Fru talman! Får jag först hälsa Erik Åsbrink väl-
kommen som ny finansminister här i kammaren.
Den andre ingenjören bakom dagens ärende, näm-
ligen vårpropositionen, Per-Ola Eriksson, försade sig
nyss på ett väldigt avslöjande sätt. Han sade att de
offentliga finanserna skall vara i balans 1988. Det
illustrerar den tillbakablickande syn som har präglat
arbetet med den här propositionen.
Det hade varit roligt att kunna vara mer positiv till
Erik Åsbrinks debutproposition, men det är omöjligt,
när propositionen borde heta Jobben som försvann.
Regeringen kommer inte att klara jobben. Man klarar
inte att halvera arbetslösheten. Man klarar inte ens
den mer blygsamma målsättningen att halvera den
öppna arbetslösheten. Det framgår av propositionen
att man inte ens tror att det kommer att gå.
Vid varje ny ekonomisk bedömning har utsikterna
för arbetslösheten förvärrats. I den första budgeten
från den här regeringen i januari 1995 trodde man
t.ex. att arbetslösheten i år, 1996, skulle vara 10,8 %.
Nu, våren 1996, när det alltså har gått en kvarts del av
året tror regeringen att arbetslösheten i år skall bli
12,4 %. Det är en försämring med mer än 60 000
personer. Det är i dag mer än 600 000 personer utan
jobb - var åttonde svensk. Förmodligen har vart femte
hushåll i landet någon familjemedlem som är utan
jobb. Ingvar Carlssons stolta paroll om att pressa
tillbaka arbetslösheten "tiondel för tiondel" har för-
bytts i en ökning med lika mycket månad för månad i
prognoserna.
Denna nedslående utveckling har naturligtvis ett
direkt samband med regeringspolitiken. Det grund-
läggande misstaget är att regeringen bara gör en sak i
taget. Jag har kritiserat Göran Persson för att han
budgetsanerade på ett sätt som skadar företagandet
och skadar jobben med många nya skatter och åter-
ställare. Jag hade ju hoppats att Erik Åsbrink skulle
visa något större insikt i företagandets villkor, men
det syns i varje fall ingenting av detta i vårpropositio-
nen.
Finansministern sade i går att han ser politiken i
tre faser - saneringsfas, tillväxtfas och resultatfas. Jag
tror ju tyvärr att det finns en stor risk för att man med
nuvarande regeringspolitik fastnar i saneringsfasen för
en ganska lång tid. Sanering utan hänsyn till företaga-
re och företagandets villkor betyder att tillväxtpro-
gnoser riskerar att behöva skrivas ned och arbetslös-
hetsprognoser riskerar att skrivas upp, precis som nu
sker. Då krävs det mera saneringsåtgärder för att klara
budgeten, som i sin tur sker så att företagandet skadas
ytterligare, jobben skadas ännu mer etc. i en ond
cirkel. Jag vill inte utesluta att budgetsaneringen så
småningom kan lyckas, men jag tror att det riskerar
att bli på en förskräckande låg aktivitetsnivå, med
bestående massarbetslöshet. Man skulle kunna säga
att operationen lyckades, men patienten dog, som ett
resultat av den socialdemokratiska saneringspolitiken
- jobben försvann.
Det bästa sättet att bryta denna negativa utveck-
ling är att sätta på sig företagarglasögon. Fundera
över - och det är faktiskt en allvarligt menad uppma-
ning till Erik Åsbrink - om det bästa sättet att förmå
företag att anställa fler är att höja deras kostnader för
anställda. Fundera över om det bästa sättet att få fram
riskkapital för expansiva företag är att höja skatten på
riskvilligt sparande och att inrätta nya kollektiva fon-
der. Fundera över om det bästa sättet att förmå männi-
skor att utbilda sig är att genom högre marginalskatt
göra det mindre lönande med utbildning. Fundera
faktiskt ett varv till på den förtida momsinbetalning-
en. Det är nog det hittills sämsta förslaget för företa-
gandet. Erik Åsbrink borde ju ha något lättare att
förstå det där med ekonomiska morötter och incita-
ment o.d. Han har ju ändå har varit chef för ett före-
tag, om än ett statligt sådant.
I går flaggade Erik Åsbrink för att åtgärder för att
stärka tillväxten måste komma. Det är ju väldigt lätt
att hålla med om. Men var är de förslagen? Regering-
en missar grovt i tillväxtpolitiken, skriver Dagens
Industri i dag. Jag håller med om det. Om nu Erik
Åsbrink hade några positiva åtgärder för företagande
och tillväxt i bakfickan, i någon innerficka eller någon
annanstans vore det ju väldigt synd att gömma dem.
Det kan ju inte vara så att han inte vet. Jag kan utlova
många bra tips i Folkpartiets motion, om han ger sig
till tåls i två veckor. Men det vore bättre om han kom
fram med några själv.
Fru talman! Låt mig återgå till frågan om arbets-
lösheten och jobben. Regeringen säger alldeles kor-
rekt i propositionen att lönebildningen är nyckeln till
en bättre tillväxt. Det är också det som krävs för att
man skall kunna nå det av regeringen önskade högtill-
växtalternativet med lägre arbetslöshet och en bättre
fungerande lönebildning. Jag håller helt med om det-
ta. Lönebildningen har ju varit Sveriges akilleshäl
under flera decennier. Det som gör mig väldigt be-
kymrad är att Erik Åsbrink förefaller helt tomhänt.
Han överlämnar allt ansvar till parterna, förutom de
kafferep på Haga som har prövats sedan 1973, i över
20 år, utan framgång. Det är inte trovärdigt att de
skulle hjälpa nu heller. Så vad har egentligen Erik
Åsbrink att komma med för att underlätta lönebild-
ningen? Det tycker jag att han skall tala om.
Fru talman! Jag har noterat att vårpropositionen
inte har några pengar avsatta för omställningen av
energisystemet och avvecklingen av kärnkraften.
Detta kan man tolka på två olika sätt. Antingen håller
regeringen på att tänka om och inser att det vore urbo-
ta dumt för jobben, för miljön och för statsfinanserna
att göra någon förtida avveckling, eller också måste
faktiskt hela vårpropositionen och dess utgiftstak
räknas om för att beakta kostnaderna för förtida av-
veckling. Det räcker ju inte med att betala ökade
utgifter med ökade skatter en gång till, eftersom taket
gäller utgifterna i absoluta kronor. Därför vill jag
fråga vilken tolkning som är riktig i fråga om om-
ställningen av energisystemet. Håller ni på att tänka
om eller skall hela vårpropositionen bara ses som
något slags räkneövning och så småningom bli före-
mål för en helt ny behandling? Skall alla siffror behö-
va räknas om?
Fru talman! Låt mig till sist ta upp fördelningspo-
litiken. Det brukar ju heta att Socialdemokraterna gör
en del saker "av fördelningspolitiska skäl", som de
nog egentligen vet är samhällsekonomiskt fel. I vår-
propositionen har detta blivit alldeles ovanligt för-
skräckligt fel. Först misslyckas man med jobben,
vilket permanentar en orättvis fördelning i Sverige.
Sedan kräver man att fattiga människor i Afrika och
andra u-länder skall dra det absolut tyngsta lasset för
svensk budgetsanering. Minskningen av u-
landsbiståndet är den enskilt största besparingsposten.
Det är bedrövligt att sådant skall ske, särskilt när man
samtidigt lägger en massa miljarder på billigare oxfilé
för svenskar.
(Applåder)