Fru talman! Ärade ledamöter! Jag vill börja med
att uttrycka min högaktning för Sveriges riksdag, som
är och skall vara centrum i landets politiska liv, navet
i ett livskraftigt parlamentariskt folkstyre. Jag ser fram
emot många intressanta debatter både med dagens
meddebattörer och med många andra.
Sverige har fått en finansminister som hatar ar-
betslösheten. Arbetslösheten förhindrar för enskilda
människor att ta till vara sin vilja och sin förmåga till
arbete. Den ökar klyftorna. Den skapar mänskligt
lidande. Den innebär ett slöseri med ekonomiska
resurser.
Sverige har fått en finansminister som hatar infla-
tionen. Inflation göder girighet och spekulation, grö-
per ur köpkraften och slår ut jobb och företag.
Sverige har fått en finansminister som hatar klyf-
torna. Jag tror på människors lika värde.
Jag tror att de yttersta strävandena för den ekonomis-
ka politiken skall vara att minska, inte att öka, klyf-
torna.
Det här handlar om de olika faser som vi skall ar-
beta inom i den ekonomiska politiken.
Vi befinner oss fortfarande i den första fasen, sa-
neringsfasen. Det gäller att sanera statens finanser, att
bekämpa inflationen och att se till att vi kan betala för
oss i våra utrikesaffärer. Vi har kommit mycket långt
med saneringen, och riksdagen och dess ledamöter
har gett stora bidrag i saneringsprocessen. Men vi är
inte klara. Det måste göras mera för att vi skall kunna
vara säkra på att klara de mål vi har satt upp.
Den andra fasen handlar om att skapa bättre be-
tingelser för arbete och tillväxt: att få ökade investe-
ringar, att få produktion och att skapa nya jobb i vårt
samhälle.
Den tredje fasen är att skörda resultatet av den
ekonomiska politiken: att öka människornas inkomst
och välfärd och att minska klyftorna i levnadsbeting-
elserna.
Dessa faser går delvis in i varandra. Hittills, sedan
den socialdemokratiska regeringen tillträdde hösten
1994, har vi framför allt ägnat oss åt saneringsfasen.
Och som jag sade är den inte avslutad.
Vi har formulerat tre mål för budgetpolitiken.
Det första är att vi i år skall stabilisera den offent-
liga skulden. Den skall inte få öka mer utan börja
minska efter 1996.
Det andra målet är att nedbringa underskottet i den
offentliga sektorns sparande till högst 3 % 1997. Det
är ett mål som överensstämmer med ett av de s.k.
konvergenskriterierna, för att man skall kunna välja
om man gå med i den europeiska monetära unionen.
Det tredje målet har vi formulerat själva, och det
är mer ambitiöst än så. Året därpå, 1998, skall vi helt
ha eliminerat underskottet i de offentliga finanserna.
Den bedömning som vi har gjort nu tyder på att vi
inte helt ut klarar dessa mål, om vi inte vidtar ytterli-
gare åtgärder. Bedömningen bygger på att vi ser en
viss, tillfällig svacka i den ekonomiska utvecklingen i
Sverige och internationellt. Detta överensstämmer
med vad de flesta andra bedömare också har kommit
fram till. Vi räknar med att tillväxten på nytt tar fart
mot slutet av det här året och in på nästa år.
Det är detta som ligger bakom den vårproposition
som lades på riksdagens bord i går och som kan sam-
manfattas i fem punkter när det gäller budgetsane-
ringen.
1. Saneringsprogrammet, 118-
miljardersprogrammet, skall genomföras fullt ut. De
återstående konkreta beslut som är nödvändiga skall
fattas.
2. I den mån det förekommer överskridanden, att
utgifter blir större än vad vi utsprungligen har tänkt
oss, skall de finansieras fullt ut.
3. Reformer, antingen det handlar om skattesänk-
ningar eller utgiftsökningar, skall finansieras fullt ut.
I propositionen finns ett stort reformpaket. Det
handlar om den kanske största utbildningssatsning
som har gjorts i modern tid. Vid fullt genomslag sat-
sar vi ytterligare 10 miljarder kronor på att höja kom-
petens och utbildningsnivå hos en stor del av svenska
folket och ökar anställningsbarheten hos människorna
i ett samhälle som förändras i allt snabbare takt.
