Fru talman! Jag vill första hälsa Erik Åsbrink väl-
kommen i sin nya roll som finansminister. Jag har
förstått att han har tre ganska hektiska veckor bakom
sig. Arbetet med vårpropositionen om ekonomin har
säkert varit krävande - inte minst med tanke på att
Åsbrink representerar en minoritetsregering. Tiden
har varit knapp för landets nye finansminister, och det
kanske är därför som det ser ut som det nu gör.
För varför, Erik Åsbrink, skall de som ofta behö-
ver vård och läkemedel betala för höjd ersättningsnivå
i socialförsäkringarna? Varför skall de som fått ont i
tänderna och måste uppsöka en tandläkare för att få
hjälp vara de som skall betala för att ersättningen i
sjuk- och föräldraförsäkringen skall höjas från 75 till
80 %?
Höjningen av ersättningsnivån i kronor och ören
räknat blir naturligtvis störst för dem med höga in-
komster. Det betyder att de som ofta behöver vård,
läkemedel och tandläkarhjälp främst får betala till
dem som har höga inkomster. Det är, Erik Åsbrink, en
omvänd fördelningspolitik av den sämre sorten!
Gissa vilka som inte kommer att gå till tandläka-
ren eller vårdcentralen när det blir ännu dyrare! Gissa
vad det får för konsekvenser för hälsa och välbefin-
nande hos dem som redan har det sämst! Vill Erik
Åsbrink att vi redan på tänderna skall se hur fet eller
tunn plånboken är?
Vi i Miljöpartiet föreslår i stället att ersättningsni-
vån i sjuk- och föräldraförsäkringen höjs till 80 % för
den halva av befolkningen som tjänar minst och som
behöver det mest, genom att man minskar ersätt-
ningsnivån för den halva av befolkningen som tjänar
mest. Ju mer man tjänar desto mindre procent får
man, men det betyder fortfarande mer i kronor och
ören. Med en sådan lösning skulle ni socialdemokra-
ter inte behöva försämra för de sjuka och för dem
med ont i tänderna för att kunna höja ersättningsnivån
för dem som behöver mer ersättning. Med en sådan
lösning skulle ni finansiera behoven hos dem med
små inkomster och små ekonomiska marginaler just
genom att vara litet mindre generösa med ersättningar
till dem som redan har det ganska hyfsat. Det är det vi
menar med fördelningspolitik.
Det finns faktiskt inget vettigt skäl för att öka de
statliga ersättningarna till dem som inte behöver -
särskilt inte på bekostnad av dem som redan har eko-
nomiska svårigheter. Det finns inget vettigt skäl för en
socialdemokratisk regering att komma med sådana
förslag till riksdagen. Jag tror att svenska folket väl-
digt gärna vill veta varför ni går fram med sådana
förslag, Erik Åsbrink.
Fru talman! Miljöpartiet är nog det parti som tyd-
ligast av alla gjort klart att vi människor inte kan leva
över våra tillgångar. Vi lovar inte guld, men gröna
skogar. Vi har alltid pekat på den växande miljöskul-
den, den ökande miljöförstöringen och det självklara
faktum att det aldrig kan vara bra ekonomi att förstöra
naturen. Vi har dragit konsekvenserna av vad veten-
skapsmännen visat.
Vi måste radikalt minska uttaget av råvaror från
naturen. Vi måste radikalt minska energianvändning-
en. Vi måste sluta sprida sopor och gifter omkring
oss. Vi måste anpassa vår ekonomi och vår livsstil till
vad naturen tål.
Vi har också redan från början insett att denna
ekonomiska anpassning till ekologins lagar kräver en
aktiv och radikal fördelningspolitik. Det är när vi
tvingas att spara som solidariteten sätts på prov. Det
är när vi tvingas att hålla tillbaka utgifterna som vår
förmåga att hjälpa dem som kommit i kläm på allvar
prövas.
På s. 45 i vårpropositionen finns ett diagram som
visar hur regeringen fördelat besparingar och skatte-
höjningar på olika inkomstgrupper. Av diagrammet
framgår att låginkomsttagarna tvingas avstå från en
betydligt större andel av sina redan magra inkomster
än vad de med högre inkomster gör.
Det är, Erik Åsbrink, en dålig fördelningspolitik
att kräva att de med små eller inga ekonomiska mar-
ginaler, skall bidra med lika stor andel till statens
budgetsanering, som de med betydligt bättre ekonomi
gör. Ni socialdemokrater är på god väg att skapa en
helt ny klass av nyfattiga i vårt land. Inte för att ni vill
det - det tror jag inte - utan för att ni inte klarar av att
föra en tillräckligt bra fördelningspolitik när ni tving-
as spara i statens utgifter.
