Regionalpolitik

Fru talman! I gårdagens Dagens Nyheter fanns ett

längre reportage om IT-satsningarna i min hemkom-

mun Ljusdal. På bara några få år har flera hundra nya

jobb inom den här framtidssektorn tillkommit i en

bygd som fortfarande för tio år sedan präglades av

den stagnation och den pessimism som följde i spåren

av 1940-, 1950- och 1960-talens strukturrationalise-

ring av skogsbruket och den utflyttning och befolk-

ningsminskning som följde på det. I dag däremot, som

framgick av tidningen i går, råder det sjudande ut-

veckling och optimism i bygden.

Det här visar att också i bygder som präglats och

dominerats av basnäringarna ligger framtiden i mo-

dern kunskap och teknik. Det visar att satsning på nya

idéer och nya företag inom nya områden inte är för-

behållna högteknologiska växthusmiljöer som Silicon

Valley. Det visar att satsning på utbildning och kun-

skap i teknikens frontlinjer är framtiden också för

bygder som sett sig själva som baksidan.

Naturligtvis har denna utveckling inte skett utan

politiska beslut. Såväl inom kommun och inom län-

sorgan som på riksnivå har viktiga beslut fattats som

skapat förutsättningar för denna utveckling. Men vad

den skulle kunna leda till har man inte kunnat fatta

beslut om på politisk väg. Det är människor med idéer

och framtidstro som har satsat och skapat. Exemplet

från Ljusdal visar att de finns, och naturligtvis finns

de också på många, många andra håll runt om i vårt

land. Det gäller att släppa loss de skapande krafterna i

vårt svenska samhälle.

Fru talman! I det nu föreliggande betänkandet rå-

der det trots det stora antalet reservationer i grunden

en ganska bred enighet i synen på mål och principer

för regionalpolitiken, och det är välkommet. Men det

gäller främst den s.k. lilla regionalpolitiken. I verklig-

heten skiljer det sig naturligtvis mera i synen på vårt

samhälles framtida utveckling då vi talar om den s.k.

stora regionalpolitiken. Det är desto mer oroväckan-

de.

Under de gångna fyra fem åren har hundratusen-

tals människor hamnat i arbetslöshet. Hundratusentals

jobb har försvunnit och de kommer inte tillbaka. I dag

när vi befinner oss i en högkonjunktur befinner sig

fortfarande mer än 300 000 personer i öppen arbets-

löshet och ytterligare drygt 200 000 i något slags

arbetsmarknadsåtgärd.

Hur många som har lämnat arbetsmarknaden i

hopplöshet vet vi egentligen inte. Arbetslösheten

sjunker ytterst marginellt. Fler än 200 000 människor

är långtidsarbetslösa. I Norrland är den öppna arbets-

lösheten fortfarande mellan 8 och 12 %. Ingen vågar

egentligen tänka på vad som händer när nästa lågkon-

junktur kommer. Vi får innerligt hoppas att det just nu

bara rör sig om en tillfällig avmattning.

Fru talman! Sveriges problem kan inte lösas utan

att det sker ett liberalt skifte i tankesätt och sam-

hällsklimat. Det går inte att ha en låg arbetslöshet utan

att samtidigt ha en hög värdering av innovatörer,

entreprenörer och företagare. Det krävs en dramatiskt

annorlunda värdering av företagandet som livsstil för

att Sverige skall kunna få fram de hundratusentals nya

jobb i den privata sektorn som behövs för att massar-

betslösheten skall kunna besegras. Villkoren för före-

tagandet måste bli bättre.

Det behövs dock också en kulturförändring, där

enskilda initiativ i vid mening värderas på ett annat

sätt än i dag. Sverige måste helt enkelt återupprättas

som företagarnation.

