Fru talman! Jag känner faktiskt inte att jag blir
uppvaktad av arrendatorer då och då i den här
frågan. Jag bor på den svenska landsbygden. Jag
anser att jag lever under samma villkor och
förhållanden som de berörda, emedan jag bor i
samma bygder och har samma referensramar som
de har i det mesta.
Jag ser problemen på nära håll. Jag ser problemen
på svensk landsbygd, där det blir färre och färre
som brukar jorden och som samtidigt själva äger
den. Jag ser hur fäboägandet i vissa delar av landet
har ökat. Jag ser hur det kan bli när jord läggs för
fäbod och såväl landskapet som bygderna förändras
i takt med att den äldre generationen lägger av och
en del fastigheter inte har en efterträdare som tar
vid.
Jag hävdar fortfarande att vi faktiskt inte tar
ställning i sakfrågan. Det gjorde vi 1989, då
riksdagen fattade ett beslut om att införa en
friköpsrätt vid historisk arrende. Det som nu
diskuteras är hastigheten i handläggningen inom
regeringskansliet. Jag har gett uttryck för att jag
sannerligen inte känner mig nöjd med den hastighet
med vilken denna fråga har beretts. Jag hade
faktiskt förväntat mig en snabbare hantering med
tanke på att det är fyra år sedan uppdraget gavs,
och särskilt som det i direktiven stod att denna del
av utredningen skulle hanteras med förtur.
Jag tror i och för sig inte att frågan når sin lösning
snabbare om vi följer reservationen än om vi följer
majoritetstexten. Det mest väsentliga är att ett bra
förslag, som gynnar de berörda, så fort som möjligt
läggs på riksdagens bord så att vi kan fatta det
beslut som jag och flera med mig hoppas att vi skall
kunna fatta, till nytta för dessa arrendatorer och till
gagn för utvecklingen av den svenska landsbygden.