Fru talman! Jag skulle vilja göra ett litet inlägg
när det gäller de mänskliga rättigheterna med anled-
ning av en motion som är inlämnad angående Kongo-
Brazzaville. Det är representanter från de olika poli-
tiska partierna som har skrivit den.
I kristdemokraternas motion om mänskliga rättig-
heter påpekar vi att den generella bilden av Afrika
som ofta presenteras i medierna är ensidig och pessi-
mistisk. Afrika ses många gånger som ett enda land
som är drabbat av svält, sjukdomar, inbördeskrig och
naturkatastrofer. De olika länderna som tillsammans
utgör Afrika har dock fler sidor än de till synes
hopplösa. Det lönar sig att engagera sig för en föränd-
ring i de många fall där människors rättigheter
kränks.
Jag har själv erfarenhet av att bo i Afrika. Jag är
ytterligt tacksam för att jag fick tillbringa fyra år i en
kultur som verkade främmande men som jag i dag
känner ett hjärtligt förhållande till och respekt för.
Respekt för varandras människor och för varand-
ras kulturer är viktigt om vi aktivt ska kunna vara
med i ett förändringsarbete i samverkan med länder-
nas egna frivilliga och bärande institutioner och orga-
nisationer.
I utskottets övervägande när det gäller motionen
om Kongo-Brazzaville skriver man att det finns posi-
tiva tecken som tyder på att freden kan vara beståen-
de och att grunden för en process mot demokrati och
utveckling har lagts. Man skriver att EU verkar för att
freden ska bestå och att utvecklingen mot demokrati
ska få fart.
Här tycker jag faktiskt att utskottet, och socialde-
mokraterna i synnerhet, gömmer sig bakom uttrycket
EU. Menar man med det uttrycket att Sverige aktivt
verkar, eller?
Man talar också om att stödja ansträngningar att
nå en fredlig lösning.
Motionärerna efterlyser här ett fördjupat engage-
mang från Sveriges sida. Efter att Missionsförbundet
har verkat i Kongo i hundra år är det ett förtroende-
kapital som Sverige har i Kongostaterna.
Det nämns också att ett embargo mot vapenför-
säljning diskuteras inom EU. Det jag vill fråga är:
Hur aktivt är Sverige i dessa sammanhang?
Jag fick förmånen att för tre veckor sedan delta i
en konferens i Brazzaville som Awepa ordnat. Jag
fick också fira den internationella kvinnodagen, den 8
mars, där. Sångare uppträdde. Budskapet i det de
sjöng var: Vi vill inte ha containrar lastade med va-
pen utan med mat.
Det jag också upplevde - nu talar jag inte franska,
utan fick ha översättare hela tiden - var att alla som
jag kom i kontakt med kände till Sverige. Det hade
gjort stort intryck att ett stort flygplan kom lastat med
paket - som bl.a. hade packats i Lidköping - som
innehöll mat och kläder i stället för vapen.
I utskottets överväganden säger man också, och
det tycker jag är glädjande: "På biståndssidan kom-
mer Sverige, i syfte att minska lidandet för de mest
utsatta i konflikten, att fortsätta stödja det humanitära
arbetet, främst genom FN-systemet och internatio-
nella enskilda organisationer."
Det arbete som vi vet bedrivs i dag av svenska
samfund och andra enskilda organisationer på bl.a.
undervisnings- och hälsoområdet kommer också att
fortsätta och erhålla stöd.
När jag har sett hur mycket som betalas ut till de
olika organisationerna har jag sett att t.ex. Unicef från
Sveriges sida - Sverige är ju en stor biståndsgivare
till Unicef - fått 2 miljoner som betalas till Republi-
ken Kongo.
Jag var djupt imponerad av Unicefs arbete nere i
Kongo-Brazzaville. Jag ska ge er en kort inblick i ett
möte. Vi vet att av de 800 000 människor som flydde
ut i skogen var ca 100 000 kvinnor. Man räknar med
att 6-7 % av de kvinnorna blev systematiskt våldtag-
na och att det var mycket traumatiska upplevelser.
Unicef hade ett hem där man tog sig an de här kvin-
norna medicinskt, psykologiskt och socialt.
Jag som har sett mycket nöd och elände, som har
känt lukten av död, fick sitta i ett rum med fyra kvin-
nor och en psykolog. Det var ett så starkt intryck. Jag
fick se en 16-årig flicka sitta där med frukten av en
våldtäkt, ett barn som var lite mer än ett år, i sitt knä.
Jag kunde se hur denna unga flicka var djupt kränkt.
Det tog mig fruktansvärt hårt.
Där har Sverige en uppgift. Där finns en gryende
demokrati som jag tycker att Sverige ska ta vara på.
Man ska inte låta sig övertalas med att det inte är
någon idé, att det snart blir krig igen, utan man ska se
på det som ändå sker i kampen för mänskliga rättig-
heter. Det är vår skyldighet att stödja detta.
Marianne Jönsson tog förut i dag upp barnen som
kunskapsbärare. Vi fick också besöka hem för pojkar,
alltså gatubarn. Regeringen ville samla ihop dem till
någon typ av arbetsläger. Unicef tog ansvar för detta
och hade ett projekt just för de här pojkarna, för att ge
dem undervisning.
Jag frågade en av de här killarna i tioårsåldern vad
han tänkte bli när han blev stor. Han skulle bli pilot.
Kunskapsbärare och morgondagens makthavare.
Det finns en bok som heter Förtvivlan och fram-
tidstro, som är skriven av Missionsförbundet. Jag
uppmanar riksdagsledamöterna att läsa denna bok.
Den är en beskrivning av hur läget är, av det negativa
som har hänt, men också av det positiva som man ska
ta vara på.
Jag vill avsluta med ett citat ur denna bok. Det är
en kvinna som heter Anna-Carin Rindeskog som har
gjort anteckningar från den 14 till den 25 december.
Hon känner sorg och vrede inför det som hänt under
kriget.
"Till sorgen över allt detta fogar sig vreden över
ett världssamfund som inte bryr sig om att ett litet
land krossas och förblöder på grund av makthungriga
staters oljetörst. Där finns också vreden över alla
medier, alla journalister, som inte vill ta upp ett så-
dant övervåld därför att det inte finns bilder på det,
eller som inte törs granska det för att inte trampa ett
mäktigt europeiskt land på tårna.
Alla dessa tankar och känslor finns kvar. Men där
finns också medvetandet om en ny kallelse för en
gammal pensionär. När jag med både sorg och glädje
i hjärtat, och fortfarande med en känsla av svek, ny-
årsafton 1998 lämnade Pointe-Noire, sa en kongole-
sisk vän: 'Åk hem! Var vårt ögonvittne!'
Det är det jag försöker vara."