Fru talman! Det finns få politiska frågor som är så
laddade som familjepolitiken. Det visar sig inte
minst av att det nu är ovanligt mycket folk i
kammaren i samband med en sakdebatt, något som
naturligtvis är mycket glädjande. Kanske kommer
jag att göra er besvikna, eftersom jag nu tänker
börja med att tala om sakfrågan.
I våras besökte jag en kommun i Italien för att
studera barnomsorg. Under ett par dagar träffade
jag drygt tio kvinnor. Ingen av dem hade familj.
Bara en enda hade ett barn. Jag frågade om det var
en tillfällighet eller om detta var ett mönster i
Italien. Som många av er vet var det ingen
tillfällighet, utan det är ett mönster.
Många kvinnor i europeiska länder, i Japan, i USA
och på många andra håll tvingas i dag välja mellan
att göra yrkeskarriär och att ha familj. Som ett
resultat av det här har i Europa födelsetalen sjunkit
och ligger nu ofta nere på ungefär 1,3--1,4. Som jag
noterade i partiledardebatten tidigare i dag är det
inte tillräckligt för att reproducera en befolkning.
Det är även något som bekymrar många människor
nere i Europa.
I Sverige däremot finns det praktiskt taget inga
kvinnor som känner detta tvång. För dem handlar
det inte om ett val mellan yrke och familj utan om
både--och. Trots att Sverige har den högsta
kvinnliga förvärvsfrekvensen i Europa har vi de
näst högsta födelsetalen. En viktig förklaring till att
det är så är att vi i Sverige har fört en mycket
framgångsrik familjepolitik, med en generös
föräldraförsäkring, en väl utbyggd barnomsorg och
ett bra barnbidrag som hörnstenar. Det skall vi
naturligtvis bygga vidare på.
Den familjepolitiska proposition som kammaren
diskuterar i dag och så småningom skall besluta om
innebär inget brott mot den hittills förda
familjepolitiken utan en utveckling av och ett
komplement till den. Propositionen innehåller tre
centrala delar: för det första en barnomsorgsgaranti
för barn från ett års ålder, för det andra ett
vårdnadsbidrag för barn mellan ett och tre års ålder
och för det tredje -- vilket nästan alla talare hittills
har glömt att nämna -- en stimulans för pappor att
ta vara på sin föräldraledighet.
Till de båda senare förslagen, vårdnadsbidraget och
pappastimulansen, skall vi återkomma mer i detalj
under våren. Låt mig i detta sammanhang bara göra
ett påpekande, närmast föranlett av en
replikväxling mellan Chatrine Pålsson och Maj-
Inger Klingvall alldeles nyss.
Ett vårdnadsbidrag kan enligt min uppfattning
bidra till att öka valfriheten för vissa familjer.
Framför allt minskar det den ekonomiska förlusten
för de familjer som redan i dag, trots det stora
ekonomiska avbräck som det innebär, låter en av
föräldrarna, vanligen mamman, stanna hemma
under en något längre tid, även efter det att
föräldrapenningen har gått ut.
Socialdemokraternas alternativ till
vårdnadsbidraget är en förlängd
föräldraförsäkring. Jag tycker att båda dessa
förslag har fördelar och nackdelar, men i bägge
fallen handlar det om att tillföra familjerna ungefär
50 000 kr per barn, ett belopp som de får behålla i
dess helhet om de väljer att stanna hemma.
Jag tycker att det är mycket konstigt att beskriva de
här förslagen i termer av himmel och helvete -- var
det ena placeras beror på vem som talar. Det är
närmast ett uttryck för en grov demagogi, eftersom
det finns betydande likheter mellan förslagen.
Rosa Östh talade t.ex. om de ensamstående
mammor som skulle kunna gå ned till deltidsarbete,
och för den gruppen är säkerligen en förlängd
föräldraförsäkring ett bättre alternativ än ett
vårdnadsbidrag. Men ett sådant har i andra
sammanhang mycket stora förtjänster.
Maj-Inger Klingvall påstod att en nackdel med
vårdnadsbidraget var att det gav höga
marginaleffekter. Det är sant att det höjer
marginaleffekterna, men inte så mycket som
föräldraförsäkringen, som har 100 %
marginaleffekt.
Dagens huvudämne är dock barnomsorgsgarantin,
som naturligtvis är oerhört viktig för
jämställdhetspolitiken. Att det är en politiskt
känslig fråga är alldeles klart, och därför känns det
tillfredsställande att vi har kommit så långt som vi
har gjort. Jag tycker att uppslutningen kring denna
del av familjepolitiken har varit mycket glädjande i
denna debatt.
Det finns tre element i barnomsorgsgarantin: att
garantera att alla som vill ha plats i barnomsorgen
får en sådan plats, att garantera kvaliteten och att
garantera valfriheten. Vi är nu ganska nära full
behovstäckning totalt sett, men det finns
kommuner i Sverige som släpar kraftigt efter. De
får nu ett år på sig för att försöka ta krafttag för att
möta den efterfrågan och de behov som finns ute i
kommunerna.
