Fru talman! Till Anne Wibble vill jag först säga
att vi i det förflutna har samarbetat, och även om
Anne Wibble kan vara ganska bitsk ibland vet jag
ändå att det går att samarbeta och nå fram till förnuf-
tiga resultat. Vi får väl se om det dyker upp sådana
möjligheter i framtiden. Jag tycker kanske inte att det
har kommit så många bidrag i den vägen i inläggen
under dagens debatt.
Anne Wibble är f.d. finansminister, men ändå
tycker jag att insikten om behovet av en fortsatt fram-
gångsrik budgetsanering i stort sätt lyser med sin
frånvaro. Det gäller kanske för många som gärna talar
om tillväxt och sådant. Det är ju trevligare att tala om
det än om det trista kamrersgnetandet.
Ändå vill jag på nytt understryka att gnetandet och
sparandet inte är slutfört. Vi är långt från målet. Bud-
getunderskottet är fortfarande förfärande stort, och
den offentliga skulden är förfärande stor. Sverige har
inte den handlingsfrihet som vi skulle vilja ha. Vi har
inte de låga räntor som vi vill ha för att kunna föra en
offensiv och tillväxtfrämjande politik.
Jag tänker slå vakt om detta arbete. Det måste full-
följas, även om det är tungt och svårt och även om det
är roligare att tala om angenämare ting.
Hos Anne Wibble har jag märkt en flykt från pro-
blemen. Någon besparing omöjliggjordes enligt Folk-
partiet på biståndssidan. Det må vara hänt. Jag kan
kanske ändå påminna om att Anne Wibble satt i den
regering som 1992 inledde en kraftig minskning av
biståndet, trots mycket bestämda vallöften som hade
givits dessförinnan.
Vi måste göra nedskärningar på olika områden,
och vi måste höja skatterna för att politiken skall
kunna fullföljas. Jag vill än en gång understryka:
Detta är i sig en oerhört viktig tillväxtfrämjande åt-
gärd. Vi får ingen tillväxt i det här landet om vi lånar
pengar och låter skulden växa. Vi får ingen tillväxt
om vi låter räntorna ligga kvar på den nuvarande
nivån. Vi får ingen tillväxt om vi låter inflationen
förstöra vår ekonomi och slå ut jobb och företag. Vi
måste fullfölja saneringspolitiken.