Fru talman! Med verbalt engagemang menade jag
att man ställer upp ute i bygderna, som Sven-Olof
Petersson, Marianne Andersson och andra har
gjort. De har blivit uppvaktade av arrendatorerna
och har sagt att det är helt självklart att de skall
stödja deras sak. Sedan fattades beslutet den 30
november 1989. Enstaka centerpartister stod då vid
sitt ord -- jag har anledning att understryka det än
en gång -- i hägnet av en socialdemokratisk
regering. De talade uppenbarligen inte för sitt
partis räkning, därför att andra centerpartister
förordade den centralistiska, hårdföra LRF-linjen,
dvs. jordägarnas linje.
Jag undrar nu verkligen om Sven-Olof Petersson
menar allvar med sitt engagemang. Hur kan man
väcka en motion i Sveriges riksdag och säga att man
inte tar ställning till sakfrågan utan väntar på ett
regeringsförslag? Hur länge är Sven-Olof Petersson
beredd att vänta? Han har väntat i fyra år på att
riksdagsbeslutet skall fullföljas. Kan man med gott
samvete använda samma motivering i mars 1992,
dvs. att frågan bereds i regeringskansliet? Är det
rimligt, trovärdigt och hederligt att använda samma
motivering för den obotfärdiges förhinder, ett och
ett halvt år senare, i november 1993?