Herr talman! Det brukar ibland sägas att omsorgen
och tryggheten för de äldre är en bra värdemätare
på ett lands välfärd. I Sverige har vi en god tradition
att försvara, där vi i stort sett varit överens om att
insatserna för de äldre skall vara högt prioriterade.
Jag har inte hört att någon har en annan avsikt nu
heller.
Ändå finns en del faktorer som inger oro. Om de
larmrapporter som presenteras i massmedierna
skulle spegla den enda och riktiga bilden, då skulle
vi vara verkligt illa ute. Men riktigt så är det inte.
Tvärtom står det klart att sådana rapporter ofta
baseras på ett mycket ytligt betraktande och inte ser
problemets kärna. Den slutsats som dras kan i
förstone förefalla vällovlig, men kan, om den leder
till beslut, ge helt oönskad effekt. Å andra sidan
kan det ofta betyda att det finns särskild anledning
att se över förhållandena. Av flera skäl tror jag att
vi har en sådan situation nu.
Vi har under ett antal år genomfört en rad
genomgripande förändringar på vårdområdet. Alla
dessa har inte riktigt hunnit sätta sig än. Jag kan
börja med ÄDEL-reformen som har inneburit en
mycket omfattande omställning för både
vårdtagare och personal, som ännu inte är avslutad.
Jag skall inte värdera den, bara konstatera några
saker. Det har genom uppföljningar kunnat
klarläggas att rehabiliteringsinsatserna för äldre i
många fall hamnat mellan stolarna, dvs. mellan
huvudmännen. Det fanns farhågor för detta redan
före reformen. När det nu konstateras är det sagt
från regeringen att detta är en fråga som måste
göras upp mellan kommunförbunden. Jag hoppas
att det skall visa sig vara tillräckligt. För riksdagen
som har beslutat att införa reformen är det
utomordentligt viktigt att det mycket snart kan
visas att den här frågan får en bra lösning.
Rehabiliteringsinsatserna betyder så enormt
mycket för så många, inte minst när det gäller den
vardagliga livsföringen.
Ett annat ganska självklart konstaterande är att
man har en annorlunda vårdkultur i kommunerna
än i landstingen. Det sätter naturligtvis sin prägel
på verksamheten på gott och ont. På sjukhemmet
där doktorn tidigare gick sina regelbundna ronder
är det nu den enskilda boende som har att avgöra
om han eller hon skall ta sig till sin husläkare.
Det är naturligtvis nödvändigt att man hittar bra
vägar för att nödvändiga sjukvårdsinsatser inte
skall bli eftersatta.
I anslutning till ÄDEL-reformen har det också
getts möjligheter till annan avgiftssättning i det
särskilda boendeformerna. Boende på sjukhem har
jämställts med boende på ålderdomshem. Det
brukar framhållas som en rättvisereform, och jag
håller med om att det tidigare var alltför stora
skillnader mellan avgifterna i de olika formerna.
Det var nödvändigt med en förändring. Men för att
förändringen skall kunna bli rättvis är det viktigt att
man går varsamt fram. När vi genom
riksdagsbeslutet öppnade möjligheten för det nya
systemet, efterlyste vi från socialutskottet ett
förtydligande av boendebegreppet. För nog är det
en himmelsvid skillnad att bo i ett eget rum på ett
ålderdomshem, helt möblerat med egna möbler,
och att bo i en säng på ett flerbäddsrum på ett
sjukhem. Den skillnaden borde avspeglas i
avgiftssättningen. Det är inte minst en etisk fråga.
I en del fall har man lyckats bra, i andra inte. Den
rapport Socialstyrelsen tagit fram på regeringens
uppdrag visar bland andra intressanta uppgifter att
man på någon ort i månadshyra för en säng på ett
flerbäddsrum får betala 2 281 kr, sedan tillkommer
avgifter för kost och service. Möjlighet till
kommunalt bostadstillägg finns.
Ser man på andra förändringar på
sjukvårdsområdet gäller det också i hög grad de
äldre, därför att sjukvården till mycket stor del
består av äldrevård. Det är ju ganska välkända
reformer, som också nämnts här tidigare.
Husläkarreformen kräver större eller mindre
omstruktureringar i organisationen och är än så
länge i sin linda. Den fria etableringen av
specialister är en annan. Vi hade tidigare en
chefsöverläkarereform, vårdgaranti,
handikappreformen m.m.
Vi har också två pågående stora utredningar om
hälsooch sjukvårdens organisation och finansiering
och omprioriteringar inom sjukvården. Det är klart
att de diskussioner som pågår där och de rapporter
som kommer därifrån påverkar alla dem som är
knutna till vården. Det gäller politiker och
administratörer, men i allra högsta grad också
pesonalen. Det sprids både oro och förhoppningar,
men opåverkad är man inte.
Allt detta förändringsarbete, som i sig kan vara
riktigt bra, skall ske i en tid när det krävs stora
besparingar, när kraven på rationalisering och
effektivare verksamhet är ytterst påtagliga, och när
de nya modellerna för att åstadkomma detta är
många och ofta skiftande. Kort sagt: någon riktig
arbetsro har man inte på länge haft inom hälso- och
sjukvården. Jag tror att det är tid för det nu.
Men jag vill gå tillbaks till min inledning, till
larmrapporterna och till de ibland förenklade
slutsatserna. Det är förmodligen riktigt att det i en
del fall fattas platser inom akutsjukvården, men jag
tror inte alls att det är hela sanningen. Jag tycker
därför att det hedrar sjukvårdsministern att han har
beslutat att se över problematiken ur ett bredare
perspektiv. Jag hoppas att man i den översynen
beaktar de faktorer som jag har nämnt och som i
slutändan på olika sätt påverkar situationen för den
enskilde, för patienten, vars intresse det i själva
verket handlar om, och att man inte minst ser till
intresset för den äldre, den ofta försynta patienten
som så lätt kommer bort i den mest uppskruvade
debatten.