Fru talman! Låt mig först säga att jag inte heter
Liselotte Wågö, utan Göran Lennmarker. Liselotte
Wågö var den som skulle föra debatten för Modera-
terna, men hon har tyvärr blivit sjuk. Jag har hastigt
fått hoppa in i hennes ställe.
Låt mig också nämna en ren ordningsfråga. Det
gäller reservation 10 under mom. 68 i betänkandet.
Den handlar om officiellt utbyte med Taiwan, och
den reservationen står också Moderaterna bakom
tillsammans med Centern, Folkpartiet och Miljöparti-
et. Det ligger ett rättelseblad på bänkarna.
Bertil Persson kommer för vår del att beröra frå-
gor vad gäller Afrika och mänskliga rättigheter. Sten
Tolgfors ska tala om Kina - ett område som innehål-
ler många reservationer. Karin Enström ska beröra
diskrimineringsfrågor.
Därmed har jag berättat något om den moderata
uppställningen i dagens debatt.
Fru talman! Det råder bred enighet om betänkan-
det - och det är en stor sak. Det är en viktig styrka att
kunna ha en bred enighet när man diskuterar mänsk-
liga rättigheter i riksdagen och när man agerar inter-
nationellt i detta. Jag vill bara erinra om att detta är
ett relativt sent fenomen i den svenska riksdagen. Det
har funnits tider när mänskliga rättigheter inte alls har
varit något lika självklart enande i riksdagen, utan
tvärtom ganska delande.
Vi behöver inte gå tillbaka så lång tid i historien,
utan bara till mitten av 1980-talet då vi hade en soci-
aldemokratisk utrikesminister som faktiskt förklarade
att vi inte fick kritisera systemet i östra Europa -
enskilda händelser må vara, men inte systemet. Det
var antisovjetiskt att tala för högt om demokrati och
mänskliga rättigheter. Och det var det naturligtvis,
eftersom Sovjetunionen systematiskt förtryckte sitt
folk och bröt mot de mänskliga rättigheterna. I Sveri-
ge hade vi tyvärr en låg profil när det gällde de
mänskliga rättigheterna. Det är lätt att glömma bort
det nu, och man kan lätt i efterhand försöka säga att
vi alltid har stått upp. Men så har det alltså inte varit.
Vi hade också en lång strid om frågan om ifall
Sverige fullt ut skulle vara med i Europarådets kon-
vention om mänskliga rättigheter och fundamentala
friheter. Jag tror att det var först i början på 1990-talet
som Sverige fullt ut kom med i det viktigaste system
som vi har i Europa, nämligen Europarådets system
för att skydda mänskliga rättigheter och göra det
möjligt för enskilda svenskar att få ett skydd om den
egna statsmakten skulle svika.
Vi hade också länge en debatt om u-världen. Det
ansågs näst intill oförskämt att säga att bistånd var
tveksamt om det gick till regimer som förtryckte sitt
folk och att vi borde ha en mycket mer ingående
debatt om villkoren för biståndet. Det var t.o.m. så att
åtskilliga, kanske inte i den här kammaren men i
dåtidens kammare, hade något slags beundran för
revolutionsromantik. Det fanns t.o.m. föreställningar
om att förtryck nog var nödvändigt för att man skulle
få mat på bordet. Det skulle vara ett sätt att bekämpa
fattigdom och svält.
Jag vill säga detta eftersom jag tror att det är vik-
tigt att se på vår egen situation och minnas vårt eget
förflutna. Sverige är ju ibland snar att kritisera andra.
Det är klokt att också minnas sina egna tillkortakom-
manden. Därför är det viktigt att vi har detta i minnet
när vi nu diskuterar mänskliga rättigheter och åter-
igen med glädje kan konstatera att det råder en bred
enighet i de här frågorna.
Frågan om mänskliga rättigheter och demokrati
var alltså länge delande inte bara i Sverige utan i
världen. Det var ganska få länder som faktiskt erkän-
de mänskliga rättigheter och demokrati. I stora delar
av världen ansåg man att det i grunden t.o.m. var fel.
I dag har vi en situation där mänskliga rättigheter och
demokrati sprider sig i världen. Det är ju en del av
globaliseringen. Jag tycker att man i globaliserings-
debatten alltför ofta ensidigt för debatten som om det
bara gällde marknadsekonomi, frihandel och fria
kapitalrörelser. Det är viktiga saker som är nödvändi-
ga för att få bort fattigdom, men mänskliga rättigheter
och demokrati är också viktiga.
Den andra stora saken som sker, fru talman, är att
från att ha varit västliga värderingar, som de facto
bara har respekterats i en liten grupp länder på jorden,
är mänskliga rättigheter och demokrati i dag på väg
att bli en verklig global värdering. I dag är det få
länder och få regimer som öppet säger att man inte
respekterar mänskliga rättigheter. Det finns de som
fortfarande gör det, men de är mycket färre.
