Fru talman! Vi får dagliga rapporter om tillståndet
i världen och hur brott mot mänskliga rättigheter
begås på alla kontinenter av vårt klot. Vi får det via
TV, radio och tidningar. Vi upprörs över dem, och det
är därför vi har denna debatt i dag, som bygger på
motioner från riksdagsledamöter som vill lyfta fram
brott mot mänskliga rättigheter.
En källa som vi ofta går till, och som jag tänkte
citera i dag, är Amnesty Internationals årsrapporter.
Amnesty International har ett gott renommé. Man
litar på vad Amnesty skriver och gör. Jag ska ta upp
några exempel från Amnestys senaste rapport.
I fråga om Kina skriver Amnesty att det under året
skedde de allvarligaste och mest omfattande tillslagen
mot oliktänkande i Kina på tio år. Tusentals männi-
skor greps godtyckligt för att de utövat sin rätt till att
yttra sig, till mötes- och religionsfrihet. Med stöd av
ytterst stränga lagar om statens säkerhet och efter
bristfälliga rättegångar dömdes en del människor till
långa fängelsevistelser, medan andra utan rättslig
prövning dömdes till upp till tre års fängelse för om-
skolning genom hårt arbete. Det är Kina i dag.
När vi diskuterar detta sitter dessa människor i
fängelse utan dom och rannsakan.
För ett annat kommunistland, Kuba, säger Am-
nesty International följande. Dissidenter, däribland
journalister, politiska motståndare och människorätts-
försvarare, utsattes för grova trakasserier under året.
Hundratals människor satt fortfarande fängslade för
politiska brott. Amnesty International ansåg att några
av dem var samvetsfångar. Vissa av rättegångarna
mot samvetsfångarna uppfyller inte internationella
normer. Man införde nya lagar om bekämpning av
sådana som har avvikande åsikter och om utvidgning
av bruket av dödsstraff. Minst 13 människor avrätta-
des, och minst nio människor satt fortfarande i
dödscell. Det kom några rapporter om misshandel.
Det förekom att fångar utsattes för grym, omänsklig
och förnedrande behandling.
Det är Kuba just nu. Det är Kuba dit ett antal riks-
dagsledamöter är på väg - en del kanske redan är där
- för att delta i en IPU-konferens. Jag skulle önska att
de hade tillfälle att ställa lite obekväma frågor när de
ändå passar på att vara på Kuba det här veckoslutet.
Jag ska ta ytterligare ett par exempel från Am-
nestys rapport. Jag väljer att göra det därför, som jag
sade, att det är stor trovärdighet i rapporten - kanske
ibland större trovärdighet än i motioner som riks-
dagsledamöter väcker. Vad vet jag.
För Burma framgår följande. Ett mycket stort an-
tal människor greps av politiska skäl, och 200, av
vilka en del var samvetsfångar, dömdes till långa
fängelsestraff. Mer än 1 200 politiska fångar som
hade gripits tidigare, däribland 89 samvetsfångar och
hundratals som skulle kunna vara det, kvarhölls. Ja,
ni hörde det: 1 200! Militären fortsatte att gripa civila
som tillhörde etniska minoritetsgrupper och använde
dem som tvångsarbetare.
För Zimbabwe säger Amnesty International föl-
jande. Situationen för de mänskliga rättigheterna
försämrades under året. Det går alltså åt fel håll. I
januari kom för första gången sedan slutet av 1980-
talet rapporter om politiskt motiverad tortyr. Det är
det Zimbabwe som Sverige har biståndsarbete till-
sammans med. President Mugabe bedriver fortfaran-
de sin kampanj mot homosexuella med hatiska tal,
och han har därmed rättfärdigat diskrimineringen.
Flera medlemmar i organisationer för homosexuella
som finns där kunde också rapportera en ökning av
utpressningsförsöken mot homosexuella.
Jag har tillsammans med några en reservation just
på temat homosexuellas situation i världen. FN har
inget uttryckligt sagt om detta i sin deklaration. Vi
tycker att det är tid att även i FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna föra in just de homosexuella,
som har en mycket svår situation i många länder.
Jag skulle kunna gå vidare med Sudan. Sudan är
aktuellt. Här finns också en stark kritik mot Sudan.
Det är ett ämne som är aktuellt. Vi såg senast i går i
Aftonbladet en rapportering från landet. Ibland går
det att känna en viss förtvivlan över att det måste till
något extra spektakulärt för att det ska komma upp på
dagordningen. Sudanproblemet har pågått i decenni-
er.