Sedan regeringsskiftet i höstas har det alltför länge

förts en politik som bara kan beskrivas som företa-

garfientlig. Genom en felaktig och otillräcklig sane-

ringspolitik har räntorna stigit. Trots de glädjande,

men inte alls tillräckliga, räntesänkningar vi sett i

slutet av våren ligger räntorna fortfarande på en allde-

les för hög nivå. Det är säkerligen den enskilda mest

avgörande faktorn när det gäller att bromsa tillkoms-

ten av nya jobb och företag. Till detta kommer de

många återställare av ideologisk karaktär som den

socialdemokratiska regeringen utlovade till LO och

som samarbetet med Vänsterpartiet under hösten

gjorde det nödvändigt att fullfölja.

Visst måste alla vara med och hjälpa till och spara

oss ur krisen. Men man får inte bita sig själv i svan-

sen. Skattehöjningar och återställare som avskräcker

från att skapa nya jobb tar oss inte ur arbetslösheten.

Arbetslösheten är den främsta orsaken till vårt allt-

jämt alldeles för höga budgetunderskott.

Inget kan vara viktigare i ekonomisk politik i da-

gens Sverige än att stimulera fram nya jobb - många

nya jobb.

Fru talman! En politik som skapar förutsättningar

för att människor skall våga och vilja skapa företag

och jobb är således enda vägen ur den svacka som

Sverige har hamnat i. Nu talar alla om värdet av nya

jobb och nya företag. Men under den gångna valrörel-

sen talades det fortfarande om att gynna företag men

inte kapitalägare, som man föredrar att kalla företa-

garna.

Det skorrar illa i öronen på de många egna företa-

gare som står på huvudet i maskinerna hela dagarna

och i bokföringen på kvällar och helger. Att tjäna

miljoner på tips, bingo och lotto i Sverige är rättvist,

för då avgör slumpen. Att tjäna pengar på att skapa

och satsa sin kraft och sin tid i nya företag och nya

produkter är fortfarande orättvist. I bygder med ringa

företagartradition är den inställningen inget som di-

rekt uppmuntrar till det vanskliga steget att starta eget

och nytt.

Fru talman! Den enighet som betänkandet uppvi-

sar beror i hög grad på att regionalpolitiken befinner

sig i ett förändringsskede. Inte minst de nya stödfor-

mer som EU-anslutningen har medfört gör att mycket

om framtiden är oklart. Enigheten är därför stor om

behovet av en översyn av regionalpolitiken, dess

grundvalar och stödformer.

Utskottsmajoriteten utvidgar översynsuppdraget

utöver det som regeringen redan har aviserat. Det rör

sig faktiskt närmast om en totalöversyn. Trots detta

har utskottet avvisat vårt förslag om en parlamentarisk

utredning av regionalpolitiken. Man nöjer sig med att

konstatera att "Om det efter hand visar sig att utred-

ningsfrågorna får en allt större räckvidd anser utskot-

tet att organisationen av översynsarbetet bör vidgas. I

ett sådant skede kan även en parlamentarisk utredning

aktualiseras."

Hur mycket mera omfattande den aktualiserade

översynen skulle kunna bli än vad utskottet redan har

skisserat är oklart. Här förefaller det mest vara fråga

om att inte skriva ansvarigt statsråd på näsan.

Jag tror emellertid att de flesta i detta samman-

hang kan vara överens om att erfarenheterna från

hanteringen av det regionalpolitiska översynsarbetet

under den förra mandatperioden och särskilt dess

parlamentariska förankring inte direkt uppmuntrar till

efterföljd.

Fru talman! Ett område som det blir ofrånkomligt

att se över är den regionala stödområdesindelningen.

Förutom med de permanenta stödområdena arbetar

man inom regionalpolitiken sedan många år tillbaka

med tillfälliga stödområden. Ursprungligen tillkom de

för att ge tillfälligt stöd till kommuner och bygder

som i en tillfällig konjunktursvacka hamnat i svårighe-

ter. Avsikten var naturligtvis att de snart skulle kunna

klara sig utan regionalpolitiskt stöd.

Efter hand som det visade sig att många av de här

kommunerna inte bara har befunnit sig i en tillfällig

utan i en mera långvarig strukturförändring, har inpla-

ceringen i tillfälliga stödområden blivit alltmer per-

manent.