Ett exempel på detta är debatten om s.k. Asian
values, dvs. asiatiska värderingar, som framför allt
Malaysias premiärminister har drivit. Den idén går ut
på att man kan ha auktoritära regimer med hårda
nypor bara de lyckas väl när det gäller utvecklingen.
Man har sin legitimitet i sina prestationer, men man
behöver inte ha sin legitimitet i demokrati och
mänskliga rättigheter. Glädjande nog sker faktiskt
betydande förändringar i hans eget område, Asien.
Jordens fjärde största land, Indonesien, befinner sig i
en demokratiseringsprocess. Andra asiatiska länder är
inte så våldsamt förtjusta i den Mahathiriska tesen.
Det finns dock fortfarande länder som även direkt
försvarar förtrycket, fast de är få. Det är enpartistater.
De finns väl också i delar av den islamiska världen,
men inte i hela. Jag tycker att man ska vara noggrann
när man säger detta. Det finns delar av den mer fun-
damentalistiska islamiska världen som menar att det
inte är demokrati och mänskliga rättigheter som gäl-
ler utan att andra värderingar ska vara överordnade.
Men det är återigen mera undantag än regel också i
den islamiska världen. Det måste sägas så att vi inte
målar en bred felaktig bild av detta.
Fru talman! Det är en glädje att konstatera att det
finns en ganska stor global enighet om värdet av
mänskliga rättigheter och demokrati. Det här blir
verkligen globala värderingar, och det är en central
del i globaliseringen. Det innebär inte att alla regimer
som säger att detta är bra och att man ska respektera
mänskliga rättigheter också gör det. Det fuskas också
av demokratiska regimer när det gäller efterlevnaden
av mänskliga rättigheter. Det sker i smått, och ibland
även i stort.
Därför är det så viktigt att vi har den här typen av
debatter i Sverige, i andra europeiska parlament och
över huvud taget i andra parlament på jorden. Det är
viktigt att belysa detta och ha det öppna utbytet mel-
lan demokratiskt valda parlament där vi tar upp var-
andras tillkortakommanden.
Vi moderater menar dessutom att man borde ha en
sådan här debatt i FN:s generalförsamling. Det räcker
inte med att ha en kommission för mänskliga rättig-
heter i Genève. Den gör ett väldigt viktigt arbete, men
man borde också föra den debatten i själva hjärtat av
det internationella systemet, nämligen generalför-
samlingen i New York. Fördelen med det skulle vara
att man tydliggjorde det som på engelska kallas name
and shame, dvs. att man tydliggjorde de länder som
faktiskt bryter mot mänskliga rättigheter. Då har de
anledning att stå upp och försvara detta i stället för att
hålla tjusiga tal och glömma bort allt det förfärliga
man gör på hemmaplan. Tyvärr har vi inte nått någon
framgång i detta, men trägen vinner. Jag är ganska
övertygad om att vi kommer att få en debatt i FN:s
generalförsamling om mänskliga rättigheter förr eller
senare. De som tjänar på att det inte blir någon debatt
är naturligtvis de länder som grovt bryter mot mänsk-
liga rättigheter.
Fru talman! Låt mig sedan ta upp den specifika
fråga där Moderaterna har en reservation. Det gäller
reservation nr 5 om flygförbudszoner i Irak. Det är
mom. 42. Jag ber att få yrka bifall till den reservatio-
nen. Det handlar helt enkelt om när man har rätt att
agera för att förhindra grova brott mot mänskliga
rättigheter.
Vi har ett system som innebär att FN:s säkerhets-
råd har till uppgift att garantera internationell fred och
säkerhet. Det är en oerhört viktig uppgift. Det är FN:s
säkerhetsråd som ska ha det här ansvaret. Men vad
händer om säkerhetsrådet inte förmår att ta sitt an-
svar? Vad händer om säkerhetsrådet antingen genom
veto, majoritetsbeslut eller helt enkelt genom att titta
bort inte agerar när grova brott mot mänskliga rättig-
heter begås eller planeras? Hur ska man agera då?
Ska man då säga att man är hemskt ledsen att man
inte har något mandat från säkerhetsrådet och därför
får låta det förskräckliga ske? Eller finns det en mo-
ralisk rätt att agera ändå? Här ligger själva kärn-
punkten i den här reservationen.
Under 90-talet har vi sett att säkerhetsrådet tittade
bort när det gäller folkmordet i Rwanda. Det är möj-
ligen det största folkmord som har varit sedan andra
världskriget. Det skedde ingenting. Folkmordet full-
följdes. Vi blundade. Det var säkerhetsrådet som hade
ansvaret och blundade hårdast. Skulle det ha varit fel
om någon hade ingripit för att förhindra det folkmor-
det även utan ett mandat från säkerhetsrådet? Det
hade det naturligtvis inte varit.
