Fru talman! Barnomsorg är till för barnen och
barnens föräldrar. Barnomsorg skall ge barnen en
pedagogisk och utvecklande verksamhet och ge
föräldrarna, såväl mamma som pappa, möjlighet
att förena föräldraroll och yrkesliv.
Därför är det föräldrarnas och barnens behov som
skall styra hur barnomsorgen skall utformas.
Riksdagen kan i dag fatta beslut om en
barnomsorgsgaranti. Med den proposition som
regeringen framlagt om lagfäst skyldighet för
kommunerna att ordna barnomsorg och att stödja
enskild barnomsorg på lika ekonomiska villkor och
med samma kvalitetskrav tar vi ett rejält steg på
vägen att förverkliga en barnomsorg för alla.
Det hälsar vi från Folkpartiet liberalerna med
mycket stor tillfredsställelse. Det är många års
enträget opinionsarbete som nu skulle kunna
krönas med framgång.
Med propositionen kommer barnomsorg i enskild
regi att likställas med offentlig barnomsorg. Det är
definitivt slut med det kommunala
barnomsorgsmonopolet.
I socialtjänstlagen skrivs äntligen in vilka
kvalitetskrav som kan ställas på barnomsorgen. I
enlighet med propositionen anser vi det självklart
att samma kvalitetskrav kan ställas på såväl enskild
som offentlig barnomsorg. Det framhålls särskilt i
propositionens specialmotivering till lagtexterna
avseende paragraferna 13B, 14B och 18. Det är
kvalitetskrav som på intet sätt behöver lägga några
hinder i vägen för en önskvärd pedagogisk och
verksamhetsmässig förnyelse.
I propositionen aviseras ytterligare en proposition
till vårriksdagen om införande av ett
vårdnadsbidrag för småbarnsföräldrar. Rätten till
barnomsorg ger tillsammans med ett
vårdnadsbidrag den valfrihet som den här
regeringen vill ge småbarnsföräldrar att själva välja
hur de vill ordna för sina barns och sin familjs bästa.
Det är en liberal politik för valfrihet.
Fru talman! Livet är fullt av konflikter som man
inte kan lösa med ett enkelt svärdshugg, konflikter
där det gäller för den enskilde att välja så att man
får en lämplig avvägning mellan för- och nackdelar.
Inte minst vi som är eller varit småbarnsföräldrar
vet hur det är att ständigt försöka göra bästa
möjliga av situationen och ändå gå med ständigt
dåligt samvete för att man inte lyckats bättre.
Därför finns det inget enkelt sätt att för alla på lika
sätt forma avvägningen mellan rollen som
småbarnsförälder och att verka i yrkeslivet. Den
avvägningen måste den enskilda familjen göra. Vår
uppgift är att ge dem möjligheter att välja efter sina
förutsättningar och behov.
Visst kan det föreligga en konflikt mellan att vara
småbarnsförälder och att fullt ut förverkliga
jämställdhet, särskilt om det skall ske samtidigt.
Att förneka den konflikten är ideologisk blindhet.
Visst skulle ett kraftigt tilltaget vårdnadsbidrag
kunna bidra till att småbarnsmammor känner sig
tvingade att stanna hemma och därmed vara ett hot
mot jämställdhet. Men för de småbarnsföräldrar
som önskar göra en annan avvägning mellan att
förvärvsarbeta och vara hemma en viss tid med sina
små barn är det en mycket stor uppoffring
ekonomiskt, även om många anser den
uppoffringen vara värd priset.
Jag valde för övrigt själv att vara hemma ett halvår
med min äldsta dotter när föräldraförsäkringen
hade upphört.
Det kan därför inte vara orimligt att med hjälp av
ett vårdnadsbidrag av den omfattning som aviseras
i propositionen ge småbarnsföräldrar ett stöd i den
valsituation där de skall välja själva vilken
avvägning som passar deras barn och deras familj
bäst. Ett sådant vårdnadsbidrag är inget stort hot
mot jämställdheten, men ett bidrag till ökad
valfrihet. Det är god liberal politik.
Fru talman! På knappast något område har många
socialdemokrater visat sig ha så svårt att överge en
uniform centralplanerad politik som inom
familjepolitiken och barnomsorgen. Visst är man
för valfrihet i teorin, men varje förslag att lätta upp
ett stelt och genomreglerat barnomsorgssystem
möts med tirader av invändningar som bara
avslöjar den obotfärdiga.
Låt mig gärna erkänna att jag utgår ifrån att det
finns åtskilliga s.k. förnyare inom socialdemokratin
även här i riksdagen. Ni är välkomna att göra
gemensam sak.
I socialdemokratins Sverige skall barnomsorgen
emellertid helst se exakt likadan ut och följa exakt
samma regler i varje kommun från Övertorneå till
Ystad, i storstad och i glesbygd. Att det kan råda
olika förhållanden på olika platser är man lyckligt
okunnig om.
Att familjer kan vara olika eller göra olika val och
prioriteringar strider mot traditionell
socialdemokratisk likhetspolitik. Att samma familj
kan göra olika val och olika prioriteringar vid olika
tidpunkter i familjens liv är ofattbart för sådana
socialdemokratiska planerare. Att olika barn i
samma familj kan ha olika förutsättningar och olika
behov -- strider det mot socialdemokratiska
likriktningsideal?