Det ligger givetvis inget egenvärde i att tillhöra ett

stödområde. Dessutom förlorar stödområdena sitt

värde om alltför många kommuner inbegrips. Regio-

nalpolitiken måste sikta på att stödja de mest utsatta

regionerna och kommunerna. Men i många fall saknas

i dag varje annan anledning till att vissa kommuner är

inplacerade i permanenta stödområden och andra i

tillfälliga stödområden än tidpunkten för beslutet. I

rädsla för att helt öppna för en förändring av de per-

manenta stödområdena har alltfler kommuner rutin-

mässigt placerats i tillfälliga stödområden. Villkoren

är desamma för permanenta och tillfälliga stödområ-

den, men långsiktigheten i spelreglerna skiljer natur-

ligtvis rejält. Det kan vara mycket avgörande för

berörda kommuner.

Fru talman! I förra årets regionalpolitiska debatt

visade jag på hur en kommun i mitt hemlän, Ovan-

åkers kommun i Voxnandalen, i alla avseenden har

kvalificerat sig för en inplacering i permanent stö-

dområde. Dess strukturproblem är av långvarig karak-

tär. Den praxis som har utvecklats i avsaknad av om-

prövning av indelningsgrunderna är naturligtvis

ohållbar i längden. Det vore en brådskande uppgift

för en parlamentarisk utredning att titta närmare på

indelningsfrågorna.

Till detta kommer naturligtvis också de nya stöd-

former och den målområdesindelning som EU:s regi-

onalpolitiska stöd innebär. Olika stödområdesindel-

ningar lappar över varandra i ett alltmer oöverskådligt

nät över stora delar av vårt land. Liksom i ett skatte-

system når man till slut en punkt där nya lappar inte

förenklar utan förvirrar och man måste börja om från

början.

Fru talman! I den regionalpolitiska debatten den 1

juni förra året uttryckte jag min stora glädje över att

ett enigt arbetsmarknadsutskott, efter förslag i motio-

ner från mig och andra ledamöter på Gävleborgsbän-

ken, föreslog att Norrlandsfondens verksamhetsom-

råde skulle utsträckas till att omfatta också Gävle-

borgs län.

Gävleborg - som i alla avseenden är ett utpräglat

Norrlandslän, med den näst högsta arbetslösheten

efter Norrbotten under hela den gångna lågkonjunktu-

ren - skulle nu behandlas som just ett Norrlandslän.

När vi under det gångna året befann oss på väg

upp, in i en högkonjunktur, skulle Norrlandsfondens

speciella stödmöjligheter kunna spela en strategiskt

viktig roll genom att stödja nya produkter och idéer

på ett tidigt stadium av utvecklingen. I början av en

konjunkturuppgång skulle det stödet komma synnerli-

gen lämpligt.

Som framgick av en debatt här i kammaren med

arbetsmarknadsministern för ett par veckor sedan, är

förvåningen och upprördheten stor i Gävleborg över

att Norrlandsfonden ännu inte kommit till användning

för vårt län.

Ministern hänvisade till att frågan hade fastnat i

Bryssel. Samma svar fick en kollega till mig på Gäv-

leborgsbänken för snart ett halvår sedan.

I den folkomröstningskampanj för svenskt EU-

medlemskap som vi bedrev i höstas talades det ofta

om huruvida EU skulle innebära guld och gröna sko-

gar. Jag och andra förespråkare hävdade att inget

kommer av sig självt, inte ens med ett medlemskap.

Men medlemskapet ger möjlighet att vara med och

argumentera och påverka. Det förutsätter dock att

man på plats aktivt och energiskt driver sina krav.

Det blir allt svårare att tro att så har varit fallet

när det gäller frågan om utvidgning av Norrlandsfon-

dens verksamhetsområde.

När var statsrådet Sundström senast i Bryssel för

att driva fram en lösning på frågan om Norrlandsfon-

den?

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 15 i

betänkandet och i övrigt till utskottets hemställan.