En annan fråga som vi minns är ju förtrycket i
Kosovo. Det är två år sedan detta utspelades. Det
finns två andra saker som pågår. En sak som jag
tycker att vi ska fundera över just i dag är vad som
sker i Makedonien. Ett av de bästa beslut som vi
någonsin har fattat var beslutet om den förebyggande
FN-styrkan i Makedonien. Det beslutet fattades 1992.
Det var ett riktigt bra beslut. Det var så bra att sedan
har ingen förstått vad som har skett eftersom det inte
blir några rubriker när man gör någonting bra. När
man undviker konflikter syns det ju varken i tidningar
eller TV.
Sedan tvingades man avveckla den operationen
genom ett kinesiskt veto. FN:s säkerhetsråd kunde
inte fullfölja operationen. Den här operationen hette
Unpredep, och svenska soldater var med där tillsam-
mans med finnar, amerikaner, norrmän och danskar.
Det var en nordisk-amerikansk operation i FN-regi.
Den skedde just i de områden i norra Makedonien där
vi i dag ser strider. Jag ska väl kanske säga den f.d.
jugoslaviska republiken Makedonien för att vara
alldeles korrekt när jag står i riksdagens talarstol. Vi
kan ju tänka oss hur det hade varit om den här styrkan
hade varit kvar. Då hade vi förmodligen inte sett det
som vi har sett de senaste dagarna i Makedonien. Där
har vi ett exempel på att FN:s säkerhetsråd inte för-
mår fullfölja en briljant idé som man själv har initie-
rat därför att ett land lägger in sitt veto. De har dess-
utom inget som helst rationellt skäl för sitt veto. Det
handlar helt om kinesisk politik och inte ett skvatt om
säkerhetsfrågor på Balkan.
Sedan har vi den fråga som just den här reserva-
tionen handlar om, nämligen skyddet av kurderna i
norra Irak. Den irakiska regimen har planer på ett
folkmord på kurderna. Den planen heter Anfal och
syftar till att begå folkmord eller driva ut kurderna
från norra Irak. Det är väl känt, och vi har t.o.m. en
UD-skrift som berör detta.
Efter Gulfkriget 1991 inrättas skyddszoner för
kurderna i norra Irak. Det innebär att den irakiska
regeringen inte har makt över norra delen av sitt land
- det som vi i dagligt tal kallar Kurdistan. Förutsätt-
ningen för att detta ska fungera är naturligtvis att det
finns ett vapenskydd som gör det omöjligt för Sad-
dam Husseins regim att ta makten i norra Irak.
I detta ingår att man inte kan flyga över norra
Irak, en flygförbudszon. Bekymret är att detta inte har
stöd i FN-mandatet. Det finns inget beslut i FN:s
säkerhetsråd om detta. Därför hamnar utskottet i en
mycket konstig formulering. Jag tycker att detta är
något av de mest anmärkningsvärda som den svenska
riksdagen har hamnat i. Man stöder sig på en forma-
litet och säger att eftersom det här mandatet inte
finns, bör flygförbudszonen i princip upphöra. Då vet
vi vad som sker. Det går inte att upprätthålla skyddet,
och då fullföljs väl folkmordet. Sannolikt kommer de
flesta att fly innan det fullföljs.
Detta är en alldeles orimlig position. Det viktiga
att slå vakt om är inte FN-stadgan som mekanism
utan FN-stadgans principer, som vi så klokt uttrycker
det i EU-sammanhang. FN-stadgan är inte bara ett
system för beslutsfattande utan innehåller också vär-
deringar kring mänskliga rättigheter och demokrati.
Vi har en folkmordskommission som en del av FN-
systemet. Det grövsta brott som man kan begå är väl
folkmord. Detta kommer naturligtvis in i skenet av
vad som skedde under andra världskriget.
Skulle det då vara ett brott, ett fel, att se till att
folkmord inte begås, att se till att konventionen mot
folkmord faktiskt i praktiken fullföljs? Skulle det vara
ett fel därför att FN-stadgans beslutsmekanismer inte
är följda, därför att FN:s säkerhetsråd inte förmår att
ge ett mandat till USA och Storbritannien som - tack,
gode Gud! - ser till att det inte blir ett folkmord i
norra Irak?
Här får jag säga att utskottsmajoriteten har anled-
ning att fundera rejält. Jag tycker att det är ett grovt
felaktigt ställningstagande som utskottsmajoriteten
har gjort i det här avseendet. Det är en plump i proto-
kollet i ett annars mycket bra betänkande, som vi har
stor enighet om. Det finns andra punkter i våra reser-
vationer som mera rör nyanser, men det här rör fak-
tiskt en av de mest centrala delarna i hela vår strävan
att upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter, den
moraliska rätten att ingripa mot folkmord.