Herr talman! Jag skall börja med EU.
Det är naturligtvis sant att Sveriges riksdag har
möjlighet att fördubbla vilka anslag som helst, om
Sveriges riksdag skulle bestämma sig för det.
Men nog är det väl ändå föga troligt, Hans An-
dersson, att denna riksdag, om vi i höstas hade sagt
nej till ett svenskt medlemskap i den europeiska unio-
nen, hade fördubblat anslagen till regionalpolitiken.
Tror verkligen Hans Andersson att Sveriges riksdag i
sådana fall skulle ha gjort det i dag? Jag hör till dem
som är mycket tveksamma till att det skulle ha inträf-
fat.
Det andra som jag också tycker är intressant när
det gäller EU-medlemskapet är att den socialdemo-
kratiska regeringen i dialog med EU har bestämt hur
man skall försöka förankra och utforma EU-stödet.
Man har konstaterat att förslagen till utformning av
programmen när det gäller EU-stödet inte vuxit fram
i en parlamentarisk utredning i riksdagen utan i ett
antal lokala och regionala arbetsgrupper. Vårt förslag
när vi på nytt vänder oss till Bryssel är att också ge-
nomförandet av EU-stödet skall utformas lokalt och
regionalt av parlamentariker, valda i de lokala och
regionala parlamenten.
Det är något, Hans Andersson, som jag tror förvå-
nar många av dem som argumenterade mot ett svenskt
EU-medlemskap. Jag tänker både på stödets storlek
och inriktning och på det inflytande som de lokala
och regionala nivåerna fått och som jag tycker är
väldigt intressant.
Näringspolitiken är ett viktigt område. Den lilla
regionalpolitiken är huvudsakligen näringspolitik. Det
var därför jag betonade vikten av den i mitt huvudan-
förande. Den är utformad som utformad som en till-
växtpolitik, med ett näringspolitiskt stöd till företa-
gen.