Fru talman! Den regionala dimensionen i politiken
håller på att bli en sprängfråga i landet. Det handlar
om solidaritet mellan människor i olika regioner, det
handlar om rättviseaspekten, det handlar om utveck-
lingskraft i olika regioner och om att tillgång till väl-
färd skall vara lika för alla människor i vårt land.
Motsättningar har uppstått i Sverige; man skall
inte underlåta att säga det.
Jag tycker att det klart visades i omröstningen om
EU-medlemskap, där några i storstadsområden och i
län med universitet och utvecklingspotential kände
optimism och ville komma med i marknadsströmmar-
na inom den europeiska unionen, medan människor i
regionalpolitiska stödområden, i glesbygd, kände
främlingskap inför den nya tidens drivkrafter.
På samma sätt finns motsättningar när det gäller
kommunal skatteutjämning och fördelning av statsbi-
drag.
Det är väldigt farligt om denna klyfta får växa i
vårt land. Då får vi motsatsen till ett solidariskt sam-
hälle. Vi skall bekämpa ett kluvet Sverige. Vi skall
bekämpa konflikter som kraftigt kan skada Sveriges
utveckling.
Denna negativa sida framkommer tydligt om man
läser utvecklingsplanerna för mål-6-området, Norr-
lands inland, och för mål-2-området, Bergslagen. Där
beskrivs utflyttning, befolkningsminskning, ogynnsam
åldersstruktur, låg utbildningsnivå, högt ohälsotal,
hög arbetslöshet och nästan alltid svårigheter för
kvinnor och ungdomar, som ju - höll jag på att säga -
är de viktigaste grupperna för välbefinnande, utveck-
ling och framtidstro.
Långtidsutredningens betänkande har en bilaga
från NUTEK, i vilken man har utvecklat tidigare
rapporter och analyser. Jag vill peka på några partier i
denna, där man analyserar statsbudgetens utgiftssida
fördelad på vad man kallar olika samhällen och sam-
hällsintressen.
Å ena sidan har man akuta, kortsiktiga utgifter,
som man kallar för reaktionssamhället. Den budgete-
rade regionalpolitiken står för 4 % av dessa insatser,
som är små och kortsiktiga, t.ex. arbetslöshetsbe-
kämpning och transfereringar för att hålla människor
försörjda medan de har stora problem.
Här finns också det som kallas den sekundära re-
gionalpolitiken. Det är servicesamhället, kompetens-
samhället, utbildning och forskning. Koncentrationen
av kompetenssamhället till universitetsorter och stor-
städer är markant.
Detta är den ena typen av analys, och jag tycker
att man bör ta den på stort allvar.
Å andra sidan har vi en annan analys som sam-
manfattas på följande sätt: Det finns en stor regional
skillnad i nettot mellan skatter och transfereringar per
capita. Spannet går från den region där invånarna
betalar in i genomsnitt 11 000 kr mer i skatt än de får
i transfereringar, till den region där transferingarna är
14 000 kr än skatterna.
Det handlar alltså om vilken inkomstkraft man har
i form av egeninkomster och vilken levnadsstandard
man kan ha beroende på de utjämnande system som vi
har. Det kan gälla a-kassa, förtidspension eller trans-
fereringar i den kommunala sektorn.
Jag tycker att man bör uppmärksamma att Sverige,
i jämförelse med t.ex. Europa, har de minsta skillna-
derna mellan olika regioner. Det beror inte på den
lilla regionalpolitiken om en eller annan miljard, utan
det beror på det välfärdssamhälle som arbetarrörelsen
har bidragit till att successivt bygga upp.
Det handlar om den kommunala välfärden, sjuk-
vården, den generella utbildningsstandard som har
upprätthållits i vårt land.
Det finns mycket som jag är kritisk mot när det
gäller regionalpolitiken, men Sverige har kommit
långt när det gäller den övergripande politiken för att
utjämna skillnader, fördela välfärden och ge männi-
skor lika chanser.
Men enligt prognosen i Långtidsutredningens bil.
5 har de fortsatta förändringarna av omfördelningen
av resurser mellan individer och organisationer nu, i
högre grad än tidigare, gynnat de starkare regionerna.
Det står att det är viktigt att konstatera att särskilt
snabba och omfattande förändringar kommer att få
direkt avgörande effekter på en regions utvecklings-
möjligheter.
Man talar alltså om socialförsäkringssystemet, om
a-kassesystemet, herr arbetsmarknadsminister, om
skatteutjämningsförslag och om skattereformen som
genomfördes i början av 90-talet.
