Herr talman! Jag och Vänsterpartiet instämmer i
allt väsentligt i det som har framförts som argument
för friköp av de historiska arrendena. Jag tänker
inte upprepa den argumentation för friköpsrätt som
har gått som en följetong i riksdagens kammare.
Men med det vill jag inte på något sätt påstå att
argumenten för friköpsrätt inte längre äger sin
giltighet utan bara att jag närmast tycker att det är
litet genant att upprepa dem för kammarens
ledamöter.
Inget nytt har framkommit som talar mot en
friköpsrätt. Owe Andréasson har pekat på att det
faktiskt vore värdigt vår nation och vårt samhälle
att avskaffa de här sista feodala resterna. Bara ett
litet påpekande: Jag tycker att särskilt de av
kammarens ledamöter som i andra sammanhang
sjunger marknadsekonomins lov och som vill värna
om ägandet borde vara banérförare när det gäller
friköpsrätten. Alla de som i andra sammanhang
föreslår exempelvis att hyreslägenheter skall
omvandlas till bostadsrätter borde också, tycker
jag, ta sig en funderare på hur man -- om man har
den åsikten -- kan argumentera mot friköpen av de
historiska arrendena. För mig och Vänsterpartiet är
det en självklarhet att de här arrendatorerna nu
skall få sin rätt.
Ärendet bereds i regeringskansliet, säger utskottets
majoritet i betänkandet. Det är också en
formulering som har återkommit år efter år i den
här frågan. Herr talman! Vi har ju faktiskt kommit
så långt att vi i riksdagen har ett slags -- om inte
annat så i alla fall inofficiell -- tidsgräns när det
gäller utredningar. Frågan är om det inte är rimligt
att införa en tidsgräns för hur länge en formulering
som att ärendet bereds i regeringskansliet kan få
användas i ett betänkande utan att det mister sin
trovärdighet. Jag tycker nästan att det är litet
skamligt att detta är det enda argument som
utskottets majoritet har för ett avstyrkande. Jag
yrkar alltså bifall till den reservation som utskottets
socialdemokratiska ledamöter har avlämnat i
frågan.