Herr talman! Frågan om friköp av historiska
arrenden har behandlats tidigare i denna kammare.
Frågan har också varit föremål för ett flertal
offentliga utredningar.
Arrendelagskommittén, som avlämnade sitt
slutbetänkande i början av 1980-talet, berörde
frågan om friköp av arrendestället. I detta
betänkande konstaterades att friköp var förenat
med så stora nackdelar att dessa inte vägde upp den
fördel som skulle komma vissa arrendatorer till del.
Inte heller remissutfallet gav stöd för att den
socialdemokratiska regeringen skulle lägga fram
något lagförslag.
Med anledning av en riksdagsbegäran tillkallades
den s.k. friköpsutredningen. Denna avlämnade sitt
slutbetänkande 1986. Där avstyrktes återigen
förslaget att det skulle stiftas en lag om friköpsrätt
för innehavare av historiska arrenden.
Däremot ville man överväga möjligheterna att
förstärka skyddet för denna arrendatorsgrupp,
framför allt när det gällde arrendatorns skydd för
de investeringar som han eller hon hade gjort.
Vid remissbehandlingen förklarade sig det
övervägande antalet remissinstanser dela
utredningens uppfattning, att en lagstiftning om
friköpsrätt inte borde införas.
Inte heller vid detta tillfälle ansåg den
socialdemokratiska regeringen -- vare sig i
utredningsbetänkandet eller i remisskritiken -- att
det fanns stöd för uppfattningen att en lag om
friköpsrätt av historiska arrenden skulle införas.
Efter ett riksdagsbeslut tillsattes så småningom
1990-års arrendekommitté. Det är dess förslag som
nu varit ute på remiss och som för tillfället bereds i
regeringskansliet.
Jag har nämnt dessa olika utredningar bara för att
visa på att det faktiskt redan tidigare har funnits
utredningar och därmed färdiga beslutsunderlag,
som de som önskat hade kunnat använda sig av för
att lägga fram förslag om en tvångslag för historiska
arrenden. Den möjligheten har man inte utnyttjat.
Jag kan bara tolka detta så, att inte heller
Socialdemokraterna önskat någon sådan lag. I så
fall hade man självklart infört en sådan lag för länge
sedan. Owe Andréasson har tidigare beskrivit en
rad tidigare utredningar som inte lett fram till den
åtgärd som han nu har föreslagit skall vidtas.
I enlighet med den definition som används i 1990
års Arrendekommitté finns det i Sverige ca 1 200
historiska arrenden. De utgör ungefär 6 % av de
helt arrenderade företagen. Fideikommisserna,
dvs. privatpersoner, står för 600 eller hälften av det
totala antalet. Kyrkan äger 200. Lika många har
universiteten. Staten äger mellan 70 och 80, och ca
100 av ägarna utgörs av stiftelser.
Jag håller med alla -- det sade också Owe
Andréasson för en stund sedan -- som anser att det
nu är hög tid att komma fram till ett beslut av något
slag. I det ställningstagande som skall göras måste
olika intressen vägas in. Skyddet för arrendatorn --
hans eller hennes intressen och de investeringar
som gjorts under arrendetiden -- är givetvis ett av
dessa. Det är därför som Socialdemokraterna haft
fel när de velat bryta ut och särbehandla just frågan
om de historiska arrendena utan att ta hänsyn till
investeringsfrågan. Vi riskerar att hamna fel om
inte frågan behandlas i rätt ordning.
Ett annat intresse som måste vägas in i ett
ställningstagande är givetvis den äganderätt som
regeringen just nu undersöker möjligheten att
kunna grundlagskydda.
Betänkandena från 1990 års Arrendekommitté har
nu remissbehandlats. Just nu görs en
sammanställning av remissvaren som kommer att
ligga till grund för regeringens ställningstagande.
Därmed följer vi precis den turordning som vi
brukar följa. Det finns därför ingen anledning att
den här gången göra på något annat sätt.
När beredningsarbetet är klart kommer en
proposition att läggas fram. Det sker till våren.
Därmed når frågan längre än den har gjort efter
någon av de många tidigare utredningarna. Detta
innebär också att det finns anledning att avvakta
det förslag som då läggs fram.
Herr talman! Mot bakgrund av detta ber jag att få
yrka bifall till hemställan i lagutskottets
betänkande nr 1.