Fru talman! Regeringens familjepolitik är förvisso
gåtfull. Jag skall om en stund närmare utveckla
varför jag tycker det. Vi i Ny demokrati har i och
för sig i vår motion redogjort för vår uppfattning,
men jag återkommer till den.
Jag vill börja med en annan stor gåtfullhet som har
utvecklats de senaste dagarna. Det gör att jag inte
kan hålla mitt tidigare planerade anförande,
eftersom förutsättningarna för det har ryckts
undan. Som torde vara allmänt bekant har denna
proposition föregåtts av en del diskussioner med
regeringen. Den är inte okontroversiell, och det var
den inte heller i utskottet. Den bordlades ett antal
gånger.
Som ett led i de numera ganska berömda
förhandlingar som har ägt rum de senaste veckorna
kom denna proposition in som en del. Under dessa
förhandlingar har vi successivt -- även om vi i Ny
demokrati tyckt att det gick stick i stäv med vad vi
egentligen vill -- i kombination med välvilja, och
därför att vi faktiskt vill ta ansvar Sverige, låtit oss
gå in i en överenskommelse med regeringen som
avser dessa frågor.
Slutförhandlingarna kring den överenskommelsen
delegerades från den auktoriserade
förhandlingsdelegationen med känd besättning, om
jag får säga så -- finansministern, min partiledare,
osv.
Jag har inget ont att säga om de förhandlingarna.
De sköttes med heder, öppen blick och rakryggat,
och de avslutades med handslag. Den
överenskommelsen innebar, vilket framgår av
betänkandet, att vi fick in en mycket stark skrivning
för att värna de privata barnomsorgsalternativen.
Vårt resonemang bakom detta var följande. Vi
tycker genuint illa om en barnomsorgslag som
tvingar kommuner, osv. Vi konstaterade att vi
aldrig kommer att medverka till att den införs. Men
vi kan inte förhindra att den införs, eftersom
Socialdemokraterna och regeringspartierna
samstämmigt är överens om att en barnomsorgslag
är bra.
Då konstaterade vi: Blir det så, gäller det att
minska skadeverkningarna, dvs. se till att det
verkligen blir valfrihet för privata alternativ. Det
blir då det viktiga. Vi lade därför energin på
säkerställa detta. Det ledde förhandlingarna fram
till. Den skrivningen finns i den borgerliga
reservationen. Jag skall läsa den, eftersom jag
tycker att den är mycket viktig.
Den mening som fördes in lyder ordagrant: ''Mot
denna bakgrund vill utskottet framhålla det
önskvärda i att den av regeringen förslagna
skyldigheten för kommuner att lämna bidrag till
barnomsorg utvidgas till att gälla all barnomsorg
som bedrivs i enskild regi. Utskottet anser att det,
för barnens och föräldrarnas bästa, är önskvärt att
uppnå valfrihet vid valet av omsorgsform.''
Det finns på papper. En annan del i
överenskommelsen var att vi erbjöds och
accepterade att ingå i en arbetsgrupp som skulle
kunna följa beredningen av ärendet för att på det
sättet ha en diskussion och ett meningsutbyte i
konstruktiv anda.
Detta förslag tyckte vi var bra, och vi accepterade.
En stund senare tog vi fyra varandra i hand och
konstaterade: Vi är överens. Det resulterade i att vi
i Ny demokrati drog tillbaka en motivreservation,
och litet andra aspekter. Det fanns en
överenskommelse, och ingen i det rummet -- vi var
fyra -- tvivlade då på detta, och det gör vi
fortfarande inte. Därmed konstaterade vi att det
var bra, och saken var utagerad.
Därför är det med oförställd häpnad som vi ser att
det i dag dyker upp ett helt annat scenario. I
Dagens Nyheter läser vi -- och det bekräftades för
några timmar sedan från denna talarstol -- att en
minst sagt högt placerad regeringsföreträdare, vice
statsministern, statsrådet och chefen för
Socialdepartementet förnekar denna uppgörelse.
Jag tycker att det är minst sagt anmärkningsvärt.
När vänner till mig tidigare har frågat: Hur är det
att jobba med politik? har jag sagt att jag aldrig har
varit i närheten av ett smutsigare hantverk, och jag
menar vad jag säger. Det är fråga om värderingar.