Det är svårt att bakom de numera oändliga raderna
av invändningar mot varje försök att öka
valfriheten och låta hundra blommor blomma se
annat än att det döljer sig en övervintrande
ideologiskt färgad strävan att med en likformig
barnomsorg kunna stöpa alla barn i samma form.
Jag känner rader av starkt övertygade
socialdemokrater som bara inte kan fatta den ovilja
mot valfrihet och mångfald som många (s)-
politiker manifesterar inför förändringar av
barnomsorgen. De tror sig själva om att kunna göra
rätt val för sina barn och för sin familj. Det tror
också vi i Folkpartiet liberalerna dem om att kunna
göra.
Fru talman! I vår familj hade vi från början vår
äldsta dotter i kommunalt daghem. Det fungerade
utmärkt. När vi flyttade till en annan kommun hade
vi ingen kötid i den kommunen att åberopa. Vi
lyckades till slut ändå få plats i kommunalt
familjedaghem. Det fungerade också mycket bra.
Sedan fick storasyster en lillasyster. Då fick hon
inte behålla sin kommunala barnomsorgsplats, när
mamma och pappa skulle vara föräldralediga. Då
gällde barnomsorgen plötsligt inte barnets bästa!
Det hade inte varit bra för vår äldsta dotter. Enda
utvägen var att gå in i ett föräldrakooperativt
daghem med mindre stelbenta regler än
kommunens. Det fungerade utmärkt och gjorde
sedermera så även för lillasyster.
Så långt kan allt verka väl. Trots hotfulla uttalanden
i valkampanjer från socialistiska och fackliga
företrädare i den kommunala verksamheten mot
annorlunda avgiftssystem än det som kommunen
tillämpar, har kooperativet lyckats överleva. Men
visst har det varit en nagel i ögat på företrädare för
den kommunala barnomsorgen. När barn från
föräldrakooperativ, som ingått i kommunens
barnomsorgsplan, uppnått skolålder och sökt plats
i kommunalt fritidshem där ett storasyskon redan
går, då får man inte syskonförtur, utan placeras sist
i kön. Man har ju frivilligt ställt sig utanför, får man
höra. Utanför vad då? Det kommunala
monopolet? Vilken förolämpning mot dem som vet
bäst hur man ordnar allt till det bästa för alla!
Fru talman! Den springande punkten i
propositionens förslag till ökad valfrihet ligger i
ändringen av 2 § tillståndslagen. Genom förslaget
ges kommunerna skyldighet att tillåta barnomsorg
i enskild regi. Vid prövningen får avseende endast
fästas vid sökandes lämplighet att bedriva
verksamheten och vid ändamålsenligheten av de
lokaler där sökanden avser att bedriva
verksamheten.
På den här punkten sätter socialdemokraterna in
sitt motstånd denna gång. Nu säger man att
kommunerna måste ha rätt att ta hänsyn till
behovstäckningen i kommunen. Därmed
förbehåller man kommunerna
tolkningsmonopolet, d.v.s. precis som tidigare. Om
full behovstäckning råder, enligt det kommunala
monopolet, skall ekonomiskt bidrag inte behöva
ges till enskild verksamhet.
Men vad är full behovstäckning? Om ett enskilt
daghem begär bidrag för 15 barn, som önskar delta
i verksamheten, och kommunens
barnomsorgsmonopol hävdar att det inte behövs,
därför att full behovstäckning råder, så finns ändå
uppenbarligen behov av det enskilda daghemmet.
Annars skulle inte föräldrarna ha valt att placera
sina barn där.
Risken finns naturligtvis att innebörden av detta är
att det finns kommunal barnomsorg som inte
efterfrågas av föräldrar. Det enda rimliga är väl då
att den verksamheten avvecklas. Men precis här
tror jag att socialdemokraternas motstånd ligger.
Som företrädare för den stora mängden kommunalt
anställda är det deras intresse man slår vakt om,
inte kommunmedlemmarnas, inte barnens och inte
föräldrarnas.
Men också socialdemokratiska småbarnsföräldrar
vill själva välja vilken barnomsorgsform som passar
dem bäst.
Om de inte efterfrågar en viss kommunal
barnomsorg därför att de föredrar en enskild som
passar dem bättre, finns det behov av den enskilda
verksamheten och inte av den som inte efterfrågas.
Låt därför föräldrarna själva få avgöra vilken
barnomsorg de efterfrågar. Då blir det naturligt för
varje barnomsorgsform att söka motsvara de behov
och önskemål som barn och föräldrar har. Vi får då
en barnomsorg för barnfamiljerna. Vi får en
barnomsorg för alla -- en barnomsorg som
motsvarar högt ställda krav och som efterfrågas av
barnfamiljerna. Det är inte orimligt att
kommunerna får lägga ned verksamhet som inte
efterfrågas. Barnomsorgen är till för
barnfamiljerna och inte för det kommunala
barnomsorgsmonopolet.
Jag yrkar bifall till de yrkanden som väcktes
tidigare i dag av Ingrid Hemmingsson.
(Applåder)