Herr talman! Att politiken valde väg 2005 när man ensidigt inriktade sig på etanolutbyggnad över hela Sverige framgår med all önskvärd tydlighet. Det är inte fråga om den typen av planekonomiskt tänkande och att peka med hela handen, trots att jag är militär, när det handlar om att utse vilka nya förnybara drivmedel som vi ska använda oss av.
Det finns flera olika delar i detta. Jag håller absolut med om att samhället behöver stötta den här typen av uppbyggnad och den här typen av produktion i många fall. Men det bör också vara baserat på en marknadskoppling, till skillnad från vissa andra EU-länder som använder sig av direktstöd när man från politiskt håll ska peka ut exakt vad som är det bästa bränslet. Jag tror inte att vi politiker är de bästa att peka ut det alla gånger, utan jag tror att vi tillsammans, politiker, branscher och konsumenter, kunder och köpare av detta, kan se åt vilket håll det bär. Sedan måste vi ju utforma system som är så neutrala att de kan hantera de behov och den efterfrågan som finns och som kommer att uppkomma.
Det skulle mycket väl kunna utkristallisera sig lokalt eller regionalt att distributionsdelen behöver samhällsstöd, men det behöver inte för den sakens skull betyda att vi beslutar oss här i dag i Sveriges riksdag för att biogasnät ska finnas över hela landet och börja byggas. Detta håller inte i längden, vare sig marknadsekonomiskt eller klimatmässigt för den delen.