Herr talman! Om Jan Andersson hade läst våra
motioner om grundpensionen skulle han ha sett
överensstämmelsen mellan de förslagen och det
förslag som nu ligger. Det innebär att grundnivån i
folkpensionen skall höjas, att man skall ta bort
pensionstillskottet och lägga det ovanpå och att
skattereglerna också ändras. Detta är helt i linje
med Centerpartiets tidigare förslag. Det finns en
solidaritet i detta, genom att det finns en avgiftsnivå
för dem som tjänar över den nivå där man erhåller
ersättningarna.
Vi har ett motsvarande förslag när det gäller
arbetslöshetsersättningen. Alla finns med, och man
utestänger inte några grupper. Det måste väl ändå
vara eftersträvansvärt att lyfta de många som har
det sämst, att ha avtalsbundna försäkringar för de
andra men att de själva skall stå för en större andel
av den kostnaden.
Vi har möjlighet att återkomma till frågorna
rörande sjukvården i ett senare sammanhang, när
man har utvärderat vad som är på gång.
När jag lyssnar på Jan Andersson börjar jag
emellertid undra vad som är viktigt i framtida
social- och välfärdspolitik för Socialdemokraterna.
Är det att riva upp en massa reformer, att börja om,
att gå tillbaka till en stor offentlig sektor, till era
tidigare ställningstaganden, från den tid då ni
utgjorde ett betongparti som hindrade allt vad
valfrihet och förändringsarbete hette, då
konkurrens var något förbjudet och då staten stod
för valet?