Fru talman! Min röst är inte i bästa skick, men jag
skall göra så gott jag kan.
Jag skall börja med att gratulera vår nye finans-
minister till guldmedaljen i budgetsanering. Jag har en
hälsning från en äldre partikamrat i Norrbotten som
ringde och ville att jag skulle ställa frågan vem som
har delat ut den.
Vi tar ju faktiskt också åt oss litet av äran av
guldmedaljen. Det var faktiskt tillsammans med oss
som ni klarade av merparten av budgetsaneringen. Vi
resonerade då på det viset att de offentliga finanserna
måste vara i ordning för att vi skall kunna ha reserver
att ta av när lågkonjunkturen kommer.
Det är litet grand som att lyssna på en gammal
raspig grammofonskiva att höra de borgerliga företrä-
darna, som så totalt misslyckades när det gällde både
budgetsanering och arbetslöshet under den föregående
mandatperioden. Detta är ju i själva verket en mycket
gammal, ideologisk strid mellan Högern och Vänstern
i Sverige. Redan Ernst Wigforss brukade ju till Bo
Lundgrens dåtida kolleger ställa den retoriska frågan:
Har vi råd att arbeta?
Finansministern arbetade ju under Kjell-Olof
Feldt med den berömda tredje vägen, som sades vara
något slags kombination av att arbeta och att spara sig
ur krisen. Sedan kom, som jag tolkar historien, en
omsvängning på våren 1991, då inflationsbekämp-
ningen sattes som det överordnade målet. Nu har jag
uppfattningen att regeringen i praktiken har satt bud-
getbekämpning och inflationsbekämpning före arbets-
löshetsbekämpningen.
Det kan inte vara rimligt att i en nedåtgående
konjunktur - vi kan absolut inte vara säkra på att den
går upp snart igen - ytterligare skärpa kravet på bud-
getsanering. Vi skall ned från 3,3 % till 3 % 1997
enbart för att uppfylla villkoren för medlemskapet i
EMU.
Är möjligheten att delta i EMU verkligen över-
ordnad kampen mot arbetslösheten?
Nu klarar ni inte att halvera arbetslösheten på egen
hand. Det krävs också, skriver ni i propositionen, en
samverkan med arbetsmarknadens parter. Så långt jag
har kunnat läsa i texten handlar dessa krav, denna
samverkan, enbart om lönerna. Det handlar om åter-
hållsamma löner på god europeisk nivå. Det är ett
uttryck som jag gärna skulle vilja få förklarat, för
övrigt.
Det finns inga som helst krav på att vinster skall
användas till investeringar. Det framgår över huvud
taget inte om regeringen också är beredd att ställa
krav på den andra parten. Är det bara krav på fackfö-
reningsrörelsen som det handlar om?
Det har utlovats tillväxtfrämjande åtgärder så
småningom. Ropen på tillväxtfrämjande åtgärder är
något som vi har hört också från den borgerliga kan-
ten. När de säger det menas egentligen enbart en sak:
skattesänkningar.
Innebär dessa tillväxtfrämjande åtgärder något an-
nat än skattesänkningar, menar finansministern?
Det togs t.ex. ett beslut på s-kongressen om ar-
betstiderna, om jag har förstått det hela rätt. Man skall
nu verka för att vi får avtal på arbetstidsområdet. Jag
efterlyser skrivningar i propositionen och tankar hos
finansministern om hur vi skall gå till offensiv i just
denna fråga, dvs. att få en omfördelning av arbetsti-
derna, minska övertidsarbetet och fördela arbetet
jämnare. Det handlar inte om att arbeta mindre totalt.
Det handlar om att de som arbetar för litet skall arbeta
mer och att de som arbetar för mycket skall arbeta
mindre.
En annan gren där man väldigt gärna skulle vilja
att Sverige låg i världstoppen, och där vi kanske låg i
världstoppen en gång, är fördelningen. Men efter att
ha läst t.ex. LO:s Klass och kön, eller andra rapporter
som har kommit kring utvecklingen de senaste tio
åren, måste vi nog tyvärr konstatera att Sverige håller
på att halka nedåt ganska snabbt i den ligan. Tyvärr
verkar den samlade budgetsaneringen inte utjämnan-
de. Om man tittar på exempelvis den femtedel av
hushållen som har de lägsta inkomsterna ser man
tvärtom att deras reala disponibla inkomster kommer
att minska med mer än 10 % 1994-1998, medan den
välbeställda övre medelklassens reala disponibla
inkomst däremot kommer att minska med något mind-
re än 5 %. Det är en fullständigt orimlig fördelning.
Vi kan ha olika åsikter om styrkan i budgetsane-
ringen just nu. Jag vill oavsett detta fråga om det
verkligen inte är möjligt att åstadkomma en mer rätt-
vis fördelning av budgetsaneringen.
Till sist vill jag också ta upp några ord kring bi-
ståndet. Innan jag gör det skall jag kanske säga en sak
till om fördelningspolitiken i landet. Fördelningspoli-
tik är också bra för att bekämpa arbetslöshet. Om man
ger en pensionär med låga inkomster eller en sjuk-
skriven med låga inkomster ytterligare pengar tvingas
han eller hon använda de pengarna för effektiv efter-
frågan och konsumtion. Ger man däremot mer pengar
till dem som redan har mycket samlar de i allmänhet
pengarna på hög. Regeln att fördelningspolitik är
produktivt och bra i kampen mot arbetslösheten tror
jag också gäller internationellt och långsiktigt. Denna
kombination av minskat bistånd till jordens fattigaste
länder och en handelspolitik som präglas av EU:s
egoistiska slutna murar mot tredje världens länder är
oerhört olycklig. Hertigen av Schleswig-Holstein lär
uppbära en miljon i jordbruksstöd varje år. Det har vi
råd att bistå honom med, men vi har inte råd att bistå
jordens fattigaste länder med 1 % av nationalinkoms-
ten.
Solidaritet och rättvisa är produktivt, och det gäl-
ler inte bara inom landet. Det gäller också internatio-
nellt.