Fru talman! Jag har engagerat mig i denna fråga
under flera år. Jag har inte gjort det särskilt verbalt,
i varje fall inte jämfört med Bengt Silfverstrand.
Nej, jag har inte gjort det efter påverkan från andra
politiska partier eller sådant utan av en känsla för
dessa människor och deras situation inför tragiken
att en hel bygd avfolkas. Det gäller arrendatorerna
på Koberg som jag känner till. Jag har skrivit
motioner med utgångspunkt i deras mycket
speciella situation. Jag kände mig glad när
riksdagen för några år sedan kunde fatta beslut om
att införa en friköpsrätt och gav den dåvarande
regeringen i uppdrag att återkomma med förslag.
Sedan vet vi vad som har hänt med utredning och
remissförfarande. Det har tagit en alldeles
onormalt lång tid innan någonting skett. Det gäller
både den förra och den här regeringen.
Egentligen borde den här frågan, åtminstone
beträffande arrendatorerna på Koberg, kunna lösas
mycket enkelt på frivillighetens väg. Här är det
fråga om några mer än hundraåriga arrenden,
mycket små arealer. Till slut handlar det egentligen
inte om gårdar utan om ganska stora tomter.
Intrånget på Kobergs ägare hade varit minimalt.
Men man fick inte köpa, varav denna strid, vilken
jag är den första att beklaga.
Det är bara att instämma i allt som har sagts om att
ett beslut snart måste fattas. De olika alternativ
som finns innebär egentligen bara små
nyansskillnader. Jag vill här deklarera, eftersom jag
inte har möjlighet att närvara vid voteringen den 10
november, att om jag hade varit med hade jag tänkt
jag lägga ner min röst.