Att det över huvud taget finns barnomsorg är
naturligtvis en grundläggande förutsättning för att
man över huvud taget skall kunna tala om någon
valfrihet, men dessutom är det angeläget att
föräldrarna själva får möjlighet att välja dagis eller
dagmamma.
Det är också angeläget att de som arbetar inom
barnomsorgen kan få möjlighet att avgöra hur de
skall arbeta. För många är det säkerligen en mycket
bra lösning att arbeta som kommunalanställd i en
kommunal barnstuga, men vi vet att det också finns
många som tycker att de inte får tillräckligt utlopp
för sitt engagemang, sin fantasi och sin arbetslust på
det sättet utan som föredrar andra driftsformer,
t.ex. egenregiarbete. Jag tycker att det är angeläget
att de får den möjligheten.
Detta har i många år varit en stridsfråga mellan oss
och socialdemokraterna och är det uppenbarligen
fortfarande. Formellt hänger man upp det på att
kommunen måste få ha invändningar mot eller
synpunkter på den privata barnomsorg som
bedrivs, men vi vet att det i verkligheten finns ett
grundläggande motstånd hos socialdemokraterna
mot enskild barnomsorg. Det är bara efter hårda
debatter som de steg för steg har pressats tillbaka
på denna punkt. De har hela tiden motarbetat de
privata alternativen.
Det är också viktigt att fastslå kvalitetskraven. Det
finns i dag en oroande utveckling på många håll i
landet. Jag vill understryka detta, som några
debattörer här har varit inne på.
För barnens skull är det oerhört angeläget att
kommunerna sätter gränser. Det finns redan i dag
kommuner som tillåter för stora barngrupper och
för låg personaltäthet för att man skulle kunna tala
om en rimlig kvalitet. Det är viktigt att slå larm och
att förändra denna utveckling. De förskollärare
som känner oro i dag och som Maj-Inger Klingvall
tidigare från denna talarstol citerade skall känna att
de får ett stöd genom den lag som jag hoppas att
riksdagen i dag skall besluta om.
Kvalitetskraven gäller självfallet för all
barnomsorg. Det understryks också på flera ställen
i propositionen och i socialutskottets betänkande
att man instämmer i detta. Det anförs i
betänkandets majoritetstext: ''Utskottet delar
uppfattningen i propositionen att samma
kvalitetskrav som för den kommunala
barnomsorgen bör gälla för enskilda förskolor,
fritidshem och integrerad skolbarnsomsorg.''
På den punkten råder inga som helst delade
meningar, och jag förstår inte riktigt den diskussion
som pågår om detta i kammaren. Jag hoppas att
andra gör det, särskilt ni som sedan skall votera i
denna fråga.
Att vi ställer kvalitetskrav innebär naturligtvis inte
att vi säger nej till rationaliseringar. Det är fullt
möjligt att genomföra rationaliseringar och
upprätthålla en god kvalitet. Det finns forskare i
Göteborg, ekonomer och pedagoger i samverkan,
som har gjort omfattande studier för att undersöka
sambandet mellan insatta resurser och kvalitet. De
har kunnat konstatera att det inte finns något
entydigt samband. Vad man får ut av en barnstuga
beror också mycket på hur man förvaltar de
resurser som man sätter in i verksamheten.
I inledningen till den här diskussionen fördes en
mystisk diskussion om någon arbetsgrupp som
skulle ha diskuterats i en annan arbetsgrupp, om
jag förstod det rätt. Jag har inte informerats om
någon sådan arbetsgrupp och jag känner inte till
den. Jag tycker att själva tanken på att man skulle
ha en arbetsgrupp som skulle syssla med det här, nu
när vi ligger långt fram i processen i regeringen, är
ganska konstig.
Efter Stefan Kihlbergs inlägg konsulterade jag Sten
Svensson för att höra hur det faktiskt förhöll sig.
Han sade att man har diskuterat frågan om att utse
en arbetsgrupp för att bereda ärendet när det
kommer till socialutskottet. Hur socialutskottet
väljer att lägga upp sitt arbete tänker jag som
socialminister inte lägga mig i. Jag hoppas att
arbetet läggs upp så att man lotsar igenom de
propositioner som jag förelägger riksdagen. I övrigt
har jag inga särskilda synpunkter.
Under den här något förvirrade diskussionen har
det förevarit kontakter mellan Ian Wachtmeister
och Carl Bildt. Jag har förstått att TV redan har
rapporterat om dessa kontakter. Carl Bildt har
efter samråd med mig ställt i utsikt att vi från
Socialdepartementet under arbetets gång skall
informera oppositionspartierna Ny demokrati,
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om arbetet
med den framtida familjepolitiken. Det har jag
självfallet inga invändningar emot. Om vi genom
att göra det kan lösa upp några knutar tycker jag att
det är utomordentligt bra. I slutändan, när vi har
voterat här i kammaren i dag, hoppas jag att vi har
fått igenom en familjepolitisk reform som innebär
en förstärkning av både valfrihet och jämställdhet.
Det kommer jag som familjeminister att uppleva
som utomordentligt tillfredsställande.
(Applåder)