Fru talman! Regionalpolitiken är ett område som
engagerar många av oss. För mig finns det två delar
av regionalpolitiken.
Den ena är att jag ser regionalpolitiken som ett
oerhört viktigt bidrag till att öka tillväxten i vårt land.
Det är viktigt att utnyttja alla de stora investeringar
som har gjorts i infrastruktur, i bostäder, i skolor, i
barnomsorg, i sjukvård och i företag, och utnyttja dem
fullt ut.
En kraftig befolkningsomflyttning i vårt land, bort
från de perifera områdena till de centrala, skulle
tvinga Sverige in i stora investeringar för att upprätt-
hålla en vettig levnadsstandard. Därmed skulle man
försnilla väldigt stora tillgångar.
Regionalpolitiken bidrar alltså till ökad tillväxt
dels genom att man hindrar investeringar i redan
överhettade områden, dels genom att man nyttjar den
kompetens och det kunnande som finns i dessa regio-
ner. Jag menar att den lilla regionalpolitiken, som vi i
dag diskuterar, i huvudsak är tillväxtorienterad. Den
lilla regionalpolitiken handlar om att stödja företagen,
så att man snabbt kan åstadkomma tillväxt.
Den andra delen av regionalpolitiken handlar om
en rättvis fördelning, om att se till att alla får del av
den tillväxt som skapas i vårt land. Den hanteras
huvudsakligen i den stora regionalpolitiken där såda-
na frågor som socialförsäkringssystemet, arbetslös-
hetsförsäkringen och skatteutjämningen är centrala för
att åstadkomma en rättvis fördelning, men också en
infrastruktur som gör det möjligt för människor i hela
landet att leva.
Den lilla regionalpolitiken har förändrats och för-
ändras, därför att de lokaliseringsfaktorer som tidigare
hade stor betydelse inte spelar samma roll i dag. När
lokaliseringspolitiken kom till på 1960-talet var syftet
att hjälpa företagen att lokalisera sin produktion långt
bort från marknaden och att kompensera för de mer-
kostnader som uppstod för att transportera varorna
från produktionsanläggningar i huvudsakligen Norr-
lands inland till marknaderna.
I dag, när inte längre transportkostnaden är det
stora hindret, handlar det framför allt om att se till att
vi har en bra logistik, att vi snabbt, till låga kostnader
och med korta transporttider kan transportera varorna
från framför allt Norrlands inland till de stora mark-
naderna. Det handlar om att se till att informations-
tekniken byggs ut så att vi också kan transportera
tjänster på samma sätt som vi tidigare transporterat
varor. Och det handlar om att investera i kunskap som
ju nu är den stora och viktiga produktionsfaktorn för
nästan all etablering av alla företag, oavsett om man
tillverkar varor eller tjänster. Därför är investeringar i
kunskap oerhört viktiga.
När man tittar på vad som nu händer kan man se
att det också uppstår många nya lokaliseringar. De ser
helt annorlunda ut än i slutet av 60-talet och början av
70-talet, när regionalpolitiken började fungera. Ett
exempel, som Berit Andnor nämnde, är Datasvar i
Sveg. När man sitter i Köpenhamn och har ett pro-
blem med sitt program Excel som man vill få åtgär-
dat, ringer man Datasvar i Sveg som hjälper till att
ordna upp sitt eget program, mjukvaran i datorerna.
När man söker en taxi i Stockholm ringer man nu
till Stockholms skärgård, till Ingmarsö, för att få
tjänsten utförd. När man flyttar eller när man byter
eller säljer bil tar man kontakt med bilregistret i Ar-
jeplog. När man funderar över ett telefonnummer kan
det vara till Sundsvall man kommer.
Det är alltså helt nya typer av etableringar, och
väldigt många av dem har sitt motiv i att vi kortat
avstånden då det gäller att producera tjänster. Det är
investering i informationstekniken som har haft bety-
delse och det är investering i kunskap och kunnande.
Detta är en sak som händer och som den lilla regio-
nalpolitiken måste fånga upp. Man måste se till att
med den stödja företag som växer i det nya kunskaps-
och informationssamhället.
Det andra som händer är att företagen nu organise-
rar sig på ett helt annat sätt än tidigare. De första
lokaliseringarna var resultatet av de stora företagens
utlokalisering, där man förhandlade med Ericsson,
ASEA, Scania Vabis och Volvo om utlokalisering av
stora produktionsenheter huvudsakligen till Norrland.
Så fungerar inte företagen i dag. Man sitter inte i
en koncernledning och placerar stora produktionsan-
läggningar i olika delar av landet, utan i dag fungerar
nästan alla framgångsrika företag som många små
företag, inte i en tayloristisk organisation utan i ett
nätverk. Därför är det viktigt att regionalpolitiken
också formas på det sättet.
Det är inte längre möjligt för en handläggare på
Arbetsmarknadsdepartementet att förhandla med de
stora företagens ledningar om flyttandet av produk-
tionsanläggningar. Vi måste se till att regionalpoliti-
ken är så utformad att människor, oavsett om de finns
på en länsstyrelse, ett landstingskansli, en kommun-
förvaltning eller ute i företagens olika fackliga organi-
sationer har grepp om och möjlighet att använda den
lilla regionalpolitiken för att i sina nätverk fånga
intressanta etableringar till de orter och regioner som
behöver utvecklingskraft och som vi anser att vi skall
prioritera.
