Herr talman! Jo, Per Stenmarck, det går mycket väl
att hänvisa till ett fyra år gammalt riksdagsbeslut.
Riksdagen beställde då klart och entydigt en
utredning som skulle klara ut de eventuella
tekniska tveksamheter som fanns för att
åstadkomma en sådan lag. Riksdagsbeslutet var
entydigt.
Den arrendekommitté som tillkallades tog klar
ställning -- som jag har citerat -- och förordade utan
några reservationer en sådan friköpsrätt.
Kommittén avlämnade inte sitt betänkande i
oktober 1992 -- där gjorde återigen Per Stenmarck
sig skyldig till en felaktighet -- utan det avlämnades
redan 1991. Det här är en särskild fråga, eftersom
det var det beslutet som riksdagen fattade 1989.
Det har vidare tillkommit -- det fanns med i
direktiven från den socialdemokratiska
regeringen -- en fråga om investeringar. Men den
kom långt senare. Den kan visserligen ha vissa
samband med det andra. Det är alldeles rimligt att
det är så. Det är bevisligen så att arrendatorerna i
vissa fall har svarat för nästan 100 % av
investeringarna. Men det här har inte med dagens
beslut att göra.
Nu säger Per Stenmarck att vi skall vänta till våren
1994. Hur kan vi lita på att det då skall komma ett
förslag? Här har alla utgått från att det åtminstone
nu med hjälp av två underlag och remissutfallet
skall komma ett förslag. Om jag inte minns fel
utgick remisstiden i april 1993. Jag hävdar än en
gång att detta är ett exempel på en
beredningsprocess som inte skall få förekomma i
Sveriges riksdag. Jag hävdar också att det inte finns
något liknande exempel där man har på detta sätt
missat respekten för Sveriges riksdag som
lagstiftare.
Per Stenmarck borde kunna erkänna att den
regering vars intressen han företräder inte har
klarat av sin uppgift. Nu finns det ett underlag, och
det är det vi skall ta ställning till den 10 november.
Om de företrädare för Centern och Ny demokrati
som säger att de stödjer förslaget röstar därefter,
kommer det att gå igenom. Men det vet vi inte nu.
De har tidigare svikit sina löften. Det finns några
ledamöter här i kammaren, och de har möjlighet att
gå upp i talarstolen och deklarera sin uppfattning.