Till detta kommer också reformer av socialför-
säkringen. Vi höjer ersättningsnivån från 75 % till
80 % i arbetslöshets- och sjukförsäkringen.
Dessa reformer skall finansieras fullt ut, och vi
lägger fram förslag om detta.
4. Vi föreslår att riksdagen nu inför utgiftstaket,
den nya budgetprocessen. Vi lägger också fram för-
slag till hur det skall se ut.
Jag tror att det här är en mycket viktig reform. Vi
har haft en dåligt fungerande budgetprocess i Sverige
tidigare. Nu skapar vi ordning och reda i budgetpro-
cessen, och vi ger framför allt - det är det viktiga -
utrymme för riktiga politiska prioriteringar.
Vi skall genom politiska beslut bestämma vilka
områden vi skall satsa på. Det skall inte ske genom
tillfälligheter, slarv eller marknadskrafter utan genom
beslut i denna kammare.
Utgiftstaket ger oss det instrument som vi behöver
för att kunna påverka utgifternas sammansättning och
politiken på det sätt som vi vill göra.
5. Detta är den nya punkten. Vi ger förslag till yt-
terligare budgetförstärkningar, så att vi kan klara de
mål som vi har satt upp.
Det handlar om budgetförstärkningar i storleks-
ordningen 10 miljarder 1997 och 12 miljarder 1998.
Det finns journalister som felaktigt har adderat dessa
belopp, men det har inte vi gjort. Vi har inte utgett det
för att vara någonting annat är 12 miljarder 1998.
Den varaktiga budgetförstärkningen är ca 8 mil-
jarder kronor, som skall läggas till de 118 miljarder
som vi tidigare har aviserat.
Detta är förslag både på inkomstsidan och utgifts-
sidan. Det är mer på utgiftssidan, men vi höjer också
vissa skatter. Min bedömning är att det är nödvändigt,
både för att få inkomsterna men också för att få den
uppslutning kring saneringspolitiken som är nödvän-
dig. Det är fördelningspolitiska och miljöpolitiska
skäl som ligger bakom de skatter som vi föreslår.
Jag har i den debatt som har ägt rum fått beteck-
ningen kamrer, och jag tar gärna emot den. Jag bär
titeln med stolthet och ser den som en ärebetygelse.
Vi får inte ge upp kampen för att sanera statsfi-
nanserna. Den kampen är inte slutförd. Varken Sveri-
ge eller jag själv är världsmästare i budgetsanering,
men vi har satt upp mål. Når vi de målen kan vi bli
världsmästare, men inga segrar skall tas ut i förskott.
Jag tänker inte mattas i strävandena att fullfölja pro-
grammet tills det är helt genomfört.
Varför gör vi det här? Gör vi det för att plåga folk
och bära oss illa åt? Naturligtvis inte. Vi gör det för
att vi vill återvinna handlingsfriheten i den ekonomis-
ka politiken.
Är man skuldsatt och beroende av långivarna har
man ingen handlingsfrihet. Då är man helt och hållet
beroende av marknadens nycker. Det gäller även här
att politiken skall återta kommandot över marknaden.
Det gäller att återskapa en handlingsfrihet i den eko-
nomiska politiken som vi under lång tid inte har haft i
det här landet.
Med sanerade statsfinanser bygger vi under för
fortsatta räntesänkningar, fortsatt låg inflation och fast
penningvärde. Det bör vara målet för strävandena.
Med lägre räntor får vi inte bara en lättnad för
många skuldsatta hushåll, utan vi ger också bättre
betingelser för företagen i Sverige att börja investera
och bygga ut, öka produktionen, anställa fler männi-
skor och skapa nya jobb.
Ingen insats kan vara viktigare än denna för att få
en tillväxt på nytt i svensk ekonomi. Likväl är de
dominerande insatserna fortfarande budgetförstärk-
ningar, och jag har inte utgett dem för att vara någon-
ting annat.
Men jag vill understryka att det ändå finns några
andra insatser som har en klart offensiv och direkt
tillväxtfrämjande karaktär.
