Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag
blev mycket glad, men kanske också förvånad, när
jag i betänkandet, som svar på min motion, läste att
parlamentarikern Ilie Ilascu är frisläppt. Han är en
politiker som hållits i fängelse sedan 1992 i Moldavi-
en utan en fri och rättvis rättegång. Sverige har, bl.a. i
OSSE, agerat kraftfullt för att just den mannen och
hans tre medfångar i den s.k. Ilascugruppen skulle få
en fri och rättvis rättegång.
Eftersom jag är så pass inblandad i den mannens
situation genom bl.a. aktiviteter i OSSE-samman-
hang, har jag naturligtvis efterforskat om det verkli-
gen stämmer att han är frisläppt. Jag tyckte att jag i så
fall borde ha fått reda på det på grund av mitt redan
nämnda engagemang. Tyvärr måste jag säga att han
fortfarande är fängslad i Tiraspol i Transnistrien i
Moldavien, som vi tidigare har hört här. Jag kan ock-
så meddela att han inte längre är parlamentsledamot i
Moldavien. Men vid parlamentsvalet i november år
2000 valdes han till ledamot i Rumäniens senat. Före
den kandidaturen sade han enligt uppgift upp sitt
moldaviska medborgarskap och fick rumänskt med-
borgarskap. Han är också medlem av den rumänska
delegationen i Europarådets parlamentariska försam-
ling. Hans olagliga fängslande utan en fri och rättvis
rättegång innebär givetvis att han inte kunnat utöva
de mandat han fått av väljare först i Moldavien och
sedan i Rumänien. Han är således fortfarande i fäng-
else i Moldavien. Han har suttit där i snart tio år.
Jag skulle ha velat ställa en fråga till utrikesut-
skottets socialdemokratiska representant här i dag
Marianne Jönsson, men hon verkar ha gått ut ur
kammaren. Jag skulle då i stället vilja fråga de övriga
företrädarna för utrikesutskottet varifrån de har fått
uppgiften att Ilascu skulle vara frisläppt och varför
det påståendet inte varit mera underbyggt i betänkan-
det.
För mig och många andra är detta en trovärdig-
hetsfråga. Kraven i den motion som jag väckt om
Ilascus situation kvarstår således. Jag inser förstås att
det inte är realistiskt att begära en återremiss, som jag
egentligen skulle vilja. I stället ber jag allvarligt ut-
skottets ordförande, i dag i skepnad av Marianne
Jönsson som nu inte är här, att ge kammaren ett löfte
om att utskottet ska hålla sig informerat om ärendets
fortsättning och tillse att Sverige gör allt som står i
dess makt för att Ilie Ilascu och hans grupp ska få en
rättvis rättegång, alltså att man inte ska släppa frågan.
Fru talman! Nu över till något helt annat. Världen
har genom bl.a. den tekniska och elektroniska ut-
vecklingen krympt. Andra människors verklighet har
kommit närmare och ibland t.o.m. mycket nära.
Jag anser att sådana brott mot mänskliga rättighe-
ter som är riktade mot flickor eller kvinnor, oavsett i
vilket land som de utförs, indirekt drabbar alla flickor
och kvinnor. De drabbar också dem som råkar bo i
världens mest jämställda land, dvs. vårt. Självklart tar
flickorna i vårt land både direkt och indirekt åt sig av
många länders brott mot flickors eller kvinnors
mänskliga rättigheter. Genom dagliga TV-rapporter
från olika sammanhang i hela världen både ser och
hör flickan att hon är mindre värd och egentligen inte
har någon integritet. Självförtroendet minskar, och
självbilden förvanskas. Pojkarnas syn på flickor på-
verkas naturligtvis också.
Arbetet med att stärka flickans och kvinnans ställ-
ning måste ha hög prioritet oavsett inom vilken kultur
som hon är född och var hon bor. Det handlar inte
enbart om en människorätts- och jämställdhetsfråga,
utan det handlar också om ekonomi och utveckling.
Äntligen tycks man börja inse att ett sätt att minska
fattigdomen i världen är att höja kvinnans status.
Arbetet för mänskliga rättigheter och jämställdhet
är oerhört angeläget i såväl internationella som natio-
nella sammanhang. Därför är det viktigt att heder-
smord, trafficking och annat kvinnoförnedrande lyfts
fram i den allmänna debatten och fördöms som brott
mot mänskliga rättigheter.
Hedersmord är ett vedervärdigt exempel på hur
man värderar människor olika, och det är helt emot
kristdemokraternas uppfattning om människovärde
och mänskliga rättigheter. En persons värde varken
kan eller får bestämmas av kön. Kvinnor är lika
mycket värda som män och kan aldrig vara någons
egendom. Enligt FN:s deklaration är vi alla födda fria
och med samma mänskliga rättigheter. Det är hög tid
att sätta de s.k. hedersmorden högt upp på FN:s dag-
ordning.
