Fru talman! Bakgrunden till dagens debatt är den
utredning som den borgerliga regeringen tillsatte om
kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. Av ut-
redningen blev det knappt en tumme när den social-
demokratiska regeringen äntligen tog sig samman och
lade fram en proposition på riksdagens bord.
Mitt intryck av propositionen och av betänkandet
är att det är mer av "härtill är vi nödda och tvungna"
än av egna tankar och idéer om vad regeringen själv
vill åstadkomma med en ny kvalificerad yrkesutbild-
ning. Detta är med förlov sagt ett mycket knapert
aktstycke om man betänker att regeringen har haft ett
år på sig att åstadkomma propositionen.
De få förslag som presenteras är, liksom den mo-
dell för utbildningen som man kan ana, fyrkantiga och
saknar i många stycken nödvändig flexibilitet. De
flesta frågor som måste lösas lämnar regeringen och
utskottet över till den nationella organisationskommit-
té som skall arbeta under stark tidspress.
Vi moderater har i vår motion lagt fram många
förslag om hur vi vill se denna typ av utbildning for-
mas för att möta framtidens krav på arbetsmarknaden.
I en internationell jämförelse saknar den svenska
yrkesutbildningen en naturlig koppling mellan arbets-
liv och skola. Det finns vattentäta skott mellan skolan
och arbetslivet inom alltför många områden. Det är
inte bra. Samma förhållande gäller även de påbygg-
nadsutbildningar som bedrivs inom komvux och i
landstingens regi. Om vi jämför Sverige med våra
främsta konkurrentländer, framträder ett tydligt
mönster: I andra länder satsar arbetslivet mer på yr-
kesutbildningen - både ekonomiskt och personellt -
än vad som sker i vårt land.
Det är nödvändigt att ändra på detta förhållande
om resultaten skall kunna motsvara de krav och snab-
ba förändringar som i dag finns inom arbetslivet. Vi
kan inte fortsätta med att ha ett slutet offentligt skol-
system som innebär att skolan förmedlar både teore-
tiska och praktiska kunskaper. Vår slutsats är att vi
måste bryta upp det gamla systemet.
Utbildningar måste kunna hävda sig internationellt
och tåla att jämföras internationellt när det gäller både
gymnasieskolans yrkesförberedande program och den
blivande kvalificerade yrkesutbildningen. För att
lyckas krävs det att skola, utbildningsanordnare och
arbetsliv tar ett betydligt större ansvar för samverkan
än vad man hitintills har gjort.
Regeringen föreslår att en försöksverksamhet skall
omfatta 1 700 nybörjarplatser och att den skall inledas
under 1996 och pågå fram till 1998, med maximalt
4 500 platser. Syftet med verksamheten är att pröva
nya utbildningar, nya pedagogiska former och nya
anordnare. Vi anser att regeringens ambition även i
detta avseende är på tok för låg. Framför allt är den
inte tillräckligt offensiv.
Vi föreslår att det i år inrättas
4 000 nybörjarplatser, att det 1997 inrättas 4 000
platser till och att det 1998 inrättas ytterligare
4 000 platser. Vår målsättning är att det i framtiden
skall finnas 20 000 platser i kvalificerad yrkesutbild-
ning. Dessa platser är utöver dem som redan i dag
finns i påbyggnadsutbildningar och inom den yrkes-
tekniska högskolan, YTH.
Vidare är det vår uppfattning att utbildningar skall
starta under årets alla månader och att de skall känne-
tecknas av rörlighet och förmåga att anpassas till
arbetslivets villkor.
Regeringen föreslår att en tredjedel av utbildning-
en arbetsplatsförläggs och att två tredjedelar skolför-
läggs. Förutom att modellen i sig är fyrkantig saknar
den incitament för att arbetslivet aktivt skall ta del av
utbildningens innehåll, kvalitet och rekrytering av
utbildningsplatser. Vi motsätter oss den fixa modellen
med två tredjedelar på utbildningsplatser och en
tredjedel på arbetsplatser. Här måste ett flexibelt
system i stället skapas. För vissa branscher och yrken
kommer det att krävas betydligt mer av arbetsplatsför-
lagd utbildning och för andra mindre.
Skall den nödvändiga integrationen mellan arbets-
liv och skola komma till stånd när det gäller kvalifice-
rad yrkesutbildning räcker det inte med att föreslå att
eleverna i den arbetsplatsförlagda delen endast skall
erhålla studiemedel och studielån. Risken med den
traditionella modellen är uppenbar: Det kommer att
bli praktik i stället för utbildning. Dessutom borde
regeringen ha tagit till sig erfarenheten av den ar-
betsplatsförlagda utbildningen inom gymnasieskolan,
där många elever inte får den APU som riksdag och
regering har beslutat.
Vår uppfattning är att lön skall utgå till "lärlingen"
under den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen i
stället för studiemedel. Det finns flera skäl till detta.
