Herr talman! Först till detta med vilka jag nämnt
och inte nämnt i mitt anförande. Det är säkert många
människor som jag inte har nämnt. Men jag tror nog
att alla som känner mig åtminstone litet grand inser att
jag förstår att en av de viktigaste förutsättningarna för
att skapa nya jobb i Norrland och i utsatta områden är
att det finns entreprenörer och företagare som är be-
redda att satsa där. Regionalpolitikens innehåll hand-
lar faktiskt om det. Jag tycker därför att det är litet,
men bara litet, retorik i det som Lennart Rohdin säger.
I den andra frågan, om hur parlamentet skall delta
i utformningen av regionalpolitiken, tycks Lennart
Rohdin och jag vara överens om att vi i varje fall inte
skall göra som den borgerliga regeringen gjorde. Där
är vi fullständigt överens.
Jag har uppfattningen att det ligger ett oerhört
stort värde i att regionalpolitiken har brett stöd i par-
lamentet. För att den skall ha brett stöd i parlamentet
måste den utformas i dialog med parlamentet. Men
den dialogen kan se ut på litet olika sätt. Det kan
handla om beredningar, om kommissioner och om
utredningar.
I ett första skede handlar det om en kartläggning. I
det kartläggande skedet är det inte nödvändigt att ha
en parlamentarisk beredning, utredning eller kom-
mission. Om kartläggningen visar på att det krävs
stora förändringar finns det skäl att vidga den grupp
som deltar i utformningen. Ungefär så har jag fört
resonemanget, just med den erfarenhet av den förra
regeringens sätt att arbeta som Lennart Rohdin drog
fram.
Till sist några ord om Bryssel. Bryssel besöker
Stockholm denna vecka - jag vet inte om det är lika
fint som om jag skulle besöka Bryssel. Det gäller bl.a.
frågan om Norrlandsfonden. Jag tar egentligen åt mig
väldigt litet av kritiken, därför att när jag kom in i
regeringen hade den förra regeringen gjort väldigt
litet för att förbereda frågorna om regionalpolitiken i
Bryssel.