Fru talman! Vi lever i en värld där det fortfarande
år 2001 begås brott mot mänskligheten. Det är en
värld där stater förtrycker medborgare, där de mänsk-
liga rättigheterna kränks, där människor diskrimineras
på grund av åsikt, kön, etnicitet, funktionshinder,
sexuell läggning eller av andra anledningar. Det är en
värld där rättsövergrepp begås, där oskyldiga fängslas
och torteras för sin strävan och längtan efter demo-
krati och frihet. Det är en värld där TV och radio
kontrolleras av auktoritära regimer. Listan kan göras
lång.
Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter
är en kamp som måste föras på flera fronter genom
olika former av bistånd från det internationella sam-
fundet, från länder och organisationer. Ibland ser vi
inte alls eller inte förrän efter mycket lång tid frukten
av de insatser som gjorts. Ibland sker det överraskan-
de och glädjande nog snabbt och stundtals helt utan-
för vår kontroll.
Många gånger handlar det också om ett långsiktigt
förändringsarbete, ett arbete som inbegriper kontakter
och utbyte för en uppbyggnad av fred, demokrati och
mänskliga rättigheter. Det är också här barnen kom-
mer in. För några veckor sedan debatterade vi här i
kammaren barnens rättigheter. Här nämndes då inte
minst utbildningens stora betydelse.
Utbildningsväsendet är en viktig källa för demo-
krati. Att tre fjärdedelar av barn i utvecklingsländerna
numera skrivs in i grundskolan är en utveckling i
positiv riktning. Samtidigt finns det dyster statistik
som säger att ett av fyra barn som börjar skolan inte
fullföljer fem klasser. I Sydostasien slutar mer än
40 % av eleverna, och i Afrika, söder om Sahara,
slutar var tredje elev före femte klass. Det är uppgif-
ter som tål att funderas på en stund.
Om det inte är dagens barn och ungdomar som ut-
gör framtidens normbildare, vilka är det då? Dagens
barn och ungdomar är framtidens samhällsbyggare
och makthavare, framtidens kunskapsingenjörer i
världen.
Fru talman! Inte minst därför är det viktigt med
utbyte mellan unga och mellan grupper av ungdomar
i världen, mellan t.ex. studenter i olika länder.
Sedan flera år tillbaka driver det socialdemokra-
tiska studentförbundet ett demokratiprojekt i Burma.
Projektet syftar till att sprida kunskap och demokra-
tiska idéer hos de organisationer som verkar för poli-
tisk förändring i Burma. Som vi vet är Burma, och
som K-G Biörsmark också har tagit upp tidigare, ett
land där övergreppen mot de mänskliga rättigheterna
är omfattande. Sedan 1988 styrs landet av en militär-
regim som hittills vägrat att föra en dialog med den
demokratiska oppositionen, även om vissa framsteg
nu kan märkas.
Det var således studenterna i Burma som stod i
första ledet för den demokratirörelse som så blodigt
slogs ned för tio år sedan. Sedan dess har många
studenter tvingats fly till gränsområden och lever i
dag som flyktingar i exil. Efter snart 40 år av aukto-
ritärt militärstyre finns behov av att utbilda männi-
skor som kan leda och aktivt delta i en demokratisk
process när en sådan väl kommer till stånd. Kunska-
per i t.ex. praktiskt utövande av demokratiarbete är
därför viktiga.
Burma är följaktligen ett land i behov av en de-
mokratisk utveckling men också ett land där det kan
finnas utsikter för en utveckling i rätt riktning. Den
senaste utvecklingen i Burma ger mycket riktigt upp-
hov till en försiktig optimism, som vi i utskottet ut-
trycker det. Tidigare i år frigav militärregimen den
främste företrädaren för den demokratiska oppositio-
nen. En trevande dialog har inletts mellan parterna,
och oppositionen menar att det är det mest positiva
som har hänt på flera år i Burma.
Fru talman! I vårt betänkande finns en motion an-
gående Moldavien. Den handlar om personer som
blivit fängslade utan rättegång, däribland en man vid
namn Ilie Ilascu. Vid det tillfälle då motionen be-
handlades fick utskottet information om att Ilascu
hade släppts och invalts i det rumänska parlamentet. I
går nåddes vi av uppgifter om att det tyvärr råder
oklarhet om Ilascu verkligen har blivit frigiven.
Mycket pekar på att så inte är fallet. Därför förutsätter
jag att OSSE följer fallet och att vi snart får korrekta
uppgifter om Ilascus situation och om vad som verk-
ligen har hänt.
Till vårt betänkande har fogats tio reservationer.
Jag tänker kommentera några.
