för det
här läsåret. De får också ett arbetsintyg. När man för
ihop barn och mentorer görs det väldigt noggranna
bedömningar utifrån intressen, barnens behov och
studenternas erfarenheter.
Det här projektet är egentligen ett projekt som har
initierats och drivits i Israel under namnet Perach.
Där har man en mycket lång erfarenhet av sådant här.
Med tanke på de olika kulturer som möts i det landet
kan vi lätt förstå att detta har varit viktigt. 20 % av
samtliga studenter deltar i projektet - 25 000 personer
varje år.
Jag tycker att det är väldigt roligt att få berätta om
detta för riksdagen därför att det här är en av de posi-
tiva saker som sker i landet men som vi hela tiden lätt
glömmer bort när vi, naturligtvis, också lyfter fram
problemen. Det är roligt att kunna säga att man med
så enkla medel kan åstadkomma så mycket.
Det är dock sorgligt att ibland i debatten här höra
att det finns en mängd olika förslag när det egentligen
är väldigt få som angriper grundproblemet, nämligen
den enorma segregation som faktiskt finns i vårt land
i dag. Den arbetslöshet och den sociala tristess som
finns i många områden föder nämnda typ av problem.
Skolan är givetvis en spegel av samhället i stort.
Det skulle vara väldigt roligt - utbildningsminis-
tern är inte här just nu, men jag har i varje fall riksda-
gens öra - om flera projekt med en inriktning som
liknar den för Näktergalen i Malmö kunde komma till
stånd på andra högskolor och universitet, speciellt i
våra storstadsområden. Jag skulle vilja uppmana
utbildningsministern att också sprida kunskap om de
här goda exemplen.