Fru talman! Jag kan till viss del förstå Andreas
Carlgren när han säger att det kanske hade varit bättre
att från början ta klar ställning för vem som skall vara
huvudanordnare av denna typ av utbildning. Men jag
tror faktiskt att det ligger en fördel i att inte från bör-
jan knyta utbildningen till högskolan.
Jag vet, och jag tror Andreas Carlgren vet, att det
finns en väldig skepsis i företagsvälden mot s.k. aka-
demisk utbildning. Många av de låsningarna skulle
kunna försvinna om man under försöksperioden an-
ordnar utbildningen på så sätt att arbetsliv, högskola
och kommuner gemensamt bygger upp utbildningar.
På det sättet får vi som biverkan, om jag nu får an-
vända det ordet, att man lär känna varandra, kommer
inpå varandras olika kulturer i arbetsliv och högskola
och blir av med sina fördomar gentemot varandra.
Jag kan försäkra Andreas Carlgren att inte någon i
dag kan tänka sig en utbildning som leder rakt in i en
återvändsgränd. Där finns i dag problemet med fack-
högskolorna i Tyskland. De utbildar elever in i åter-
vändsgränder, innebärande att de inte kan komma
tillbaka eller över huvud taget närma sig universitet
och högskolor. Där tror jag nog att vi är överens om
att det inte skall bli återvändsgränder.