Denna typ av generella, makroekonomiska och
systemförändrande åtgärder som riksdagen beslutar
om har kraftiga regionala effekter. Slutsatsen är att de
har negativa effekter för just de områden som vi vill
stödja med regionalpolitiken och som vi utpekar som
stödområden.
Jag kommer alltså in på frågan om den stora poli-
tiken och den lilla. Jag vill understryka att syftet med
Vänsterpartiets rättvisepolitik när det gäller skatter,
transfereringar, högskolesatsningar, energipolitik,
kommunikationspolitik osv. till stor del är att upprätta
likställighet och rättvisa - inte minst regionalt.
Den alltmer marknadsstyrda utvecklingen, vilken
förstärks av EU-medlemskapet, innebär faktiskt för-
sämrade möjligheter för särskilt utsatta områden och
för grupper med svårigheter.
Man brukar diskutera den stora och den lilla regi-
onalpolitiken, och det görs också i betänkandet. Jag
tror att vår syn, som vi har framhållit gång efter annan
i våra motioner och nu senast i motion 38, har fått ett
visst genomslag. Det finns många skrivningar i betän-
kandet där det sägs att vi måste se till de regionala
konsekvenserna av hela politiken och gå igenom den
regionala fördelningen, inte bara med hänsyn till den
lilla politiken.
Det handlar om bolagiseringar, om avregleringar
inom staten, om skattefrågor, om kommunernas eko-
nomi osv.
Vi har i vårt särskilda yttrande vad gäller mål och
inriktning pekat på att man skulle ha gått längre, varit
tydligare och inte bara efterlyst utredningar av kon-
sekvensfrågorna. Man borde också ha påtalat det
faktum att det redan finns ett flertal väldokumenterade
utredningar.
Vi måste göra någonting åt alla de beslut som är
negativa ur regionalpolitisk synvinkel.
En liten detalj. I kompletteringspropositionen,
som vi skall besluta om i övermorgon, drar man in
utbildningsexperterna på länsstyrelsen. De spelar
säkert ingen större roll i expansiva län. Men i mitt län,
Kopparbergs län, och i glesbygdslän är utbildnings-
experten en samordnare av just kompetensutveckling,
både i förhållande till EU:s strukturfonder, mellan
kommunernas gymnasiesatsningar och när det gäller
samarbete mellan högskolor och det lokala näringsli-
vet. Det är alltså en direkt nackdel för det regional-
politiska utvecklingsarbetet när man gör en sådan
generell besparing.
Eller ta besparingen inom SLU, som inom SLU:s
konservativa värld ledde till att resurserna koncentre-
ras till Uppsala- och Lundområdena och avvecklas
när det gäller Garpenberg, där det var viktigt för där
fanns skogsindustri och skog. Forskning och utbild-
ning som sysselsätter många och ger kompetens och
utvecklingskraft i södra Dalarna försvinner.
Det vimlar med beslut inom SJ och på andra håll
som leder till regionalpolitiskt mycket negativa kon-
sekvenser, alldeles oberoende av att riksdagen uttalar
sina regionalpolitiska mål.
Regionalpolitiska konsekvensanalyser och be-
dömningar av politiska beslut av regering, riksdag och
statliga myndigheter är ett måste. Det måste lyftas
fram på dagordningen.
När det gäller den lilla regionalpolitiken har vi ti-
digare fokuserat på begrepp som underifrånperspek-
tiv, lokal och regional demokrati, kvinnor i centrum
för utvecklingsarbetet, lokal mobilisering, kompe-
tensutveckling och aktivitet i stället för passivt bi-
dragsberoende. Vi har fått ett slags bidragsknarkande
av passiva åtgärder där det inte krävs motprestationer.
Jag tycker att nedsatta socialavgifter som en generell
åtgärd är en mycket dålig åtgärd i det här samman-
hanget.
Det gäller också att förstärka den regionala identi-
teten ur kulturell synpunkt.
Mycket av vad vi har fört fram tror jag det finns
en stark förståelse för. Jag tycker betänkandet utandas
att den nya regionalpolitik som skall komma måste
baseras bl.a. på just de ledstjärnor vi har fört fram.
Vi är förvånansvärt överens med moderaterna när
det gäller vikten av att företagsstödet utvecklas till
aktiva, utvecklingsinriktade kompetenshöjande åtgär-
der och inte till företagsstöd, individuellt eller
branschvis, eller i ett visst geografiskt område. För-
ändringen får man göra på sikt och varsamt eftersom
flera investeringsbeslut nu blir grundade på sådana
här subventioner. Men det är en dålig regional politik
som jag tror snarast skadar på sikt. Den konserverar
gamla strukturer och leder inte till förnyelsekraft.
