Herr talman! Fredagen den 1 oktober jordfästes
Gustav Hansson, Klovet, Livered på Koberg i
Västergötland. Han fick aldrig uppleva glädjen och
självkänslan i att få äga den mark som han och hans
förfäder i generationer röjt, brukat, bebyggt och
bebott och som de i många fall till väsentlig del de
facto redan äger.
I årtionden har Gustav Hansson och hans kolleger
på Koberg i Västergötland, Trolle-Ljungby i Skåne
m.fl. gamla gods energiskt och tålmodigt kämpat
för att få friköpa sina gårdar. Den 30 november
1989 -- för fyra år sedan, vilket Per Stenmarck
kallar för en normal beredningsprocess -- trodde de
att deras mångåriga kamp krönts med framgång.
Då beslutade en klar riksdagsmajoritet bestående
av socialdemokrater, vänsterpartister,
miljöpartister och enstaka centerpartister att
brukare av s.k. historiska arrenden skulle beviljas
rätten att friköpa sina gårdar. Det var ett historiskt
beslut. De sista resterna av ett feodalt system gick
i graven. Trodde vi!
En arrendekommitté tillsattes för att lösa vissa
lagtekniska probelm och se över vissa andra
arrendefrågor, bl.a. investeringsfrågor.
Friköpsrätten behandlades med förtur. Således
stämmer inte den beskrivning av förhållandena som
Per Stenmarck har givit. Det var medvetet att den
socialdemokratiska regeringen sade att den här
frågan var så viktig att den skulle behandlas med
förtur. Kommittén föreslog enhälligt i ett
delbetänkande i oktober 1991 att förorda
friköpsrätt för s.k. historiska arrenden. Beslutet
motiveras på följande sätt:
''Grunden för den föreslagna inlösenrätten kan i
korthet beskrivas så, att i ett fall där arrendestället
i generationer bebotts och brukats av arrendatorer
tillhörande samma släkt, har arrendatorerna och
deras familjer fått mycket starka såväl ekonomiska
som personliga bindningar till arrendestället medan
motsvarande bindningar typiskt sett är betydligt
svagare på jordägarsidan, varför förhållandena på
brukarsidan motiverar att den nuvarande
arrendatorn ges rätt att få nyttjanderätten
omvandlad till äganderätt.''
En enhällig arrendekommitté, Per Stenmarck, står
bakom detta. Där ingick bl.a. centerpartisten Sven-
Olof Petersson, som inte hade något att erinra.
Man delar uppenbarligen inte Per Stenmarcks
uppfattning.
Det handlar inte om en inskränkning av någons
äganderätt, vilket Per Stenmarck felaktigt hävdar,
utan om en utvidgning av äganderätten och en
myndighetsförklaring av enskilda människor, vilkas
vardag i generationer till stor del styrts av
feodalsamhällets lagar.
Det handlar om enskilda människors kamp för
friköp av sina fädernegårdar.
Det hanlar om brukarna i de bygder som ställdes
utanför de skatteköpsreformer som är grunden för
nästan all enskild ägd jordbruksmark sedan
århundraden tillbaka. Det bör också påpekas att en
fideikommissinnehavare inte äger jorden utan
innehar arrendestället med fideikommissrätt vilket
är en väsentlig skillnad.
När frågan behandlades senast här i kammaren den
11 mars i fjol hänvisades som motiv för ytterligare
förhalning att man inte skulle föregripa pågående
beredningsarbete i regeringskansliet. I mars 1992,
för ett och ett halvt år sedan, skulle man inte
föregripa pågående beredningsarbete i
regeringskansliet. Drygt ett och ett halvt år senare
kan vi i dagens betänkande läsa att frågorna för
närvarande bereds i regeringskansliet och att
regeringens ställningstagande till spörsmålen inte
heller nu bör föregripas.
Kan man verkligen, Per Stenmarck med gott
samvete sitta i ett lagutskott och underteckna ett
sådant betänkande? Jag har i alla fall inte, som
riksdagsledamot sedan 1976, upplevt en sådan
beredningsprocess och en sådan behandling av
viktiga frågor. Per Stenmarck får ta ett exempel på
vad han menar med en normal beredningsprocess.
Detta är naturligtvis inte bara allmänt sett
beklämmande utan ur konstitutionell synpunkt
ytterst tvivelaktigt. Att inte ens efter fyra år kunna
omsätta ett riksdagsbeslut i praktisk verklighet är
ägnat att allvarligt undergräva förtroendet för
riksdagen som landets högsta lagstiftande organ.
Nu handlar det om god vilja och civilkurage,
ingenting annat.
Ett särskilt stort ansvar faller naturigtvis på
Centerpartiet och på Ny demokrati vars ledamöter
i olika sammanhang åkt land och rike runt och dyrt
och heligt lovat torparna att stödja deras rätt att få
friköpa sina gårdar.
I en artikel i Expressen den 24 februari 1992 kunde
man bl.a. läsa följande i en rubrik: ''Grevens löfte
till torparna: Adeln ska förlora.'' I ingressen står
följande: ''Här gör Bert Karlsson och
Kobergstorparna upp. Adeln ska förlora sista
striden. Det garanterar Berts partibroder, greve Ian
Wachtmeister.''
Den intressanta frågan blir då: Står Bert Karlsson
och Ian Wachtmeister och övriga ledamöter i Ny
demokrati kvar vid sina löften till torparna? Eller
lyssnar de hellre till Sveriges Jordägareförbund och
fränderna på Koberg och Trolle-Ljungby?
Hela landet skall leva, sade centerpartisten Sven-
Olof Petersson i riksdagsdebatten för fyra år sedan,
i november 1989. Den 10 november får vi svar på
om Sven-Olof Petersson, Bengt Kindbom,
Marianne Andersson, Ingbritt Irhammar, Bengt
Harding Olson, Bert Karlsson i Skara och Ian
Wachtmeister m.fl. nydemokrater lever efter denna
stolta devis. Eller kommer de även i denna fråga att
följa moderaternas fältrop: ''Hela landet skall få
veta att det lever!''?
Herr talman! Jag yrkar bifall till den
socialdemokratiska reservationen.