Fru talman, det går inte att enbart spara sig ur den
statsfinansiella krisen. Lika litet går det att bara spara
sig ur miljökrisen. Vi måste också åstadkomma en
långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling som tar till
vara de nya möjligheterna. Det kräver investeringar
och satsningar på utbildning och miljö.
I början av hösten förra året gjorde vi en uppgö-
relse med regeringen - i den s.k. tillväxtpropositionen
- om att göra just detta. Det är glädjande att regering-
en nu fullföljer vår uppgörelse vad gäller ökade sats-
ningar på komvux och högskolan. Det är helt nöd-
vändigt för att minska utbildningsklyftorna. Det är
också nödvändigt för att skapa en bättre grund för
ökad jämlikhet och för mer privat företagande.
Men, Erik Åsbrink, var tog de lika nödvändiga
satsningarna på miljön vägen? Var är de nödvändiga
investeringsbidragen till ytterligare utbyggnad av
vindkraft och allergisanering? Var finns offensiven
för att få Sverige med i den internationellt snabbt
växande miljömarknaden? Den internationella tillväx-
ten i miljörelaterade branscher är mycket hög, men i
Sverige är den, jämfört med andra OECD-länder, bara
hälften så stor. Vi släpar efter! Var, Erik Åsbrink,
finns den offensiv på miljöområdet som vi har
kommit överens om och som statsministern så välta-
ligt utlovat i sitt installationstal? Är detta tal och dessa
överenskommelser bara Potemkinkulisser för att dölja
att ni saknar politik?
Fru talman, det är faktiskt märkligt att regeringen,
med sitt uttalande engagemang för att minska arbets-
lösheten, i praktiken väljer bort de internationellt mest
expansiva delarna av näringslivet. Oförmågan att
fullfölja påbörjade satsningar och att hålla löften på
miljöområdet utgör, liksom frånvaron av en offensiv
strategi för att utveckla tjänstesektorn, ett svart hål i
regeringens ekonomiska politik. Vårpropositionen är
ett steg bakåt när det gäller de nya jobb som måste
komma.
Regeringens oförmåga att minska arbetslösheten
blir närmast monumental när den dessutom vägrar att
inse att åtta timmars arbetsdag inte är någon naturlag.
Regeringen fortsätter att stoppa kraven på sänkt ar-
betstid. Vi i Miljöpartiet vill ha låg arbetslöshet, och
då inser vi att vi måste dela på jobben. Vi måste
stegvis sänka arbetstiden till vad som redan är normalt
i vår omvärld, och den utvecklingen måste sedan
fortsätta i takt med att produktiviteten ökar.
Alternativet, Erik Åsbrink, är att en ökande del av
landets befolkning förblir utanför arbetsmarknaden.
En stor andel av de unga människor som under senare
år gått ut i arbetslöshet kommer att tvingas stanna där
om ni socialdemokrater fortsätter att stoppa kravet på
sänkt arbetstid. Ni är redan på god väg att skapa ett
samhälle där 10 % av den villiga arbetskraften inte
tillåts att delta i produktionen. Det leder till sociala
problem, ökade klyftor och mer våld. Det leder
självklart också till en sämre ekonomi.
Regeringen redovisar i vårpropositionen att man
inte kommer att lyckas få ned arbetslösheten till hälf-
ten år 2000. Det borde stämma Erik Åsbrink till efter-
tanke. Sänk arbetstiden, Erik Åsbrink!
Fru talman, det är i besparingstider som solidarite-
ten med de fattiga och utsatta människorna sätts på
prov. Den största nedskärning som nu föreslås gäller
u-landsbiståndet. Det betyder att de allra fattigaste
människorna tvingas att betala. Detta, om något,
måste ses som ett svek av den socialdemokratiska
regeringen. Det är en ynkedom att vi, ett av de rikare
länderna i världen, inte skall ha råd att avsätta en enda
procent av bruttonationalinkomsten till de allra fatti-
gaste.
Jag måste erkänna att jag grips av en känsla av
förtvivlan och vanmakt när regeringen slår på dem
som har det allra sämst. Har ni blivit fullständigt blin-
da för mänskligt lidande och verklig fattigdom? Den
största enskilda besparingen ni föreslår sker på be-
kostnad av de som inget har. Hur kan ni?