Fru talman! Först vill jag hälsa Erik Åsbrink väl-
kommen tillbaka till Finansdepartementet och till
denna kammare. Jag ser fram emot ett givande samar-
bete.
Regeringen har satt arbetslösheten i fokus ända
sedan den tillträdde. Man vann ju noga räknat valet
1994 på ett löfte om att redan 1995 komma ned till en
arbetslöshet på 5 %. De förslag man har samlat sig
kring för att infria dessa löften är fem stora proposi-
tioner. I samtliga dessa fem matcher som regeringen
gått mot arbetslösheten har man förlorat. Det står nu
fem-noll till den arbetslöshet som i dag noteras till
totalt ca 13 %.
Sverige har under 25 år haft en alldeles för svag
ekonomisk tillväxt. Det är detta som är roten till da-
gens arbetslöshet och ekonomiska problem. Då tycker
jag att det är ganska bekymmersamt att regeringen
och den nye finansministern fortfarande, så vitt man
kan utläsa från dokumenten, saknar såväl ideologi
som strategi för tillväxt. Det är hårda ord, jag är med-
veten om det. Men jag grundar dem på de fem pro-
positioner som regeringen hittills har avlämnat.
Man började ganska tragiskt. Man började nämli-
gen med att gå åt helt fel håll. Man började med den
s.k. återställarpropositionen med Vänsterpartiet hös-
ten 1994. Sedan kom budgetpropositionen 1995. Den
var tom på åtgärder för arbete och företagande. Även
vårbudgeten samma år saknade jobbfrämjande åtgär-
der, men då aviserade man samtidigt en särskild till-
växtproposition. Denna kom mycket nära det totala
misslyckandet och den totala besvikelsen för alla -
utom möjligtvis för Kenth Pettersson och andra tradi-
tionalister. Traditionalisterna firade stora triumfer
med denna tillväxtproposition.
Alla nytänkande och tillväxtfrämjande frågor la-
des nämligen i utredningar, träda och långbänkar,
främst för att inte störa en stundande partikongress.
Nu har alltså ytterligare en vårbudget sett dagens ljus
med samma nedslående resultat. Man undrar hur
länge de arbetslösa på läktarna egentligen finner sig i
dessa ständiga uppskov med att åstadkomma nya
jobb. Har de lika mycket tid som regeringen tycks ha?
Med regeringens frånvaro av tillväxtpolitik kom-
mer Sverige att fastna i massarbetslöshet. Jag tror
faktiskt, fru talman, att ekonomen Erik Åsbrink inser
detta. Men han är uppenbarligen fjättrad av gamla
klasskampsparoller och av en kvardröjande socialis-
tisk bild av den svenske familjeföretagaren, som kapi-
talägaren, motparten som betraktas genom Jantela-
gens glasögon.
Saken förvärras ytterligare av att en populistisk
politik under åren i opposition ännu i denna dag up-
penbarligen omöjliggör för regeringen att hantera
tillväxtfrågorna rationellt såväl internt som externt.
Det är klart att återställarna med Vänsterpartiet hösten
1994 gladde och stärkte Gudrun Schyman enormt.
Det blev tillväxt för Vänsterpartiet och dess opinons-
siffror. Det kändes naturligtvis ideologiskt rätt och
politiskt skönt. Här stämde såväl karta som kompass
fantastiskt bra med den egna verkligheten. Men dessa
återställare drabbade med full kraft landets småföre-
tagare; de som nu skall åstadkomma de nya jobben.
Det fanns vissa förhoppningar om nytänkande ef-
ter ett antal försöksballonger förra sommaren. De
sändes upp av två här närvarande personer - de nya
statsråden på Finansdepartementet, Erik Åsbrink och
Thomas Östros. Då var de av allt att döma fortfarande
i full intellektuell och politisk frihet. Men dessa mo-
desta försök till en mer småföretagarvänlig tillväxt-
politik sköts brutalt ner av målsökande tungt artilleri
från alla traditionalismens borgar och bastioner inför
partikongressen.
Socialismen är nog bra när det gäller att fördela en
kaka som tillåtits växa. Det tror jag. Men den är inte
särskilt mycket att hålla i handen om man skall skapa
tillväxt i mindre och medelstora företag. Både karta
och kompass behöver uppdateras om Sverige skall
kunna nå det högre tillväxtalternativ som regeringen
redovisar i vårbudgeten och som klarar sysselsättning,
statsfinanser och välfärd.
