Fru talman! Först vill jag tacka Erik Åsbrink för
hans seriösa och kunniga sätt att föra den här debat-
ten. Det vill jag gärna säga.
Samtidigt finns det naturligtvis smolk i bägaren,
och det är att han nu försöker ta upp sin företrädares
förhoppningsvis fallna mantel i grenen att skapa nå-
gon sorts konstlat vattentätt skott mellan budgetsane-
ring och tillväxtåtgärder. Man får en känsla av att
tillväxtfrämjande åtgärder alltid måste kosta. Jag
menar att detta är absolut fel. Det kan möjligtvis kosta
politisk omprövning, och det är väl det som det
handlar om.
Man hör ibland talas om personer som inte klarar
av två saker samtidigt - att gå och tugga tuggummi,
t.ex. Men så kan det ju inte vara här. Det kan inte vara
så att ni inte klarar detta på Finansdepartementet för
att ni skulle ha personalbrist eller någonting sådant
och därför måste vänta ett och ett halvt år innan det är
dags att gripa sig an de tillväxtfrämjande åtgärderna.
Oroar det inte finansministern att konkurserna nu
faktiskt har börjat öka igen? Hur länge skall vi vänta
på de tillväxtfrämjande åtgärderna? Är det inte risk att
man, för att tala Per-Ola Erikssons språk, håller på att
äta upp utsädet?
Det är ungefär som den bonde sade som också
höll på med budgetsanering: Jag har nu vant hästen av
med att äta, och hade han levt litet längre hade jag
vant honom av med att dricka också.
Är inte det här en farlig väg som man är inne på?
Risken är att den i väntan och tövan går ut över de
mest utsatta - över pensionärerna, som snart inte har
råd att få ut sina mediciner, över biståndet osv.
Jag tror att Erik Åsbrink egentligen oroas av att
konkurserna ökar. Jag tror också att ni nu faktiskt
måste komma till skott med de tillväxtfrämjande åt-
gärderna.