Flera har sagt här att regionalpolitiken är i
stöpsleven och kommer att göras om. Det är mycket
som talar för det: informationstekniken, regionernas
nya avgränsningar, landstingens nya roll som region-
beredningen föreslagit. Men framför allt är det struk-
turfonderna från EU som har lett till ett brett pro-
gramarbete som grundas på just gemensamma regio-
nala program, underifrånperspektiv och inriktning på
kompetens och utvecklingskraft snarare än på passivt
bidragstagande. Det kan stärka de krav på självtillit
som vi har fört fram många gånger.
Förra året förde vi som största och viktigaste fråga
fram det här med regionala fonder, där riskkapital
skulle finnas. Vi har avstått från det nu i väntan på
vad som skall ske efter de regionala program som för
tillfället är under bedömning i Bryssel. Vi tror att med
den typen av program kan vi sedan nationellt förstär-
ka de strukturer som uppkommit och det samarbete
som finns för att gynna regional utveckling genom att
få fram riskvilligt kapital. Det är ungefär som vi
tänkte när det gällde Norrlandsfonden.
Vi brukar säga, Lennart Rohdin, att det som gäller
EU inte är så roligt. EU är en stor byråkrati. Det är
mycket beklämmande att beslutanderätten över vad vi
får och inte får göra för regionalpolitisk utveckling
avgörs av byråkrater i Bryssel. Det är ett av våra skäl
för att vara mycket negativa till den faktorn.
Kvinnorna vill jag fortfarande lyfta fram, inte
minst när det gäller kompetensområdet. Jag är mycket
kritisk till - jag har sagt det tidigare när det gäller
arbetsmarknadspolitik - att det saknas ett brett kom-
petensutvecklingsprogram för kvinnor. I glesbygden
och i den offentliga sektorn, där regeringen nu så
starkt skär ned, där krävs en jätteinsats av utbildnding
och kompetensutveckling för att ge chanser till ny
sysselsättning.
Jag är också mycket kritisk emot att se att före-
tagsstöden år efter år misslyckas med att uppnå de
kvoter som är uppsatta för att kvinnorna skall få en
rimlig andel. Det gällde också det företagsstöd som
arbetsmarknadspolitiken lade ut förra året och som nu
majoriteten tänker upprepa i form av satsning med
400 miljoner kronor för regional tillväxt.
Jag tycker som Lennart Rohdin att vi kunde ha
varit ännu tydligare om en parlamentarisk utredning.
Jag tycker det är av yttersta vikt att vi inte gör som vi
gjorde sist med en dålig referensgrupp i förhållande
till en departementsutredning. Det händer så mycket
på detta område, så nu måste vi ha en rejäl utredning
av det regionalpolitiska arbetet för fortsättningen.
Låt mig bara peka på några enskilda frågor. Små-
företagarstödet, som tas från arbetsmarknadspolitiken,
tycker jag är helt orimligt. Det skulle ha tagits från
anslagen C2 och C4, länsanslag och nedsättning av
sociala avgifter, alternativt som en del i den småföre-
tagarsatsning som ligger i flera av EU:s struktur-
fondsprogram
Vattenkraften har vi återigen tagit upp. Vi får väl
se vad Centerpartiet tänker göra den här gången -
man har lagt fram ett slappt särskilt yttrande.
Det är en del i idén att lokala resurser får utnyttjas
för utvecklingsarbete. Inte minst just de regioner med
riktigt stora problem av den typ jag pekat på tidigare
har stora resurser i form av vattenkraft och producerar
energi av yttersta betydelse för svenskt näringsliv och
svenskt samhälle och leder till stora samhällsvinster
och företagsvinster. Vi anser att ett system för återfö-
rande av en del av dessa vinster för regional utveck-
ling till de vattenrpoducerande länen skall införas.
Länsparlament borde vi uttala oss kraftfullare för.
Regionberedningen har sagt att landstingen eller mot-
svarande organ bör få ett ökat ansvar för regional
utveckling, för att man skall få en folklig förankring
för de politiska beslut som fattas. I dag är det ju läns-
styrelserna som står för mycket. Jag anser att vi borde
ta ett steg vidare, och vi har reserverat oss för detta.
För att spara kammarens tid skall jag dock mycket
lojalt, fru talman, nöja mig med att yrka bifall till
reservation 9 som avser återföring av vatten-
kraftsvinstmedel och reservation 22 som avser finan-
sieringen av de småföretagssatsningar som proposi-
tionen och betänkandet för fram.