Men enligt gällande karta och kompass skall nu i
stället småföretagen ytterligare hämmas och skräm-
mas. Nu skall dessa ofta späda plantor ta över ansva-
ret för en hel månads arbetsgivarperiod i sjukförsäk-
ringen. Detta kommer att bli en verklig judaskyss från
regeringen till de späda nyföretagarplantorna. Försla-
get har redan med rätta kraftfullt avvisats av företaga-
re och deras organisationer. Effekten av förslaget blir
att regeringen tvingar många hårt trängda företag att
utöver rollen som statens kreditinstitut för förtida
momsinbetalningar nu också fungera som försäk-
ringsbolag och ta risker som definitivt minskar företa-
gens benägenhet att satsa och nyanställa.
Jag talade i dag på morgonen med ett av landets
70 nyföretagarcentrum, som kallas Jobs and society.
Man kommer där i kontakt med människor som skall
gå från arbetslöshet - som kostar samhället minst
100 000 kr om året för olika åtgärder och stöd - till
att bli egna företagare som först skall tjäna in till sin
egen lön och ovanpå detta lägga 33,06 % i sociala
avgifter. Tanken att en sådan nyföretagare när en
ytterligare medarbetare skall anställas och gå från
arbetslöshet till ett fullbetalt arbete därutöver skall ta
över en hel månad från sjukförsäkringen, vittnar om
att vårbudgeten är en hastigt hopkommen kameral
skrivbordsprodukt. Den vittnar om en skrämmande
brist på förståelse för företagarnas situation. Både
karta och kompass pekar fortfarande åt fel håll, Erik
Åsbrink.
Risken är stor att övervältringen av ansvaret för de
anställdas sjukfrånvaro för hela fyra veckor kommer
att öka arbetslösheten. Det kommer också att försvåra
för vissa grupper att över huvud taget få ett fast jobb.
Om förslaget skulle gå igenom kommer företagarna
med ganska stor säkerhet att tvingas att börja forska i
de arbetssökandes sjukdomshistoria. Detta främjar
verkligen inte en väl fungerande och solidarisk ar-
betsmarknad.
Inte hjälper det heller dessa arbetssökande att re-
geringen med Vänsterpartiets hjälp halverat perioden
för prov- och visstidsanställningar. Inser inte rege-
ringen att risken för rutinmässiga uppsägningar efter
sex månader är överhängande, inte minst i dagens
konjunkturläge? Vi kristdemokrater tror att massor
med nya jobb skulle komma till om perioden där
människor tillåts vara visstidsanställda ökade ordent-
ligt, kanske ända upp till två år. Då skulle det i varje
fall inte under den perioden finnas någon anledning
till de rutinmässiga uppsägningar som i dag sker efter
en sexmånadersperiod.
Det är förvånansvärt hur okänsligt regeringen be-
handlar utsatta grupper som pensionärer, barnfamiljer,
landsbygdens folk och folket i tredje världen. Pensio-
närerna och de fattiga i tredje världen har ingen strej-
krätt och kan alltså inte strejka. Därför verkar de
lämnas därhän. De inbjuds antagligen inte heller till
kafferepen i Rosenbad framöver. Vi kristdemokrater
kommer i vår motion att bestämt motsätta oss ned-
skärningarna i bostadstillägget för pensionärerna,
liksom modellen för högkostnadsskyddet. Vi är i
socialdemokraternas Sverige på väg mot en situation
där allt fler av dem som varit med och byggt upp det
här fina landet knappast kommer att få råd att hämta
ut den medicin som de är helt beroende av. Detta är
icke acceptabelt.
Nedskärningarna av biståndet är enligt min me-
ning rent ut sagt fegt. De drabbade är på betryggande
avstånd. De är värnlösa, medan vi i Sverige i dag
köper läsk och snask för dubbelt så mycket som bi-
stånd var innan vi började nedskärningarna. Sverige
borde ha råd att avsätta en hundradel av vår bruttona-
tionalinkomst till de allra fattigaste bröderna och
systrarna på vår gemensamma planet.
Inställningen till landsbygdens folk tycker jag
också är litet märklig. Genom att avveckla ännu mer
av jordbrukarnas avbytarverksamhet försvårar rege-
ringen och även Centerpartiet, förvånansvärt nog, för
att människor i hela landet skall kunna leva av lant-
bruksverksamhet. Detta tillsammans med bensinskat-
tehöjningar utan kompensation till glesbygden är
verkligen ett kortsiktigt sätt att förvalta vår hårt träng-
da landsbygd.
Vi kristdemokrater är övertygade om att svensk
ekonomi med en politik som fokuserar på ökat per-
sonligt ansvarstagande, företagande och tillväxt kan
nedbringa arbetslösheten till en väsentligt lägre nivå
samtidigt som den långsiktigt säkrar ett hållbart so-
cialt trygghetssystem där även pensionärer och barn-
familjer får en dräglig tillvaro. Men om de nya jobben
skall kunna skapas i den privata sektorn måste ett
gynnsammare klimat för små- och nyföretagande
åstadkommas över hela landet. För att detta skall ske,
fru talman, behövs uppenbarligen snarast en ny rege-
ring.