Herr talman! Det är alltid lika upplyftande och
intressant att lyssna till Bengt Silfverstrand i
kammaren. Dock vill jag nog påstå att i en del
avseenden har han inte alldeles rätt. Det går
faktiskt inte att hänvisa till att riksdagen fattade sitt
beslut den 30 november 1989. Bengt Silfverstrand
vet att det inte var fråga om något som alldeles
omedelbart skulle träda i kraft, framför allt inte
som detta riksdagsbeslut innebar att det skulle
tillsättas en utredning. Så gjordes också. Den
utredningen var klar i oktober 1992. Jag tror
faktiskt inte att man som Bengt Silfverstrand kan
hävda att detta är en lång tidsperiod för en
utredning. Både Bengt Silfverstrand och jag har
upplevt betydligt mer tidsutdragna utredningar än
så. Detta är dessutom en komplicerad lagstiftning.
Det kan nog Owe Andréasson, Sven-Olof Petersson
och andra som har suttit med i utredningen under
ett antal år intyga.
Bengt Silfverstrand säger att den
socialdemokratiska regeringen medvetet gav förtur
för de historiska arrendena. Ja, det tror jag säkert.
Men precis lika medvetet var det att den borgerliga
regeringen har gjort en koppling mellan de
historiska arrendena och investeringsskyddet.
Vidare har vi frågan om fideikommiss och
fideikommissarie. Det är riktigt att fideikommiss är
delvis något annorlunda än vanlig äganderätt. Det
blir allt färre fideikommiss i vårt land. De befinner
sig för tillfället under avveckling. Det finns också
en annan skillnad. En fideikommissarie får inte
utan vidare sälja eller inteckna sin egendom. Det är
precis detta som Bengt Silfverstrand begär att man
nu skall göra.
Jag nämnde i min inledning att det finns ca 1 200
olika typer av företag som utgör s.k. historiska
arrenden. Det är inte bara fråga om fideikommiss.
Det är kyrkan, staten, stiftelser, universitet och
andra som är ägare av olika slag. Jag tycker att det
råder en viss tveksamhet inför att stifta en lag som
säger att vissa skall inte längre få äga det de äger.
Det stämmer inte med mitt rättsmedvetande. Det
finns anledning att åtminstone fundera i de
banorna. Det vet jag att åtskilliga, inte minst
remissinstanserna, har gjort. Det hade nog Bengt
Silfverstrand också mått bra av att göra.