Fru talman! När jag började i den här kammaren
1988 var Margareta af Ugglas tämligen ensam om att
stå i den här talarstolen och tala om respekt för
mänskliga rättigheter och att ställa det som ett krav
för det svenska biståndet.
Den gången handlade det i övrigt i debatterna om
att stå på talefot med regimerna i rader av vanstyrda
länder och att inte störa den dialogen med den här
typen av krav. Man kan konstatera att i dag är vi alla
överens om att krav på MR är någonting som ska
drivas konsekvent.
När Margareta af Ugglas blev utrikesminister
började riksdagen få rapporter om MR-läget i våra
biståndsländer. När Pierre Schori tog över som bi-
ståndsminister försvann rapporterna. Under Maj-
Inger Klingvalls tid har vi fått dem tillbaka, och det är
alldeles utmärkt. Det är bra att kraven på mänskliga
rättigheter ställs alltmer högljutt allt eftersom vi ock-
så inser betydelsen av att de respekteras.
Det är också viktigt att vi i FN driver samma krav
på mänskliga rättigheter. Jag menar att mänskliga
rättigheter inte får vara någonting som bara diskuteras
i Genève. Det måste också diskuteras i generalför-
samlingen i New York. Det är ändå där de viktigaste
politiska beslutsfattarna agerar. En MR-debatt i gene-
ralförsamlingen kommer att leda till name and shame,
och detta kommer att få stor betydelse för framtiden.
Vad är då deklarationen om mänskliga rättighe-
ter? Jo, det är ett framgångsrikt försök att skapa en
gemensam etisk kod som kan gälla världen över obe-
roende av religion och livsåskådning, att få en univer-
sell etik som alla kan rätta in sig efter. Rättigheterna
bygger på den grundläggande principen om alla män-
niskors lika värde. De bygger också på de fyra viktiga
etiska principerna godhetsprincipen, icke-skada-
principen, självbestämmandeprincipen och rättvi-
seprincipen.
Det är det som också gör att man måste ta de
mänskliga rättigheterna helt och fullt, och inte
styckevis och delt. Det går inte att som vissa regimer
säga att man uppfyller vissa mänskliga rättigheter.
Det finns nämligen en gemensam tanke bakom hela
det mänskliga rättighetspaketet, och det får man inte
glömma bort.
De mänskliga rättigheterna överträds på många
håll. Inte minst sker detta i Afrika. Ett av de stora
problemen i Afrika är det presidentstyre vi har där.
Det har inte bara gjort anfallskrig och den typen av
grava kränkningar möjliga utan har också lett till
rader av upprepade brott mot de mänskliga rättighe-
terna.
Situationen är inte lätt i Afrika söder om Sahara.
Presidenterna har i regel bara två val. Antingen måste
de sitta kvar och tvinga sig kvar på posten, eller också
hamnar de i fängelse. Det tredje alternativ som fanns
förr, att dra sig i väg till Moskva eller Libyen, står
inte öppet längre. Det här gör situationen påtagligt
svårhanterlig.
Många av dem anser, precis som ledningen i Ma-
laysia, att det väsentliga för en regim är att leverera
mat och att man inte ska behöva störas så mycket av
krav på demokrati och mänskliga rättigheter.
De har också en annan besvärlig situation, nämli-
gen att utveckling i deras länder leder till en rubbad
maktbalans. Får de en medelklass som växer upp i
landet börjar den ställa krav på medbestämmande. Då
är det inte bara eliten som man behöver ta hänsyn till.
Då måste man också skapa utrymme för medinflytan-
de, för ökad demokrati, för en stärkt ställning för
parlamentet och för en ökad kontroll av president-
makten.
Just detta tycker jag gör det nödvändigt för oss att
hålla MR-dialogen levande i den biståndsdialog vi för
med regimerna i de afrikanska länderna. Jag tror
också att det är viktigt att vi är beredda att reagera där
det gör mest ont, nämligen i plånboken hos regimfö-
reträdarna.
Det innebär enligt min uppfattning att i direkt
vanstyrda länder ska biståndet också redovisa vårt
missnöje med vad som förekommer. Då får man i
stället hjälpa länderna via enskilda organisationer, via
NGO:er. Men det ställer också krav på att man ska
vara beredd, när en korrupt regim faller och en ny
utvecklingsorienterad regim träder till, att skuldsane-
ra. Man ska låta dem slippa bära bördorna från den
gamla korrupta regimen. Vi var först med att anslå
särskilda poster för skuldsanering i Afrika. Men det
handlar naturligtvis inte bara om villkorslösa checkar.
Det kräver att den nya regimen visar klara tecken på
en utveckling mot demokrati och - ännu viktigare -
respekt för de mänskliga rättigheterna.
I vårt parti, som sätter fattigdomsutrotningen som
det främsta målet för biståndet, är naturligtvis brist på
respekt för mänskliga rättigheter i ett land ett av de
allra största fattigdomstecknen. Det är bra att den här
debatten visar på en bred enighet om betydelsen av
respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är bra att
vi driver frågan också i FN, så att respekten för en
universell etik sprider sig. Jag tror att det är viktigt att
vi låter det genomlysa all vår utrikespolitik.
Jag vill sluta, fru talman, med att peka på att fre-
den som vi nu avnjutit i mer än ett halvt sekel i Euro-
pa först och främst byggdes på skapandet av Euro-
parådet och dess domstol och den bevakning av de
mänskliga rättigheterna som Europarådet har stått för.