Om man sedan kallar dem för kristen etik eller
humanism tycker jag spelar mindre roll. Det
handlar om så enkla saker som heder, uppriktighet,
att inte luras, att inte ljuga och att inte försöka att
skoja undan. För mig sitter sådant i ryggmärgen.
Jag har suttit i åtskilliga förhandlingar i
näringslivssammanhang. Jag kan konstatera att
man kan lura en motpart en gång, men sedan har
man inte inte fler möjligheter. Det handlar om etik
och moral. Går man in i ett avtal håller man det.
Vi i Ny demokrati är självfallet beredda att hålla
vår del i överenskommelsen. Jag vill understryka
att ingen av oss som var involverade i
överenskommelsen är på något vis oense om vad vi
kom överens om. Det märkliga är att en som inte
var närvarande har en annan uppfattning. Det kan
bero på missförstånd, och i så fall desto bättre. Om
vi från denna talarstol får höra att det är något
liknande, och att även regeringen är beredd att stå
kvar vid sin del av överenskommelsen, är självfallet
överenskommelsen där.
Vi står kvar vid vår del så länge regeringen gör det.
Men gör regeringen inte det, anser vi oss lösta från
överenskommelsen. Vi tycker att det är ett svek
som är så allvarligt att vi inte ser någon anledning
att vända den andra kinden till och låta oss bli
kränkta och svikna. I det läget går vi tillbaka till den
grundläggande ståndpunkt vi har haft hela tiden,
från första stund, som är utförligt redovisad i den
motion som vi har väckt med anledning av
propositionen.
Där framgår det tydligt och välmotiverat att vi vill
avslå helheten och om inte det lyckas dess enskilda
delar. När frågan kommer till votering -- om vi inte
får uttryckligt besked från denna talarstol att
regeringen står kvar vid uppgörelsen -- kommer vi
att aktivt rösta för att avslå helheten och delar,
vilket kan komma att innebära att vi också aktivt
stöder socialdemokratiska reservationer.
Jag är väl medveten om att det t.ex. finns ett
gemensamt avslagsyrkande. Det finns olika
uppfattningar eller värderingar bakom varför vi vill
avslå propositionen. Vi i Ny demokrati delar inte
Socialdemokraternas motivering, men slutsatsen,
dvs. avslaget, är vi överens om.
Vår motivering kommer att framgå av vår motion
och även av kammarens protokoll. Jag vill göra det
helt klart så att det inte skall bli någon som helst
tvekan om hur vi kommer att agera vid
omröstningen om vi tvingas till det.
Låt mig uttryckligen säga att jag beklagar detta. Jag
vill ingenting hellre än att vi fullföljer den
överenskommelse som har träffats och att de
handslag som utväxlades i socialutskottets
sessionssal mellan oss fyra som slutförde
förhandlingarna fullföljs. Men det kräver att också
socialministern ställer upp på överenskommelsen.
Jag inledde med att säga att regeringens
familjepolitik är gåtfull, och det menar jag. Den är
svår att förstå. Vi hävdar att den är både
ikonsekvent och ologisk. Det är något slags
pyttipanna, eller cocktail om man så vill, där en av
ingredienserna är social ingenjörskonst, en vilja att
från samhällets sida styra och ställa i det innersta av
samhället, nämligen kärnfamiljerna, ivrigt
inspirerad av makarna Myrdal. De gjorde mycket
framgångsrika ansträngningar på det här området.
I denna pyttipanna finns det också väldigt starka
och tyvärr dominerande inslag av socialistisk
jämställdhet. Jag vill understryka att jag talar om
socialistisk jämställdhet. Det är vad det handlar
om. Vi är överens om jämställdhet om vi med det
menar samma sak, men vi gör inte det.
När regeringen använder begreppet jämställdhet är
det enligt den definition som lades fast av den
tidigare socialdemokratiska regeringen. Det finns
ingen annan definition som rimligen kan vara den
som gäller i offentliga sammanhang i denna
kammare.
Denna jämställdhetsdefinition talar om något slags
oberoende. Det finns inga familjer eller interna
familjeförhållanden. Endast de individer, män och
kvinnor, som är ekonomiskt oberoende är
jämställda. Det är något atomistiskt över det hela.
Det finns inga molekyler bara atomer. Vi delar inte
den synen. Jag återkommer till detta.
