Herr talman! Frågan om historiskt arrende har
länge diskuterats här i riksdagen. Det har också
gjorts långa historieskrivningar av hur frågan har
beretts. Jag vill inte ta upp tid med att ytterligare gå
in på den delen.
1990 års arrendekommitté -- som jag själv har
tillhört -- lämnade för två år sedan, oktober 1991,
det första delbetänkandet om friköp vid historiskt
arrende. Och för ett år sedan, i oktober 1992,
lämnade kommittén betänkandet om investeringar
och om frågor vad gäller jakt och liknande.
Jag ställer mig bakom dessa betänkanden. Jag har
varit med i utredningen från början och till den dag
som utredningsarbetet slutfördes. I kommittén har
vi varit helt eniga i de frågor som vi här i dag
behandlar.
Gruppen som det är fråga om vid historiskt arrende
är mycket liten. Kriterierna som ställs för att kunna
räkna ett arrende som historiskt arrende är
gårdsarrenden som har varit utanför ägarens bruk
sedan den 1 januari år 1900, dvs. nu i drygt 93 år.
Den som begär pris skulle då kunna begära
friköpsrätt och själv eller genom familjen ha haft en
direkt arrendeställning på fastigheten under 40 år.
Det är alltså en väldigt starkt avgränsad grupp som
kan komma i åtnjutande av denna möjlighet.
När vi snabbt avlämnade det första
delbetänkandet, hyste vi förhoppningen att snabbt
få tillbaka ärendet till riksdagen för avgörande. Det
är mycket beklagligt att det har tagit lång tid att
bereda detta ärende i regeringskansliet. Det var vår
förhoppning att efter beslutet 1989, när riksdagen
sade att det bör införas en friköpsrätt vid historiskt
arrende, få det beställda lagförslaget snabbt på
riksdagens bord. Det är synd att det inte blev så.
Dagens debatt handlar faktiskt inte om sakfrågan,
eftersom vi redan har haft debatt och fattat beslut i
den frågan. Det handlar alltså om hastigheten i
handläggningen av frågans vidare hantering.
Låt mig också konstatera att det finns ytterligare en
bit i detta. Regeringens synpunkt när det gäller att
skjuta frågan framför sig har tydligen gällt
investeringarna. Frågan om investeringar berör
faktiskt samtliga arrendatorer i det här landet, dvs.
en grupp långt större än den som berörs av det rent
historiska arrendet.
Dagens fråga om det historiska arrendet ger
möjligheter till att bredda rätten till ägandet och ger
möjlighet för människor att få äga den egendom
som de under generationer har brukat och verkat
vid. Det ger möjligheter för en utveckling av
landsbygden och möjligheter att stärka vissa delar
av svensk landsbygd, där denna företeelse finns.
Jag konstaterar att man ibland talar mycket om
torpare i detta sammanhang. Det är en benämning
som inte är fullt relevant, enär det i de flesta fall rör
sig om fastigheter av en helt annan storleksordning
än vad som gäller för det man i ett historiskt
perspektiv har betraktat som torp. Det rör sig alltså
i flera fall om stora jordbruksfastigheter, kanske
långt större än medelstorleken för normala
jordbruksfastigheter i detta land. Sådana exempel
finns.
Jag noterar att ledamoten Silfverstrand har haft
mycket omsorg om min person under dagen. Han
har nämnt mitt namn flera gånger här och har hyst
bekymmer om hur jag skulle ställa mig i dessa
frågor. Han har också via den elektroniska posten
sänt mig sin hälsning och ställt i stort sett
motsvarande frågor. Det är mycket vänligt av
Silfverstrand. Det är dock fantastiskt att det bara är
en dag under fem år som herr Silfverstrand tar fram
de här vänligheterna ur sin lilla påse och strör dem
omkring sig.
Som jag sade tidigare, står jag helt bakom de
betänkanden som har avlämnats. Jag förväntar mig
att vi mycket snabbt skall få förslag som dels berör
friköpsrätten, dels självfallet också
investeringsbitarna på riksdagens bord för
avgörande. Det är frågor som starkt påverkar
möjligheterna att utveckla delar av den svenska
landsbygden, att utveckla enskilda
landsbygdsföretag och att fortsätta en positiv
utveckling av dessa delar inom det svenska
näringslivet.
Frågan bereds för närvarande, och jag tycker att
det är synd att man ännu inte har kommit till skott.
Det sägs att remissvaren nu ställs samman i
regeringskansliet. Jag ser fram mot att vi snart skall
få förslag på riksdagens bord, så att vi kan fatta
beslut som är till nytta för den svenska
landsbygden.