Herr talman! Låt mig först säga att jag faktiskt är
imponerad av Per Stenmarcks detaljkunskaper om
de historiska arrendena. Det är roligt att någon så
grundligt sätter sig in i frågorna, även om det nu
enbart är den rent formella sidan av de historiska
arrendena som Per Stenmarck uppehåller sig vid.
Det finns också en annan aspekt på detta. Det
handlar om de känslor av bitterhet och besvikelse
som finns hos de arrendatorer som är förhindrade
att friköpa den mark som de så länge har brukat.
Deras förfäder har ibland varit arrendatorer sedan
flera hundra år.
Jag delar Per Stenmarcks historieskrivning i flera
avseenden. Man kan dock uttrycka det på ett litet
annat sätt. Vänsterpartiet har efter många år fått
med sig först socialdemokrater sedan enskilda
centerpartister när det gäller frågan om friköp av de
historiska arrendena. Det är mycket glädjande.
Det visar att politiskt arbete på lång sikt lönar sig.
Om vi får hålla på ett tag till håller jag det inte för
otroligt att vi även kan få andra ledamöter att förstå
hur viktig denna rättvisefråga är.
Historieskrivningen, och talet om utredningar och
vad de har kommit fram till, kanske på ytplanet
verkar vara riktig. Jag vill säga som Galilei: och
ändå rör den sig! Ändå finns det inte några hållbara
argument mot friköp av de historiska arrendena.
Det är inte underligt att man har kommit fram till
det man har gjort, framför allt inte med tanke på
den sammansättning som dessa kommittéer ibland
har haft.
Per Stenmarck berättar nu att det kommer en
proposition till våren. Vi får väl se vad som står i
den och ta ställning till det. Nu har vi det
föreliggande förslaget att ta ställning till. Jag
upprepar vad jag har sagt. Jag tycker att alla,
framför allt de som kanske har satt sig in i frågan,
borde rösta för friköpsrätt vid historiska arrenden.