Det främsta skälet är att företagens intresse för kvali-
tet i utbildningen ökar om "lärlingen" deltar aktivt i
produktionen och att "lärlingen" snabbt sätts in i
arbetet.
Regeringen och utskottsmajoriteten föreslår att
den som genomgått en tvåårig utbildning skall erhålla
kvalificerad yrkesutbildningsexamen. Det är gott och
väl att man skall få en examen - men det är inte till-
räckligt. Tvärtom skall det vara ett system med flera
examina. På samma sätt som olika branscher och
yrken ställer olika krav på ämnesteoretisk kompetens
och färdighetsträning ställs det också skilda krav på
yrkesutbildningens längd. För vissa yrken och bran-
scher kommer kravet att vara exempelvis ett år, me-
dan det för andra kommer att vara tre år.
Vi föreslår, i enlighet med vår flexibla utbild-
ningsmodell, att det skall finnas minst tre olika exa-
mina som bygger på utbildningens längd och innehåll:
yrkeshögskolediplom för utbildning som omfattar
minst ett år, yrkeshögskoleexamen för utbildning som
omfattar minst två år och yrkesexamen för utbildning
som omfattar minst tre år.
Vad vi menar med ett flexibelt system är att yr-
keshögskolan skall vara ett alternativ till den traditio-
nella högskolan eller till universitetet. Den nya yrkes-
högskolan skall också vara ett alternativ för personer
från arbetslivet som behöver vidareutbildning av
sådant slag som inte finns på vanlig högskole- eller
universitetsnivå. Med rätt modell är jag övertygad om
att den kvalificerade eftergymnasiala utbildningen
kommer att få allt större betydelse i framtiden och att
den kommer att fylla det tomrum som i dag finns i
utbildningssystemet.
Inom ramen för utbildningen skall det vara natur-
ligt för personer som redan är etablerade i arbetslivet
att söka sig till yrkeshögskolan. De har redan färdig-
hetsträningen, men behöver en djupare ämnesteoretisk
kompetens eller är i behov av annan kunskap. I de
fallen behövs inte alltid lärande på arbetsplatsen, och
om yrkeserfarenheten är relevant skall man kunna
tillgodoräkna sig den när man tar sin examen.
När det gäller yrkesutbildningar som bygger på
avslutad utbildning på nationellt program i gymnasie-
skolan, s.k. påbyggnadsutbildningar, är jag förvånad
över att majoriteten inte lägger över dessa till yrkes-
högskolan. I stället väljer man att låta dessa ligga kvar
inom komvux, samtidigt som man marginellt och
provisoriskt utvidgar kommunernas skyldighet att
betala interkommunal ersättning. Vad är skälet till
detta?
I den modell som vi har skissat när det gäller
längd och innehåll av utbildningen passar flertalet
påbyggnadsutbildningar in i den nya yrkeshögskolan.
Det skulle vara en stor fördel både för den nationella
organisationskommittén och för de lokala styrelserna
genom att dessa utbildningar redan har timplaner,
kursplaner och mål för utbildningen.
Samma förhållande gäller för den yrkestekniska
högskoleutbildningen, YTH, som högskolan i dag är
huvudman för. Ett av huvudmålen för verksamheten
vid YTH är att tillgodose industrins behov av arbets-
kraft för vissa kvalificerade funktioner. Det finns
också påtagliga likheter bl.a. i fråga om kunskapssyn
och arbetslivsanknytning mellan YTH och den peda-
gogiska ramen för yrkeshögskolan. Denna likhet för-
stärks genom den modell som jag tidigare nämnt och
som man kan ana i betänkandet där personer skall ha
möjlighet att gå direkt från arbetslivet till utbildning
inom yrkeshögskolans ram för att sedan efter examen
gå tillbaka till arbetslivet. Vad är skälet till att man
inte för över YTH till den kvalificerade yrkesutbild-
ningen?
Kompetensutveckling är viktig. Orsaken är att den
tekniska utvecklingen ställer större krav på de anställ-
da. Klarar inte svensk arbetsmarknad att hålla hög
nivå på de anställdas kunnande finns risken att jobben
försvinner utomlands. Anställda som inte ges chansen
att förnya sina kunskaper löper risk att slås ut. Men
det måste också vara den enskildes ansvar att utbilda
sig själv. I det perspektivet kommer yrkeshögskolan
att fylla en viktig funktion.
För att fungera i ett modernt arbetsliv bör finansi-
eringen av vidareutbildning i högre grad än i dag
bygga på att den yrkesverksamma individen själv tar
ekonomiskt ansvar för att tillgodose sina behov av ny
kompetens. Om vi skall få ett system, där det är na-
turligt för medarbetare i arbetslivet att gå tillbaka och
vidareutbilda sig, kommer det att krävas ett system
där den enskilde, arbetslivet och staten satsar resurser
i form av kompetenskonton. Jag tror inte på ett system
där anställda skall finansiera nödvändig utbildning
med studiemedel.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
reservationerna 2 och 19.