Den här pyttipannan är kryddad med litet
illusoriska omsorger om barnen och deras mammor
och pappor. Ur vår synpunkt är det precis tvärtom.
Vår mest fundamentala utgångspunkt kan förefalla
självklar, men den är tyvärr inte det. Vi vill
nämligen värna familjen -- mamma, pappa och
barn -- som samhällets absolut viktigaste
fundament. Det måste vara det som
familjepolitiken syftar till, nämligen att stödja detta
samhällets viktigaste fundament. Vi ser det som en
garanti för att generera fria, trygga, självständiga
och ansvarstagande medborgare.
För att lyckas med familjepolitiken räcker det inte
med att man skaffar barn eller har höga födelsetal --
de högsta i Europa. Det intressanta är ju också vad
uppfostran resulterar i. Hur blir dessa medborgare
som människor? Det måste vara en väsentlig del i
familjepolitiken att det blir trygga ansvarstagande
medborgare och att man inte skapar trasiga
människor, värstingar och liknande.
Det innebär att det är självklart för oss att det är
mamma och pappa som har hela ansvaret. Det är
ingen annan som har ansvaret för barnen och
familjen. Det är bara de. De är myndiga och fria
tänkande människor. De kan själva fatta sina
beslut. Därför vänder vi oss så kraftfullt mot varje
form av förmyndarmentalitet eller politiska
pekpinnar där politiker talar om för mammorna
och papporna hur de skall hantera sina innersta
familjerelationer och vem som skall göra det ena
eller andra i hemmet -- mamma eller pappa. Vi
tycker inte att det hör hemma i en utvecklad
demokrati som Sverige. Vi tycker att det är
ovärdigt. Vi anser också att det är självklart att
familjepolitiken inte skall uppmuntra till
oansvarighet eller till framväxten av s.k.
enföräldersfamiljer.
Jag har fått höra från socialministern att vår
familjepolitik inte hjälper ensamstående mammor
där pappan till barnen är alkoholiserad. Det var
den allvarligaste kritiken vid det tillfället. Det är
rätt i så mening att vi inte anser att det är
familjepolitikens syfte. Det är socialpolitikens
syfte. Det skall självfallet finnas ett socialt
ansvarstagande och en solidaritet med människor
som hamnar i knipa. Det är en socialpolitisk fråga.
Familjepolitiken syftar inte till annat än att stödja
familjerna.
Vi tycker att det är alldeles självklart att det skall
råda jämställdhet mellan män och kvinnor i ett
civiliserat samhälle. Jag var inne på det för en stund
sedan. Om någon till äventyrs tvivlar på mitt
engagemang i den frågan vill jag bara kort
konstatera att jag redan i slutet på 60-talet var djupt
engagerad och drev aktivt jämställdhetsfrågor på
mina dåvarande arbetsplatser.
Men jämställdhet är inte lika med symmetri för oss.
Jag delar inte den jämställdhetsdefinition som jag
tidigare nämnde. Den är skriven av den tidigare
socialdemokratiska regeringen. Kvinnor och män
är tack och lov olika. Den olikheten tycker vi är en
tillgång som man skall värna och utveckla. Den är
oumbärlig. Regeringen har själv för inte så många
veckor sedan gett ut en liten skrift som heter Visst
är vi olika. Den handlar om just detta. Det handlar
också om att ha ömsesidig respekt och konstatera
att vi är olika. Men det skall självfallet finnas lika
möjligheter för män och kvinnor. Det känns nästan
löjligt att behöva påpeka en sådan sak. Det är så
självklart.
Men det är också självklart att människor är
beroende av varandra. I en familj är mamma och
pappa naturligtvis beroende av varandra och
barnen. Men vad är jämställdhet inom ett
äktenskap? Enligt den definition som gäller kan
inte en hemarbetande kvinna vara jämställd. Hon
är nämligen inte ekonomiskt oberoende. Då är hon
inte jämställd enligt socialdemokratisk eller
socialistisk jämställdhetsdefinition. I min värld är
det en kränkning av alla dessa kvinnor.
Jag kan inte förstå hur ett arbete som förskollärare
på ett kommunalt daghem kan anses vara mera värt
eller mera jämställt än om jag gör exakt samma
arbete hemma i min egen familj och tar hand om
mina egna och/eller andras barn. Det torde tvärtom
vara mer krävande att vara hemarbetande. Då har
jag ingen stimulans från arbetskamrater och
liknande. Kom inte och påstå att det ena skulle vara
mera jämställt än det andra!
