Fru talman! I Dagens Nyheter i går fanns en artikel
om barnstugan Ekbacken i stadsdelen Björkhagen
här i Stockholm. Där stod det ungefär så här:
Inne på barnstugan Ekbackens expedition finns en
beredskapspärm. Den innehåller anvisningar för
hur man ska göra om kriget kommer. I fredstid ska
daghemmet ta emot 60 barn, i krigstid 70 barn.
''Där är vi nu. Nästa år har vi 69 barn här.
Politikerna håller på att införa en verksamhet för
krigstid'', konstaterar föreståndare Inger Rindsjö.
Från att ha haft 15 barn i syskongrupperna och 12 i
småbarnsgrupperna kommer man nästa år att ha 19
eller 20 barn i syskongrupperna och 15 i
småbarnsgrupperna. Samtidigt har personalstyrkan
minskat. På ekonomispråk heter det att
produktiviteten har ökat med 25 %. Formuleringen
är hämtad ur den borgerliga majoritetens budget
för nästa år.
''Som föreståndare har jag väldigt svårt att se vad
politikerna vill. Hur ska framtidens barnomsorg se
ut?'' undrar daghemsföreståndaren i DN-artikeln.
Det är ingen överdrift att påstå att det råder en stor
oro över den negativa utvecklingen inom
barnomsorgen. Större barngrupper, neddragning
av personal, omflyttningar, nedläggning av
barnstugor och avgiftshöjningar är vardagsmat för
pressade föräldrar och personal.
Finns det någon gräns, undrar en förskollärare i
DN-artikeln från Ekbackens dagis. Ständigt
kommer det nya besparingskrav. Schablonsystemet
gör att man måste ha fulla barngrupper för att klara
ekonomin, vilket leder till att det ofta är nya barn
som ska vänjas in.
Fru talman! Vad gör regeringen? Beskedet till
kommunerna är entydigt -- ni måste dra ner
ytterligare på verksamheten. Det handlar om
tusentals jobb och många miljarder samtidigt som
behoven ökar. Med den nya
arbetslöshetsförsäkringen har regeringen också
bäddat för en socialbidragsbomb, som får stora
effekter för kommunernas möjligheter att klara
övrig verksamhet.
I det läget lägger regeringen fram en proposition på
familjepolitikens område som inte kan uppfattas
som annat än ett smörgåsbord beställt på kredit av
fyra borgerliga partier. Notan får betalas senare,
helst av någon annan.
I propositionens familjepolitiska riktlinjer finns
vårdnadsbidrag, barnomsorgslag, oförändrad
ersättningsnivå i föräldraförsäkringen och
etableringsfrihet för privat barnomsorg.
Socialministern har fått med det mesta i syfte att
göra alla inblandade parter nöjda.
Den socialdemokratiska inställningen till
vårdnadsbidrag är känd. Ett vårdnadsbidrag går
tvärt emot den hittills förda familjepolitiken och
riktar sin udd mot kvinnors rätt till arbete och
jämställda levnadsvillkor. Barn kommer också att
bli stora förlorare och riskerar att mista sin plats i
barnomsorgen när avgifterna blir rekordhöga.
Många föräldrar kommer att leta efter billigare
lösningar -- lösningar som ofta är betydligt sämre.
Dessutom är det ytterst märkligt att regeringen kan
utlova en reform i mångmiljardklassen när vi har en
ekonomi i kris och stora neddragningar inom vård
och omsorg. Jag förstår att det handlar om en
avancerad kohandel mellan regeringspartierna,
men det ekonomiska ansvaret kan regeringen
aldrig springa undan.
Fru talman! Nästa motstridiga förslag i
propositionen ger kommunerna en skyldighet att
erbjuda barnomsorg eller skolbarnsomsorg till barn
i kommunen som är under tolv år -- samtidigt som
det blir näst intill omöjligt för kommunerna att
planera barnomsorgen och de kostnader den
medför.
Vi socialdemokrater har länge arbetat för alla barns
rätt till god barnomsorg. Inte minst övergången till
ett generellt bidragssystem till kommunerna har
skapat ett behov av en utvidgad lagreglering av
kommunernas ansvar på detta område. Det har
visat sig att flera kommuner inte lever upp till de
nationella målen för barnomsorgen.
Därför säger vi socialdemokrater ja till regeringens
förslag att i socialtjänstlagen införa en precisering
och en klarare inskriven skyldighet för
kommunerna att se till att alla barn får den
barnomsorg de har behov av.
Men vi kan inte acceptera att denna skyldighet för
kommunerna att erbjuda alla barn barnomsorg
knyts samman med ett förslag som helt tar ifrån
kommunerna möjlighet att planera och ansvara för
omsorgen och bestämma hur de starkt begränsade
resurserna skall användas.
Regeringen föreslår en lagändring som innebär att
kommunerna tvingas ge bidrag till enskilda
barnstugor även om de har full behovstäckning
inom kommunen och även om de tvingas skära hårt
i den barnomsorg som finns. Har barnstugan
lämpliga lokaler och personal skall kommunen
bevilja tillstånd och ge bidrag. Inget avseende skall
med andra ord fästas vid om det finns behov av
barnstugan eller inte. Detta motsätter vi oss helt.
