Herr talman! Det är ingen som har förnekat eller
försökt dölja att ett medlemskap i EU kommer att
innebära formella suveränitetsinskränkningar. Det
är det grundläggande skälet till att vi måste ändra i
vår egen grundlag, dvs. för att på ett korrekt sätt
möjliggöra vårt inträde i EU och för att möjliggöra
vårt medlemskap.
Sedan kan jag tillägga att det inte kan vara så
förfärligt, när medlemskapet uthärdas med sådant
tålamod av alla de stater som redan är med i EU
och när den ena staten efter den andra i det tidigare
Östeuropa står i kö för att komma med i EU.
Från nej-sägarnas sida framställs EU som en
ondskefull organisation, som vi mer eller mindre
tvingas in i, för att därmed också i fortsättningen
delta i denna organisations ondskefulla
konspirationer. EU är ju en demokratiskt
uppbyggd organisation, bestående av demokratiska
stater i Europa, som har funnit det klokt att
samarbeta över vida fält och att ge detta samarbete
en viss institutionell utformning. Den har
naturligtvis också brister, och jag har kritik, som jag
dock inte kan gå in på här. Organisationen kan
självklart förändras.
Jag vill gå tillbaka till den fråga som den här
debatten egentligen gäller, om vi verkligen håller
oss till ämnet, nämligen förslaget till ändring av
framför allt 10 kap. 5 § regeringsformen. Hur
menar Bengt Hurtig och andra att man skall bete
sig om ert förslag vinner och detta avslås? Skall vi
förverkliga folkomröstningsresultatet i alla fall, om
det nu händelsevis skulle bli ett ja?