Den svenska regeringen har under sin ordförande-
period en speciell möjlighet att med kraft driva frågan
om hedersmord vidare genom EU och FN. Vi är
många som har de förväntningarna.
Fru talman! Från början var de ungefär 80 miljo-
ner, men i dag finns det ca 3 miljoner assyri-
er/syrianer kvar. Mer än 1 ½ miljon lever i Irak, om
de inte har flytt därifrån, men de finns också i Iran,
Syrien, Turkiet och Libanon och i Europa, USA och
Australien. I Sverige finns det ungefär 70 000 assyri-
er/syrianer.
Assyrierna var bland de första som accepterade
kristendomen. De berättade om sin tro för hela Mel-
lanöstern och blev på grund av det mördade och mas-
sakrerade. En förföljelse startade som i princip har
pågått sedan dess. Visserligen har de förlorat sin
makt, men de har bevarat sitt språk, sin etniska tillhö-
righet och sammanhållning samt sin religiösa identi-
tet. Många assyrier/syrianer lever i dag under FN:s
beskydd i norra Irak, men många försöker också
lämna Irak, oavsett om de kommer från den norra
delen eller någon annan del av landet.
Under de år som jag varit med i presidiet för
SKA, Svenska Kommittén för Assyrier, har jag mött
assyriska flyktingar som under vedervärdiga förhål-
landen har levt under jorden i exempelvis Istanbul,
Turkiet. Barnen i en familj på 16 medlemmar fick
t.ex. försörja hela familjen. De äldre vågade sig inte
ut och fick väl inte heller något arbete. De hade flytt
från Irak, där de fått all sin egendom konfiskerad och
blivit hotade till livet.
På krokiga vägar och under stor hemlighet be-
sökte jag den här familjen. Jag kan aldrig glömma
familjens vädjan om att jag åtminstone skulle ta med
mig ett av deras barn. Det dröjde faktiskt några se-
kunder innan jag förstod att man ville ge mig ett barn
för att åtminstone någon i familjen skulle bli räddad.
Jag har mött unga pojkar i Turkiet som av polisen
tillfångatagits, torterats och utsatts för olika grymhe-
ter bara för att de varit assyrier. Jag har i Turkiet mött
modiga assyriska journalister som varit beredda att
vilken minut som helst gå under jorden, då de har
utsatts för hot och kränkningar.
I Jordanien finns i dag ett stort antal assyriska
flyktingar från Irak, ca 300 000. De lever i en fruk-
tansvärd misär. För att över huvud taget klara sin
överlevnad tvingas familjerna t.o.m. att sälja sina
barn och att skicka ut sina unga döttrar på gatan till
prostitution.
Situationen för assyrierna/syrianerna i Jordanien
är relativt okänd - eller kan det vara så att man skäms
över att tala om den?
Fru talman! Turkiet har en het önskan om att bli
antaget som EU-medlem. Inom EU står de mänskliga
rättigheterna högt på dagordningen, och de blivande
ansökarländerna måste i praktisk handling visa att de
tillämpar mänskliga rättigheter. Därför är det angelä-
get att Turkiet erkänner sina minoriteter och deras
kulturhistoriska arv för att visa att landet är ett värdigt
ansökarland.
Det assyriska/syrianska folket är ett folk, men lik-
som många andra folk tillhör det många kristna kyr-
kor och församlingar. Som exempel kan nämnas den
kaldeiska, den syrianska, den ortodoxa, den romersk-
katolska och den protestantiska kyrkan. Det är en
mänsklig rättighet för ett folk att bli erkänt som det
folk det är och att få utöva sin tro och sin religion.
Utrikesutskottets majoritet ser folkmordet på assy-
rierna som en tragedi. I betänkandet föreslås att före-
trädare för assyrier/syrianer tillsammans med turkar-
na ska komma överens om en gemensam syn på frå-
gan om assyriernas situation.
Men, fru talman, hur ska det gå till? För att över
huvud taget ha framgång kan man inte bara säga att
det krävs total öppenhet och förutsättningslös forsk-
ning gällande assyrierna/syrianernas historia, eller att
den turkiska regeringen liksom alla regeringar har ett
ansvar för att uppmuntra och underlätta historisk
forskning och ge fri tillgång till sina historiska arkiv.
Orden måste vara förenade med handling om de ska
ha framgång. På vad sätt har socialdemokraterna
tänkt att de här överläggningarna skulle ske? Vilken
kraft har man satt bakom sina ord? Hur har man
tänkt?
Förföljelserna av assyrierna/syrianerna är inte ba-
ra en tragedi utan en nu och sedan länge pågående
etnisk rensning och ett folkmord.
