Fru talman! Mänskliga rättigheter är, som den här
debatten har visat, ett mycket stort, brett och världs-
omspännande ämne. Jag vill inleda med att hålla med
om det som sades i de anföranden som Murad Artin
och Eva Zetterberg har hållit tidigare och tillstyrker
reservationerna 4 och 6.
Jag tänker i mitt anförande uppehålla mig vid ett
land, ett land som ännu inte har några demokratiska
rättigheter.
Den 24 februari i år var över 200 personer, politi-
ker, ambassadörer, solidaritetsarbetare, FN- och EU-
representanter, maratonlöpare, kvinnoorganisationer
och ungdomar från hela världen samlade till en mani-
festation i södra Algeriet, i flyktinglägren utanför
Tindouf.
Syftet med manifestationen var att inför hela värl-
den uppmärksamma att det västsahariska folket
tvingats bo och leva som flyktingar i 25 år. En hel
befolkning har tvingats bo i den södra algeriska ök-
nen i 25 år. De lever där med hjälp av bistånd från
övriga världen. Allting är provisoriskt. De har nästan
ingen produktion av mat, kläder eller andra varor. De
har inga arbeten och äger nästan ingenting.
Sedan 1988 har Marocko och Polisario under-
tecknat en FN-plan för en folkomröstning. Denna
folkomröstning har flyttats fram fem gånger. I dag
finns inget datum för en folkomröstning.
Folkomröstningen ska besluta om västsaharierna
ska tillhöra ockupationsmakten Marocko eller om de
ska tillåtas leva i ett självständigt demokratiskt Väst-
sahara.
Jag var i flyktinglägren i Västsahara under den här
manifestationen. Jag bodde där tillsammans med de
familjer som ofrivilligt bor där. Jag gjorde studiebe-
sök på vårdkliniker och sjukhus, träffade barnmors-
kor och läkare. Jag träffade barn och ungdomar som
alla var födda och uppvuxna i dessa läger. Jag träffa-
de gravida kvinnor som inte hade något hopp om att
deras nya lilla familj inom en förutsägbar framtid
skulle få återvända till ett demokratiskt och fritt Väst-
sahara.
Flera generationer lever i öknen, utan demokratis-
ka rättigheter, utan rättigheter att skapa sin framtid.
Vad har dessa barn och ungdomar för framtid? Hur
länge ska de och deras föräldrar orka vänta på att de
ska få ta ansvar för och utöva sin rätt till självförsör-
jande, självbestämmande och andra grundläggande
mänskliga rättigheter?
Hotet från Marocko mot den västsahariska be-
folkningen har inte minskat utan tvärtom ökat. Ma-
rocko ökar sitt militära hot mot dessa människor, inte
minst genom det vapenavtal landet nyligen genomfört
med Storbritannien.
Befolkningen förvägras rätten att bygga upp sitt
eget land. Ungdomar kan inte välja olika yrken. De
har inte tillgång till radio, TV, tidningar, telefoner
och utbildningar som andra ungdomar. Hur ska dessa
ungdomar få en framtidstro? Varför ska de tro att FN,
EU och Sverige gör allt för att deras erkända rättig-
heter ska bli förverkligade? Hur ska de kunna arbeta
för rättvisa, jämställdhet och en ekologiskt hållbar
värld när de själva förvägras de mest grundläggande
rättigheterna att leva i ett demokratiskt land i ansvar
för sin egen befolkning?
Sverige har via vår utrikesminister ett stort ansvar
för att under vårt ordförandeskap påskynda och kräva
att EU agerar kraftfullt för att folkomröstningen ska
komma till stånd snarast.
Sverige har även under ordförandeskapet ett stort
ansvar för att tvinga Marocko att dra tillbaka sitt
militära hot och fullfölja överenskommelsen om folk-
omröstningen. Det enda alternativ som annars återstår
är att FN och EU gemensamt tvingar Marocko att
häva ockupationen utan folkomröstning och låta väst-
saharierna forma en framtid i ett eget fritt land med
egna demokratiska val.