Herr talman! Frågan om en lagstiftning för friköp
av historiska arrenden har vid ett flertal tillfällen
debatterats i denna riksdag. I början av 1970-talet
tillsattes en utredning bl.a. med uppgift att komma
med ett förslag till lagstiftning. Något förslag i
denna riktning kom inte från utredningen.
I början av 1980-talet tillsattes ännu en utredning
med uppgift att komma med en utförlig redovisning
om hur en lagstiftning för friköp av historiska
arrenden kunde utformas. I mitten av 1980-talet
överlämnades detta förslag till, som många
hoppades, slutlig lösning av friköpsrätten. Men så
blev inte fallet.
Hösten 1989 behandlade riksdagen några motioner
med förslag om friköpsrätten. Riksdagen
beslutade, på förslag av lagutskottet, att en
friköpsrätt för historiska arrenden skulle införas
och begärde att regeringen skulle återkomma med
förslag till lagstiftning.
Ytterligare en utredning tillsattes med uppgift att
utforma förslag till enbart en lagtext som ger
arrendatorer vid historiska arrenden rätt att
friköpa. I slutet av 1991 överlämnade utredningen
ett förslag till lagtext till regeringen.
Det är hög tid att vi nu, två år senare, fattar beslut
om en lagstiftning om friköpsrätten. Det är
oansvarigt att ytterligare förhala frågans lösning.
De krav på friköpsrätt som under decennier rests
från arrendatorernas sida begränsar sig till de s.k.
historiskt betingade ägarsituationerna och kan
därför inte betraktas som något generellt ingrepp i
fysiska personers äganderätt.
Vad det i själva verket handlar om är att eliminera
de kanske sista resterna av ett feodalt system och
bereda arrendebrukare en möjlighet, om de så
önskar, att förvärva lagfart på den jord som de
själva och generationer före dem har röjt, brukat,
bebyggt och bebott och som de i realiteten till
väsentliga delar äger. En friköpslag är en
förutsättning för att vi skall bli av med det som i
många fall liknar rena slavkontrakt mellan
arrendatorer och jordägare.
De här arrendatorerna har hamnat i strykklass.
Ofta har arrendatorerna ett svagt skyddsnät eller
saknar det helt. Även om det är en liten grupp i
samhället skall de inte behöva känna sig utanför,
utan de skall veta att många människor i vårt land
delar uppfattningen att friköp är det enda rätta.
Friköpsrätt vid historiska arrenden är en fråga som
under en följd av år har intresserat och engagerat
ledamöter av denna kammare. Det har också under
åren som gått blivit flera som förstått den situation
som dessa arrendatorer lever och verkar i.
Vi socialdemokrater är övertygade om att det inte
blir något slut på denna fråga förrän det blir en
lagstiftning. Frivilliga överenskommelser efter
många år av träta mellan parterna är inte att tänka
på. Det tycks som om även borgerliga ledamöter av
denna kammare har kommit till insikt om att en
lagstiftning om friköp vid historiska arrenden är
enda vägen att gå för att lösa frågan för framtiden.
Det vore till både nytta och glädje för samhället och
för demokratin, men framför allt för dessa
arrendatorer, om ytterligare ledamöter av denna
kammare försökte sätta sig in i den situation som
många av arrendatorerna och deras familjer har
levt och fortfarande lever i.
Vi talar alla mer eller mindre om rättvisa,
solidaritet och frihet för alla. Detta borde väl då
också gälla för de arrendatorer som är brukare av
historiska arrenden. Vi ledamöter av denna
kammare har möjlighet att visa om vi menar
någonting med orden rättvisa, solidaritet och
frihet. Om vi menar allvar med dessa ord har vi
onsdagen den 10 november möjlighet att rösta för
en sådan lagstiftning att arrendatorer av historiska
arrenden får möjlighet till friköp.
Vi socialdemokrater menar, med den reservation
som fogats till lagutskottets betänkande, på fullt
allvar att frågan om friköpsrätt vid historiska
arrenden har utretts ordentligt. Det förslag till
lagtext som Arrendekommittén presenterade för
några år sedan är detaljerat, starkt och
välmotiverat samt fyller de krav som kan ställas på
berörda parter. Omedelbara lagstiftningsåtgärder
är därför befogade.
Det finns inga som helst godtagbara skäl att ännu
en gång skjuta denna viktiga lagstiftningsfråga på
en oviss framtid. Om riksdagen följer
reservanternas förslag den 10 november kommer
en mycket stor orättvisa att snart vara historia.
Med det anförda yrkar jag bifall till reservationen i
lagutskottets betänkande.