Jag har redan nämnt den stora utbildningssats-
ningen, som är i det närmaste unik. Det är ingen tve-
kan om att den leder till högre kompetens, högre
utbildningsnivå och därmed bättre möjligheter för
hundratusentals människor att hävda sig på en förän-
derlig arbetsmarknad i framtiden. Detta är en bra
fördelningspolitisk åtgärd, och den leder till högre
tillväxt.
I propositionen föreslår vi också vissa andra insat-
ser som är värda att nämna i detta sammanhang.
Vi förlänger ROT-avdragen, som är en stimulans
till byggsektorn, och vi genomför lättnader för ett
stort antal mindre och medelstora företag när det
gäller momsreglerna.
Detta är naturligtvis ingen uttömmande lista. Det
kommer mera. Jag och många andra statsråd i rege-
ringen kommer under de närmaste åren att lägga stor
kraft vid att utarbeta ytterligare förslag som är gynn-
samma för tillväxten och de nya jobben.
Målet att halvera den öppna arbetslösheten till år
2000 ligger fast. Det är ett svårt mål att uppnå, och
det kommer inte att gå automatiskt. Men det kommer
att vara möjligt att uppnå genom hårda och medvetna
ansträngningar, och det är det som vi skall ägna oss åt
i hög grad under de kommande åren.
Jag vill också säga att den proposition som nu
läggs fram har förutsättningar att gå igenom riksda-
gen. Det finns förutsättningar för en parlamentarisk
majoritet. Detta har naturligtvis att göra med det sam-
arbete med Centerpartiet som ligger bakom dessa
förslag. Jag har personligen förhandlat, inte minst
med Per-Ola Eriksson, och även med andra företräda-
re för Centern. Jag vill uttrycka min stora uppskatt-
ning av detta. Det har gått bra, och jag ser fram emot
fortsatt samarbete i den ekonomiska politiken.
Detta utesluter inte samarbete också med andra
partier - det vill jag gärna understryka. Vi har samar-
betat och är beredda att samarbeta med andra partier
om vi kan hitta gemensamma lösningar som vi tycker
är förnuftiga. Jag vill också understryka en annan sak.
Samarbete som handlar om gigantiska skattesänk-
ningar på i storleksordningen 250 miljarder kronor är
det uteslutet att socialdemokratin medverkar i - vare
sig det handlar om ofinansierade skattesänkningar
som på nytt skapar ett statsfinansiellt kaos, eller fi-
nansierade skattesänkningar som innebär dramatiska
ingrepp, i själva verket en slakt på, välfärdssamhället.
Det finns de som hävdar att lägre skatter i sig är en
garanti för högre tillväxt. Något sådant samband har
aldrig någonsin kunnat bevisas.
Jag vill ställa en fråga till Bo Lundgren, för dagen
vikarierande ekonomiska talesman för Moderaterna.
Vill Bo Lundgren till kammarens protokoll läsa in
tillväxtsiffrorna för vart och ett av åren under den tid
då han satt i regeringen och hade tillfälle att tillgripa
denna skattesänkningsmetod? Om vi kunde vi få detta
inläst till kammarens protokoll skulle jag vara mycket
tacksam.
Avslutningsvis har jag i kammaren, i dag och tidi-
gare, hört dem som uttrycker sin stora misstro för vår
möjlighet att klara arbetslöshetsmålet - att halvera
den öppna arbetslösheten till år 2000. Vi har fått höra
att det inte går, att det är omöjligt och att regeringen
redan har gett upp. Samma visa fick vi höra för inte så
värst länge sedan. Då hette det att målen för budge-
tunderskottet var orealistiska och omöjliga att uppnå.
Det var totalt utsiktslöst. I dag och i går har vi inte
hört särskilt mycket av den sorten. Det kan möjligen
bero på att trovärdigheten i denna politik har börjat
öka. Man är litet försiktigare med att ifrågasätta våra
möjligheter att klara detta.
På samma sätt som vi är fast förvissade om att vi
skall klara, och göra allt vad vi kan för att klara, bud-
getsaneringen skall vi också göra allt vad vi kan för
att klara arbetslöshetsmålet. Vi får se om några år ifall
trosvissheten då är lika stor hos dem som i dag säger
att det är omöjligt för oss att klara arbetslösheten.
(Applåder)