Fru talman! Precis som jag hade väntat mig har den
här debatten utvecklats i en sådan riktning att jag
tycker mig ha hört den förut -- i alla fall stora delar
av den. Jag medger att det finns avvikelser som jag
något tänker återkomma till. Men i övrigt har jag
hört den förut, inte bara en gång utan många
gånger. Jag har inte bara hört den här i kammaren
utan även tidigare på det kommunala planet.
Under de snart 25 år som jag har sysslat med
socialpolitik har när det gäller barnomsorgsfrågor
samma mönster ständigt upprepats. Det har gått en
klar rågång mellan socialdemokrater och
vänsterpartister å ena sidan och icke-socialistiska
partier å andra sidan. Om Stefan Kihlberg
fortfarande är kvar i kammaren vill jag rikta mig till
honom och säga att det inte borde vara så svårt för
Ny demokrati att välja sida, om man inte vill göra
ett stort brott mot sin egen ideologi, som i det här
fallet.
Att vi i de olika partierna har olika uppfattningar i
den här frågan beror inte på att vi tycker olika
mycket om barn eller att vi bryr oss mer eller
mindre om deras omsorg. Det handlar i stället om
huruvida vi tilltror enskilda människor förmågan
att fatta bra beslut för de egna barnen och den egna
familjen. Det handlar om tilltro -- kanske snarare
övertro -- till politikers förmåga att i detalj
bestämma hur barnfamiljerna skall inrätta sina liv.
Jag tänker inte uppta tiden med att presentera
någon historik, som i och för sig kunde vara
intressant, men som ett litet exempel på den
ensidiga syn som jag menar framför allt har präglat
socialdemokraterna vill jag påminna om hur det var
när den offentliga barnomsorgen byggdes upp i vårt
land. Det skedde framför allt under 1960-talet.
Enligt den socialdemokratiska regeringens direktiv
var det nästan inte möjligt att få statsbidrag till
något annat än institutionell verksamhet.
Kommunerna kunde på sin höjd få ett litet blygsamt
belopp till familjedaghem, men först när man hade
ett antal daghem i botten, enligt den s.k.
kvotprincipen.
Små kommuner, som det fanns gott om på den
tiden, inte minst glesbygdskommuner, saknade i
praktiken möjlighet till hjälp att bygga upp sin
barnomsorg. Socialdemokraterna tvingades i det
här fallet så småningom att backa, men i det längsta
har de genom åren hållit fast vid en detaljstyrning
av det statliga stödet. Mycket länge kämpade man
emot allt vad privat barnomsorg hette, även
föräldrakooperativ. Någon kunde ju bevars tjäna
pengar på det, och det var mycket fult.
Undan för undan har verkligheten, kravet från
barnfamiljerna, från kommunerna och från andra
partier tvingat socialdemokraterna till reträtt, men
bara med små steg i taget. Socialdemokraterna har
nämligen så förtvivlat svårt att släppa greppet kring
utvecklingen. Man vill inte det, utan man vill så
gärna fortsätta att styra och ställa, och man vill
bestämma hur människor skall inrätta sitt privatliv.
Det kommer mycket tydligt fram i
socialdemokraternas skrivning om inriktningen av
familjepolitiken.
För oss i Centern har under mycket lång tid frågan
om att stödja barnfamiljerna varit högt prioriterad.
Men det skall ske på ett sätt som skapar valfrihet.
Samhället skall ge stöd, men det är barnfamiljerna
själva som skall göra valet.
Helt konsekvent var Centern därför först med att
lägga fram ett förslag om ett vårdnadsbidrag, något
som vi också drivit i många år. Det var för oss
självklart att deltaga i de partimotioner som under
förra regeringsperioden väcktes av Centern,
Moderaterna och Folkpartiet. Det är också helt
följdriktigt att vår nuvarande regering har detta
inskrivet in sin regeringsförklaring och att det har
lagts en proposition på riksdagens bord i vilken
detta aviseras.
Vad gäller vårdnadsbidraget, ägnar sig framför allt
socialdemokraterna åt att vidmakthålla en myt.
Undantagslöst framställs förslaget som ett sätt att
förmå mammor -- naturligtvis alltid mammor -- att
stanna hemma på heltid.
Jag skall inte neka till att en del borgerliga
debattörer också är något medskyldiga till en sådan
myt. Jag tror nämligen inte att det är så många som
tack vare det nu föreslagna vårdnadsbidraget
kommer att stanna hemma på heltid. Men det
viktigaste är att fler, inte minst ensamstående
föräldrar, ofta mammor, får större möjlighet att
under en tid gå ned i arbetstid och på det sättet öka
möjligheten att kombinera förvärvsarbete och vård
av egna barn.
Jag vänder mig mot att man generaliserar och säger
att alla barn mår bäst av att vara på daghem. Men
jag vänder mig också emot när man hävdar det
motsatta, dvs. att alla barn mår bäst av att mamma
är hemma på heltid. Det förekommer t.o.m. att det
talas om att man i annat fall lägger grunden till
kriminalitet, missbruk, m.m. Jag har dock inte hört
det i denna kammare, vill jag deklarera. Sanningen
är naturligtvis inte så enkel.
Men om småbarnsföräldrarna tvingas in i en
situation som man inte orkar med, med lång
arbetstid och med vård av barn och skötsel av
hemmet, då är risken naturligtvis stor att det går ut
över barnen, att det går ut över barnens trygghet
och möjlighet att utvecklas till harmoniska
individer. Så, kan det väl inte vara någon av oss som
vill att det skall vara.
Därför behövs ett kompletterande stöd som kan
underlätta för föräldrarna att gå ned i arbetstid för
att få mer tid och ork för de egna barnen. Det är
därför följdriktigt att tala om att de föräldrar som
behöver ett annat stöd kommer att få det och att ett
förslag kommer att läggas fram i en proposition,
samtidigt som man vill att kommunerna skall vara
skyldiga att tillhandahålla barnomsorg. Det finns
därför all anledning att välkomna den proposition
som vi nu behandlar. Jag menar att den är väl
avvägd, och just den helhetssyn som är nödvändig
i familjepolitiken presenteras där.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2
och 6 och till det särskilda yrkande som Ingrid
Hemmingsson har lagt fram. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.