En reservation som redan blivit mycket omdebat-
terad här i dag är den som handlar om folkmordet på
assyrier/syrianer och kaldéer. Denna reservation byg-
ger på en motion som har väckt stort intresse och
stora förhoppningar hos dem som den berör. Jag har
stor förståelse för betydelsen av det sätt på vilket
assyrier/syrianers och kaldéers historia beskrivs. Jag
har också förståelse för att man vill bli rättfärdigad
och få en rättvis behandling. Jag motsäger inte på
något sätt att detta folk har dödats, fördrivits och
förföljts på ett mycket brutalt sätt. Utskottet har i ett
flertal betänkanden uttryckt starka fördömanden av
hur framför allt assyrier/syrianer har behandlats i
Turkiet. Vi har uttalat oss om det angelägna i att
dessa folkgruppers mänskliga rättigheter blir respek-
terade. Vi har beskrivit den svåra situation de levt i
och det förtryck de utsatts för såväl av turkisk rege-
ring som av PKK i Turkiet. Dessa uttalanden har
utskottet kunnat göra med stöd av rapportering från
många olika källor, bl.a. MR-organisationer och FN-
organ.
Motionärerna vill ha samma erkännande för assy-
rier/syrianer och kaldéer som armenierna fått när det
gäller folkmord. Detta fastslogs i en FN-resolution
1985.
Med vår skrivning i detta betänkande förnekar vi
naturligtvis inte något som har hänt assyrier/syrianer
och kaldéer. Det skulle mycket väl kunna vara sant att
det var ett folkmord, det förnekar vi inte, som dessa
folkgrupper utsattes för. Men det är samtidigt en
omöjlighet för oss att uttala oss om detta. Vi kan inte
som ett utskott i Sveriges riksdag ta på oss att göra en
sådan folkrättslig prövning. Folkmord är ett väl defi-
nierat folkrättsligt begrepp som inte kan användas
utan att en omfattande opartisk bevisning föreligger.
Sådan bevisning har vi inte haft tillgång till. Hade den
funnits hade FN tagit upp detta i en resolution.
Jag måste fråga: Hur ska vi kunna kräva en nog-
grann efterlevnad av folkrätten i Turkiet om vi samti-
digt själva är slarviga med begreppen?
Detta har de flesta partiföreträdarna i utskottet
förstått. Därför är det bara Vänstern och Miljöpartiet
som står för reservationen. Det är viktigt att vi ställer
krav på att de historiska brott som begåtts tas fram i
ljuset. Jag anser precis som motionärerna att ju större
öppenhet Turkiet visar i dessa frågor, desto mer bi-
drar detta till att stärka Turkiets demokratiska identi-
tet och trovärdighet.
Jag vill också kommentera reservation 5, som
handlar om bombningarna i Irak. Jag ser att Göran
Lennmarker, som talade för Moderaterna i den här
frågan, inte finns kvar i kammaren, men jag riktar
mig till honom och även till Folkpartiets representant.
I denna reservation försvarar Moderaterna och
Folkpartiet bombningarna över Irak. Det är ett häp-
nadsväckande ställningstagande. Det ni deklarerar
betyder att ni helt och hållet underminerar FN:s auk-
toritet och att ni totalt saknar känsla för vad vi står
upp för. Det är inte rätt att partiföreträdare i Sveriges
riksdag kan underminera det goda stöd som FN fak-
tiskt har i Sverige. Jag tror att ni drivs mer av att
rättfärdiga USA:s handlande än av att visa omsorg
om kurderna. Mig veterligt har Moderaterna aldrig
skrivit en motion om kurderna. Enda gången ni reage-
rar till förmån för kurderna är när USA:s agerande
ifrågasätts.
Ni skriver att bristen på mandat inte får vara ett
hinder för agerande. Menar verkligen moderater och
folkpartister att det är fritt fram, att alla kan göra
precis som de vill och att det går bra att strunta i FN-
stadgan? Hur ska vi kunna begära av Saddam Hussein
att han ska efterleva FN:s säkerhetsråds resolutioner
när det gäller mänskliga rättigheter och folkrätt när vi
själva anser oss befriade från FN-stadgan, som USA
gör i det här fallet?
Jag vill också säga några ord om reservation 6. I
den här reservationen beskrivs hur det irakiska folket
har drabbats av att sanktionerna inte haft avsedd ver-
kan. Sanktioner är ofta trubbiga instrument. Trots att
FN försökt mildra verkningarna för civilbefolkningen
genom olja-mot-mat-programmet är situationen
mycket svår. Vi kan konstatera och erkänna att försö-
ken att tvinga regimen till samarbete har misslyckats.
Det pågår ett arbete i FN med att förfina sanktionsin-
strumenten, och vi måste snart se resultat av detta.
Men det krävs någon form av handling av Saddam
Hussein. Han driver ett ohyggligt maktspel för att få
FN på knä. Han håller undan nödvändiga varor för att
vända folket mot omvärlden och för att peka ut en
fiende. Sanktionerna i sin nuvarande form måste
upphöra - men inte utan motprestation från Saddam
Hussein. Sverige hör till de största givarna av huma-
nitärt bistånd till Irak. Jag kan alltså konstatera att FN
och Sverige värnar mycket mer om det irakiska folket
än vad Saddam Hussein gör.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till hemställan
i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.