Att FN inte har deklarerat sin uppfattning om
folkmordet på assyrier/syrianer betyder inte att det
inte har ägt rum. Det enda som behövs för att kon-
statera att ett folkmord har skett är att syna den tur-
kiska statens handlingar i ljuset av FN:s folkmords-
konvention, som tillkom 1948 med anledning av
Nazitysklands etniska rensning av judarna.
Syftet med FN-konventionen var ju inte att enbart
brännmärka Nazitysklands illgärningar. Konventio-
nen finns till för att användas även då det politiskt
kan tyckas vara obekvämt eller omöjligt att nå resul-
tat. De röster i Turkiet som har tagit upp frågan om
folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer
har trakasserats och anklagats i turkiska massmedier
och inför domstol för att vara landsförrädare. Ett
aktuellt fall är den pågående rättegången mot fader
Yusuf Akbulut i Diyarbakir i sydöstra Turkiet, som
har nämnts här tidigare.
Det är dags att erkänna folkmordet på assyri-
er/syrianer och kaldéer. Det är en angelägen fråga för
regeringen att ta upp i EU och FN. Vad jag vet finns
inga lagar, förordningar eller deklarationer som talar
om erkännanden av tragedier, utan det handlar om att
sätta namn på tragedier för att de ska ha giltighet som
underlag för konkret handlande.
Jag kommer att lägga min röst på reservation 4.
Fru talman! Mitt sista ämne i debatten är hiv/aids.
Mycket har gjorts och görs för att komma till rätta
med problemet. Sverige har t.ex. satsat hundratals
miljoner kronor för att bekämpa hiv och aids i tredje
världen. Trots det är insatserna långt ifrån tillräckliga.
Enligt det internationella samordningsorganet
UNAIDS sprids hiv och aids tre gånger så snabbt som
de medel som tilldelas för att få kontroll över epide-
min. Eftersom Sverige finns med i de
hiv/aidsbekämpande internationella sammanhangen
och dessutom har en stor erfarenhet av lyckade insat-
ser i vårt eget land, måste de svenska rösterna bli
starkare och Sverige bli ännu mer aktivt inom
UNAIDS. Vi har all anledning att vara pådrivande i
de frågorna.
Den möjlighet som västvärlden har till vård och
medicin för hiv/aids, som reducerat sjukdom och
förlängt livet för de drabbade i våra länder, måste
också öppnas för utvecklingsländerna som saknar
ekonomiska möjligheter att använda den medicinen.
Det är inte acceptabelt att ha hjälpmedel till mänsk-
lighetens tjänst och sedan inte använda dem, dvs. att
inte låta alla få ta del av dem. Här måste västvärlden
ta sitt ansvar inte bara i ord utan också i handling.
Detta är en fråga som måste behandlas med förtur i
internationella sammanhang. Många av ledarna i
framför allt Sydafrika måste också fås att ändra sin
inställning till både sexualitet och hiv/aids.
Jag har sagt det förut i kammaren och jag vill säga
det igen: Även om man inte utgår från mänskliga
rättigheter i synen på hiv/aids och menar att alla
människor, oavsett ålder, kön och status på samhälls-
stegen osv., ska få hjälp om det finns att få, borde
man ändå av ren självbevarelsedrift bromsa eller
stoppa den hiv/aidsepidemi som vi har bl.a. i vårt
närområde. Jag tänker på Ryssland och de baltiska
staterna. Det är områden som enligt prognoser, efter
Asien, inte kommer att ligga långt efter Afrika, om
inget görs för att bromsa den negativa utvecklingen.
Jag vet att Sverige gör en hel del även i de samman-
hangen. Men det måste till en samordning av alla
nationella och internationella insatser om de ska få
optimal effekt.
I de säkerhetspolitiska bedömningar som nu görs
när det gäller den s.k. anpassningen av vårt lands
försvar borde det också finnas utrustning för förebyg-
gande av katastrofer på det medicinska och biologis-
ka området. Jag anser att det är dags att vidga säker-
hetsbegreppet till att också gälla farsoter av olika
slag, när man av framfarten för aids i Afrika kan se
vilken utslagningsmekanism epidemin har. Miljontals
människor har redan dött. För epidemier finns inga
gränser.
Fru talman! Insatser mot hiv/aids är en fråga om
mänskliga rättigheter. Det handlar om utrikes- och
biståndspolitik. Men det handlar också om säkerhets-
politik.
Mänskliga rättigheter handlar om enskilda indivi-
der. I det här fallet har jag nämnt Ilie Ilascu. Det
handlar om människosyn och jämställdhet, arbete mot
förföljelse och etnisk rensning av folk, solidarisk
hjälp och förebyggande insatser när det gäller livs-
hotande epidemier.