Vi har alltså mycket fakta på bordet. Vi känner
väl alla en viss frustration att ingenting händer och
sker när man vet att just i detta ögonblick pågår allt
detta. Vi måste alltså på något sätt gå från ord till
handling. Vi måste markera, med ord, med debatt,
men även med handling - det är viktigt. Folkpartiet
menar att det är viktigt att markera tydligt, att säga
ifrån. Vi har vissa instrument. De länder som går åt
fel håll, som inte premierar demokrati och mänskliga
rättigheter, men som vi har nära kontakt med, med
biståndsöverföringar, med bilaterala kontakter på
biståndsområdet, måste vi vara tydliga mot. Vi måste
också ge signalen, att om vi inte ser någon ändring är
vi inte beredda att använda svenska skattebetalares
pengar för att pumpa in i olika projekt. Då får vi för-
söka agera på annat sätt, t.ex. via enskilda organisa-
tioner.
Vi har gjort vissa sådana markeringar. Men jag
tycker att vi är lite för flata och långsamma. Jag bru-
kar fundera på Indien och provsprängningarna. Då
var vi snabba att dra in biståndet. Vad är det för stor
skillnad? Det är en gräslig handling att utföra
provsprängningar. Men vilken gräslig handling är det
inte att förfölja sitt eget folk? De markeringarna
måste finnas.
Jag upplever att det finns en större förståelse i dag
än vad det har funnits tidigare. Vi börjar lite smått
förstå att vi inte kan sitta passiva när det gäller sådana
saker, utan vi måste agera konkret - demokratibi-
stånd.
Jag hade tillfälle att tillsammans med några kam-
rater här i salen besöka Israel och Palestina för några
veckor sedan. Vi upplevde barnens situation i flyk-
tinglägren.
Bortse från alla andra frågor kring skuld och vem
som gör vad osv., och tänk i stället på barnen. I Gaza
finns det ca 1,3 miljoner människor. Man räknar med
att mer än 50 % av dem är under 14 år. Det är barn.
Det är barn som inte har föräldrar som kan åka till
jobbet. Det är barn som inte har bra skolgång. Det är
barn som far illa.
Bortsett från allting annat är det en humanitär ka-
tastrof. Det är dessa barn som i sin förtvivlan kastar
sten ibland, därför att det finns ett sådant sam-
hällsklimat. De blir besvarade med gummikulor, som
gör dem invalidiserade och ibland dödar dem.
Det är en skam att det internationella samfundet
kan låta dessa barn växa upp under sådana förhållan-
den. Här borde det internationella samfundet och FN
kunna göra mer. Problemet är nu att pengarna tryter
för UNWRA, som har uppdraget att ta hand om dessa
flyktingläger.
Jag skulle också lite grann vilja beröra en ö som
går i rätt riktning - jag nämnde tidigare Kuba, som
går i fel riktning - nämligen Taiwan, som blir demo-
kratiskt och öppet. Det gäller då att föra in Taiwan i
värmen, att på olika sätt uppmuntra allt det arbete
som Taiwan gör i dag, samtidigt mot bakgrund av
hotet från det stora Kina.
Vi har reservationer från olika partier just på te-
mat hur man ska underlätta för Taiwan, bl.a. att ta
upp frågan om medlemskap i FN och i FN:s underor-
gan. Varför ska inte en demokratisk stat kunna vara
med där? Jag vet att det är ett problem med Kina,
men Taiwan skulle ändå kunna vara med i FN paral-
lellt.
Vi föreslår också skattebefrielse för Taiwans re-
presentation här i Stockholm, liksom vi kan ha det i
Taiwan - varför inte?
EU:s representation borde förstärkas i Taiwan.
Det offentliga utbytet med Taiwan är också väldigt
viktigt. Det förekommer alltså att taiwaneser inte får
åka in i Sverige, från ett demokratiskt land.
Jag ska slutligen ta upp det som har varit uppe här
tidigare om assyrier, syrianer och kaldéer. Jag tycker
att det är en väldigt svår fråga - jag erkänner gärna
det. Det finns en inkonsekvens i de resonemang som
jag har hört och läst. Det är bl.a. detta att alla som
talar i den här frågan, antingen i majoritetstexten, i
reservationstexten eller i det särskilda yttrandet, säger
att detta är viktigt och att förutsättningen är att man
får en öppen och förutsättningslös forskning kring det
hela. Det tycker jag är jättebra. Det är det man ska gå
in på, att försöka få fram det materialet och den
forskningen och sedan ta ställning.
Nu gör reservanterna tvärtom. De tar ställning och
säger sedan att det behövs forskning på området och
att arkiv ska öppnas. Det är mycket möjligt att när
man så småningom får resultatet kommer man fram
till att detta var ett rent folkmord.
Det viktiga är också att vi i samband med olika
oroligheter i världen ofta säger att varför ska vi alltid
söka skuldfrågan; det finns många områden på vårt
klot där sådana här saker har skett, i Europa, i Ameri-
ka och i Afrika. Ska vi då ständigt koncentrera oss på
skuldfrågan, eller ska vi försöka vara konstruktiva
och göra någonting inför framtiden?
Fru talman! Det var vad jag önskade säga. Jag
hoppas att jag har yrkat bifall till reservation 10, och
om jag inte har gjort det gör jag det nu.