Fru talman! Den som inte tillåts försörja sig själv
är inte fri.
Över en miljon människor i Sverige är utan arbete.
De som drabbas får ekonomiska svårigheter. Ofta
uppkommer också sociala problem och en bristande
självkänsla. Men arbetslösheten drabbar inte bara de
arbetslösa. Den urholkar välståndet för oss alla. Pro-
duktionen blir lägre, och behovet av ekonomiskt stöd
till de arbetslösa är stort. Skatterna stiger och ännu
fler kan inte leva på sin lön.
Jag undrar om vi egentligen har klart för oss vad
var och en tvingas avstå ifrån till följd av arbetslöshe-
ten. Det handlar om ett belopp på inte mindre än
25 000 kr per hushåll i genomsnitt - lågt räknat.
Detta är resultatet av en politik som från slutet av
1960-talet kvävt tillväxtkraften och försämrat förut-
sättningarna för nya jobb. Vi har i dag inte fler ar-
betstillfällen i den privata sektorn än för drygt 40 år
sedan.
Det är i huvuddrag samma politik som Socialde-
mokraterna nu har återvänt till - ökade offentliga
utgifter, höjda skatter och mera regleringar. Men den
politik som förde Sverige in i krisen kan inte vara
dess lösning. Hur skall en politik som gjort att
480 000 jobb försvunnit i den privata sektorn sedan
1970 kunna åstadkomma en halv miljon nya under de
närmaste fem åren?
Regeringens bedömning i propositionen av den
ekonomiska utvecklingen 1996 förefaller vara alltför
optimistisk. Den bygger på överdriven förväntan när
det gäller exporten och den privata konsumtionen.
Prognosen för kommande år bygger fortfarande på att
hushållssparandet skall minska. Det är också synner-
ligen osäkert.
En sämre ekonomisk utveckling än den regeringen
förutser för 1996 innebär i sin tur att de ytterligare
åtgärder som föreslås för att sanera de offentliga fi-
nanserna blir otillräckliga. Erik Åsbrink har i dag
tvingats medge att uppgifterna om sammanlagt 22
miljarder kronor i budgetförstärkningar är fel. De
uppgår som mest till drygt 12 miljarder kronor 1998
med en varaktig effekt på 8 miljarder kronor.
Det som präglar vårpropositionen och som ger
grund för den allvarligaste kritiken är emellertid den
totala avsaknaden av analys och strategi för att åstad-
komma högre tillväxt och för att eliminera massar-
betslösheten. I denna del har den nye finansministern
inget att erbjuda utöver den tomma retorik som han
ärvt av sin företrädare.
Den starka uppgång i antalet nya arbetstillfällen
som inleddes på hösten 1993 har nu brutits. Varslen
ökar åter, fler blir utan jobb. Regeringens egen be-
dömning är att den totala arbetslösheten - exklusive
förtidspensionerade och vissa andra grupper - fortfa-
rande skall uppgå till nästan 10 % vid sekelskiftet.
Och i denna prognos ligger - det medger regeringen -
att 130 000 människor flyttas ur statistiken över anta-
let arbetslösa. I realiteten förutser regeringen således
en total arbetslöshet på uppemot 13 % år 2000.
Utöver dessa bokföringstekniska övningar i ar-
betsmarknadspolitiken fortsätter regeringen den åter-
reglerings- och skattehöjarpolitik som inleddes hösten
1994. Flertalet förslag i vårpropositionen kommer att
försvaga tillväxtkraften ytterligare.
Skatterna på arbete och energi höjs. Till detta
kommer de ännu oredovisade kostnaderna för den
avveckling av kärnkraftsindustrin som regeringen
avser påbörja. Dessutom ligger tidigare återställare
och skattehöjningar på ungefär 80 miljarder kronor
fast. Forskningsresurserna urholkas, och den överrek-
lamerade utbildningssatsningen innebär att man gör
arbetsmarknadspolitik och regionalpolitik av utbild-
ningen. Kraven på högre kvalitet eftersätts.
Grunden för högre tillväxt och tillräckligt många
nya jobb är att företagandets villkor förbättras. Utan
företagare blir det inga företag och utan företag blir
det inte heller några nya jobb. I ord instämmer visser-
ligen regeringen men i handling gör man tvärtom.
Sverige har fått en finansminister som inte gillar att
förbättra företagandets villkor. Hur skall då småföre-
tagarna kunna bli vår tids hjältar?
Sverige behöver en ny politik med de ompröv-
ningar som Socialdemokraterna inte är förmögna till.
De kraftiga skattehöjningarna på arbete och investe-
ringar måste undanröjas. Det gäller de höjda egenav-
gifterna och den nya löneskatten, och det gäller den
dubbla skatt på det egna kapitalet i företagen som är
grunden för varje nytt jobb.
Dessutom måste hindren för en expansion av den
privata tjänstesektorn rivas. Arbetsrätten måste mo-
derniseras och reformeras så att den inte hindrar nya
jobb från att växa fram. Dessutom krävs en omfattan-
de satsning på breddad och höjd kunskap och kompe-
tens. Då kan högre tillväxt och sjunkande arbetslöshet
kombineras med en god reallöneutveckling.
Fru talman! Vi politiker kan inte skapa nya jobb -
vi kan heller inte skapa välstånd. Vår nog så viktiga
uppgift är att riva hinder och skapa goda förutsätt-
ningar för arbete och företagande. Då kan massarbets-
lösheten elimineras och hushållens ekonomi åter stär-
kas.
(Applåder)