Det är litet av den förändring som den lilla regio-
nalpolitiken måste genomgå. Det är därför som vi i
propositionen också redovisar att vi vill göra en över-
syn av regionalpolitiken. Inte så att den har stått stilla.
Den här förändringen har naturligtvis skett successivt.
Men det gäller att hänga med. Vi måste se till att
samhällets verksamhet för att stödja de hårdast utsatta
regionerna och åstadkomma tillväxt också organiseras
på samma sätt som företagen i dag är organiserade, i
nätverk i stället för i hierarkier.
Sverige har genom medlemskapet i EU kraftigt
ökat sina möjligheter att stödja och utveckla de hår-
dast drabbade regionerna. Det regionalpolitiska natio-
nella stödet, som uppgår till 4,2 miljarder för de när-
maste 18 månaderna, är en del av det regionalpolitis-
ka stödet. Men det sammantagna EU-stödet under
samma period är ungefär lika stort i de olika målom-
rådena inom EU-stödet. Det är alltså en betydande
insats som görs för de här regionerna genom medlem-
skapet i EU.
Jag tycker att det känns mycket glädjande att kun-
na redovisa, framför allt när jag åker hem till mina
egna hemtrakter, där tveksamheten till EU var stor, att
i det här hårda, besvärliga statsfinansiella läget kan vi
ändå kraftigt öka insatserna då det gäller tillväxtpoli-
tiken i de hårdast utsatta regionerna.
När vi tittar på hur de pengar som kommer från
EU skall användas, kan vi konstatera att en mycket
stor del skall gå till tillväxtpolitik. Enligt de förslag
som arbetats fram regionalt och lokalt av människorna
som bor i de här regionerna vill man satsa i storleks-
ordningen 40 % av EU-stödet till företagsutveckling,
för att bygga ut nätverk och stötta de små företagen,
entreprenörerna, om jag får använda det ordet. 20 %
av pengarna skall användas till kompetensutveckling
enligt de förslag som har vuxit fram lokalt och unge-
fär 10 % till olika typer av infrastrukturåtgärder.
Inriktningen av EU-pengarna har precis den profil
som vi önskar och som man önskar lokalt, förutsatt att
Bryssel accepterar det upplägg som utformats lokalt.
Och det finns ingenting som pekar på att man inte gör
det.
En annan aspekt på EU-medlemskapet och regio-
nalpolitiken är inflytandet. Många i Norrlands inland
röstade nej till medlemskapet i EU. Man gjorde det
därför att man hade en erfarenhet av att mycket av det
nationella stödet formulerades i Stockholm, med litet
inflytande för medborgarna ute i de perifera område-
na. Man såg framför sig en situation där avståndet
skulle växa med ytterligare ett par hundra mil till
beslutsfattarna i Bryssel.
Den socialdemokratiska regeringen valde att före-
slå att människorna som bor i dessa regioner lokalt
skulle ta fram programmen när vi bygger upp EU-
stödet. De programmen lämnar vi nu över till Bryssel.
Sedan säger vi till Bryssel att vi föreslår att de pengar
som Bryssel satsar på de här programmen skall hante-
ras av lokala och regionala kommittéer, bestående av
människor från regionerna.
På det sättet har faktiskt regionerna haft betydligt
mer inflytande över EU:s regionalpolitiska pengar än
vad regionerna har haft över hur det nationella regio-
nalpolitiska stödet utformas. Det tycker jag är en
oerhört intressant aspekt på medlemskapet i EU. Vi
kan konstatera att stödet har ökat kraftigt i de här
områdena. Det har fått den inriktning som medbor-
garna i de regionerna önskade, och medborgarnas
företrädare i de här regionerna får aktivt medverka
också till att hantera pengarna.
Visst finns det hot, stora hot, när det gäller regio-
nalpolitiken. Utbildningssamhället skapar nya klyftor,
avregleringar, privatiseringar, underskottet i de of-
fentliga finanserna, för att nämna några exempel på
hur besvärligt det har varit. Därför har propositionen
sagt att vi skall prioritera tillväxt. Erfarenheten av de
gångna tre åren med stort underskott i statens affärer
visar att det slår hårt mot de hårdast utsatta.
Vi har sagt att vi vill göra en översyn av företags-
stödet för att vinna kunskapssamhället. Vi vill kart-
lägga den stora regionalpolitiken för att på det sättet
se över alla de stora förändringar när det gäller avreg-
lering och privatisering som framför allt den förra
regeringen genomförde.
Herr talman! Jag vill sluta med att säga att det
känns bra att konstatera att vi i vårt land har en regio-
nal harmoni. Det är inga avgörande skillnader om
man bor i Arjeplog, Täby eller Landskrona. Det är en
omistlig tillgång för vårt land. Det är också glädjande
att konstatera att just den samsynen har mycket starkt
stöd i vår riksdag. Min förhoppning är att det stöd vi
nu har för regionalpolitiken också kan komma att
omfatta andra politikområden.