Vi har också uttryckligen gjort klart att vi anser att
dagens system med föräldraförsäkringen och stödet
till den offentliga barnomsorgen är djupt orättvist.
Tidigare sade socialministern att vi tar 20 miljarder
från barnfamiljerna. Han syftade på att vi har lagt
fram ett heltäckande förslag. Om man gör om
familjepolitiken är vårt förslag heltäckande, men
man sparar på ett annat sätt. Detta är enligt
Finansdepartementets beräkningar. Det visade sig
nämligen att deras beräkningar stämde med våra
handräknade. Vi spar 20 miljarder. Vi tar dem inte
från någon. Vi har ännu inte hittat någon
barnfamilj som på allvar har kommit med
invändningar och sagt att detta inte är bra för
familjen.
Vi vet att våra förslag inte är bra för
höginkomsttagarna där båda kanske har
årsinkomster på 300 000--400 000 och där man har
sina barn i den offentliga barnomsorgen. Vi anser
inte att det är samhällets primära ansvar att värna
dem.
Dagens system är utan tvekan det mest generösa
som finns i världen. Föräldraförsäkringen är den
enda socialförsäkringen som betalar 90 % av lönen.
Alla andra socialförsäkringar ligger på 80 %.
Arbetslösa, sjuka osv. får 80 %, men kärnfriska
föräldrar kompenseras högre. Jag tycker att det är
oförsvarbart, speciellt i dagens ekonomiska kris, att
ha kvar ett sådant system.
Regeringen föreslog mycket riktigt i
kompletteringspropositionen i våras att
föräldraförsäkringen skulle sänkas till 80 %. Låt
mig understryka att det var regeringen som föreslog
det. Vi hade i och för sig föreslagit det tidigare, men
förslaget blir ju inte sämre för att regeringen lägger
fram det. Därför blev vi så häpna när vi i
propositionen om barnomsorgslagen hittar en
krystad motivering om att man skall behålla den på
90 % av något förment jämställdhetsskäl. Vi har
svårt att ta den typen av argument på allvar.
Vi menar också att dagens system visar på en
omvänd Robin Hood-mentalitet. Det gynnar på ett
i vårt tycke otillbörligt sätt höginkomsttagare och
dem som använder den offentliga barnomsorgen.
Den offentliga barnomsorgen slukar enorma
resurser i miljarder.
Sverige har världens i särklass dyraste offentliga
barnomsorg. Den är generellt sett bra, men ännu
har ingen hävdat att den danska är sämre. Den är
upplagd på ungefär samma sätt med samma
pedagogik och kostar hälften. Det finns
småbarnskolor -- Liten lär i Uppsala är ett exempel,
Arken i Lund ett annat -- med en annan pedagogisk
form som kostar väsentligt mycket mindre. Vi
menar att det är viktigt att det skall finnas så många
former som det finns önskemål om och som
föräldrarna vill ha.
Vår utgångspunkt är familjen och barnens bästa.
Om det skulle finnas en konflikt mellan
jämställdhet och barnens bästa -- vilket det inte gör
för oss, men om -- tar faktiskt barnens bästa
överhanden. För oss är det självklart att
föräldrarna skall avgöra det här själva. I vår värld
är det naturligt att om en förälder kommer fram till
att man inte kan göra allt på en gång, så kan man
välja att under några år prioritera omsorgen om
barnen för att sedan återgå till ett förvärvsarbete.
Man måste inte göra karriär på jobbet och i
hemmet samtidigt. Det är upp till mamman och
pappan att bestämma. Nyckelordet är valfrihet.
De principer som ligger bakom vår familjepolitik är
utförligt redovisade i motionen. Men jag vill
understryka att valfrihetsaspekten är i särklass
viktigast.
Jag skall därför inte gå in mera på detta och ta upp
kammarens tid, i all synnerhet som jag har fått en
lapp från fru talman om att jag har pratat i 19
minuter. Jag tar detta påpekande som att fru talman
tycker att det är för lång tid. Det kan jag i och för
sig tycka är anmärkningsvärt med tanke på att vi
håller på med en ärendebehandling och att vissa
frågor faktiskt är så viktiga att några minuter i
kammaren är betydelselösa om man ser till att det
gäller en nations väl och ve.