Vi anser det självklart att kommunen skall ha rätt
och möjlighet att planera barnomsorgen inom den
egna kommunen. I tider av begränsade resurser och
nedskärningar är det särskilt viktigt att göra rättvisa
prioriteringar och hushålla med resurserna.
Regeringens företrädare talar gärna om
kundvalssystem när man egentligen menar
marknad. Alltmer av den kommunala verksamhet
som riktar sig till barn skall privatiseras och
konkurrensutsättas. Det är uppenbart att
regeringen anser att barn kostar för mycket i
Sverige. Regeringen vill dra ner på kostnaderna
men inte för alla, och då är marknadslösningar
utmärkta medel. Etableringsfriheten skapar
gräddfiler i systemet. Risken är uppenbar att det
växer upp en skiktad barnomsorg, och vi ser det
redan på en del håll. Detta är en utveckling som vi
socialdemokrater inte kan acceptera.
Fru talman! Regeringen föreslår i propositionen en
utvidgad lagreglering av barnomsorgen i
socialtjänstlagen som berör både mål och kvalitet
för verksamheten. Detta är bra, inte minst mot
bakgrund av den kritik vi socialdemokrater riktade
mot regeringens proposition hösten 1991 om
valfrihet i barnomsorgen. Den hade formen av en
ren näringspolitisk proposition och innehöll
ingenting om barns behov och villkor.
När propositionen lades fram pekade vi
socialdemokrater på en rad brister.
Rättssäkerheten var inte tryggad när kommunerna
lade ut verksamhet på andra huvudmän. Regler för
sekretess och likabehandling samt möjlighet till
insyn och kvalitetsbedömning saknades.
Kvalitetskrav som skall gälla all barnomsorg
oavsett huvudman saknades. Det gällde bl.a. krav
på verksamhetens innehåll, personalens utbildning,
barnomsorgens tillgänglighet, intagningsregler,
avgifter.
Vi ansåg att principerna för rättvisa, kvalitet och
valfrihet och rättssäkerheten för barnen måste
tryggas innan man tog beslut om att lämna över
barnomsorgsverksamhet till andra huvudmän.
Socialministern har uppenbarligen tagit åt sig av
kritiken, eftersom de flesta av våra krav återfinns i
det konkreta förslaget om utökad lagreglering.
Till detta kommer utskottets eget enhälliga initiativ
att utöka villkoren för kommunala bidrag till
enskild barnomsorg genom ett tillägg i 18 §. Det
tycker vi socialdemokrater är en mycket
betydelsefull komplettering. Efter denna
komplettering rådde det ingen tvekan om att
samma kvalitetskrav skulle gälla all barnomsorg
som får kommunala bidrag.
Efter att ha lyssnat till Ingrid Hemmingsson i
debatten tidigare i dag förstår jag att de borgerliga
partierna sålt bort detta i förhandlingarna med Ny
demokrati, och det beklagar jag djupt.
En allvarlig konsekvens av besparingarna i
kommunerna har utskottet särskilt
uppmärksammat, och det gäller avgifterna i
barnomsorgen.
Många kommuner har ändrat sina
öppethållandetider och sina taxor. De har ändrats
från inkomstrelaterade, progressiva taxor till
tidsrelaterade taxor, där inkomstens betydelse för
avgiftens storlek minskar. Det innebär ofta att
personer med låga inkomster och långa
arbetsdagar, t.ex. ensamstående mammor, har fått
höjda taxor. Höginkomsttagarnas avgifter har
däremot i många fall minskat. Vi anser att avgifter
och intagningsregler inte får användas som
sorteringsinstrument, om alla barns rätt till god
barnomsorg skall garanteras.
Utskottet gör på denna punkt ett tillkännagivande
till regeringen. En kartläggning bör enligt
utskottets mening ske av hur avgifterna inom
barnomsorgen utvecklas. Kartläggningen bör vara
slutförd senast den 30 juni 1994.
Fru talman! Utvecklingen av barnomsorgen ute i
kommunerna under de senaste två åren är djupt
oroande. All kommunal verksamhet tvingas till
besparingar, men i barnomsorgen sker också stora
strukturella förändringar. Jag har redan tidigare
varit inne på det.
Barnomsorg som en självklar service med en
genomtänkt pedagogisk verksamhet kommer att
upphöra, om den negativa utvecklingen fortsätter.
Kvaliteten på barns omsorg blir beroende av
föräldrarnas betalningsförmåga.
Förvärvsarbetande med låga inkomster kan tvingas
söka billigare alternativ eller avstå från
barnomsorg. De som har råd att efterfråga hög
kvalitet kan skydda sina barn genom att flytta till
bättre -- och dyrare -- omsorg. Är det detta
regeringen menar med en bra barnomsorg för alla
barn?
En barnomsorgslag som preciserar kommunernas
skyldighet att bedriva barnomsorg är bra. Men det
räcker inte. Det är fel tänkt när man samtidigt tar
ifrån kommunerna möjligheterna att planera och
ansvara för barnomsorgen.
Vill regeringen skapa regler som ger alla barn rätt
till barnomsorg? Eller vill regeringen främst
åstadkomma etableringsfrihet för privata daghem?
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i
betänkandet med undantag för mom. 5. Jag yrkar
bifall den socialdemokratiska reservationen och
avslag på övriga reservationer.