Herr talman! Svensk demokrati vilar på vår
nationella suveränitet. Ingen skall kunna ställa sig
över folkets eller riksdagens mening. Så har det
varit sedan Gustav Vasas dagar. Vi har beslutat om
lagar giltiga i vårt land, och vi har fattat de besluten
inom landet. I 500 år har Sverige varit en suverän
nation. Landet har bara varit ockuperat till vissa
delar.
En stor majoritet i Sveriges riksdag vill nu att den
här suveräniteten skall få ett slut. Det är bara
folkomröstningen i höst som ser ut att kunna hindra
den här utvecklingen. Om EU-förespråkarna
lyckas få in Sverige i Europeiska unionen är det
EG:s och EU:s regler som kommer att styra här i
landet.
Huvudprincipen är att inom fördragsområdet, som
hela tiden vidgas, kommer EG-rätten att gälla här i
landet. Om EU-rätten skulle strida mot svensk rätt
viker den svenska rätten. Om detta undervisas nu
det svenska folket av den politiska eliten i vårt land.
Ja-sidan försöker visst att trolla med orden och
hävda att genom att svenska ministrar i Bryssel får
4--5 % av makten över franska bönder och de andra
ländernas ministrar får 95 % av makten över
Sveriges bönder samtidigt som riksdagens makt
över svensk jordbrukspolitik i stort sett försvinner
har Sveriges suveränitet i själva verket ökat. Ja-
sidan kommer inte att vinna det svenska folkets
förtroende med en sådan -- lite tillspetsat--
halvimperialistisk advokatyr.
Sveriges grundlag präglas av folksuveränitetens
principer. All offentlig makt utgår från folket
genom riksdagen som är dess främsta företrädare.
Statsmakten utövas under lagarna och dessa kan
bara stiftas av riksdagen som är direkt ansvarig
inför folket. Suveränitetens upplösning innebär att
principen om att all offentlig makt utgår från folket
upphör att gälla i hela sin vidd. Då upphör också,
enligt min mening, riksdagen att vara folkets
främsta företrädare.
Även om vårt system inte är perfekt och präglas av
sociala och politiska klasskillnader och har starka
tendenser mot politisk elitism har det baserats på
ett folkligt inflytande över staten. Men de problem
vi i dag kan kalla demokratins problem kommer
inte att minska utan att öka med ett EU-
medlemskap.
Redan EES-avtalet, såsom det hittills börjat
tillämpas, innebär minskade möjligheter att
påverka och minskade möjligheter till insyn --
vilket vi i vårt parti påpekat nyligen i en särskild
motion.
EG/EU utgår inte från folksuveränitetens princip.
EG/EU har under några decennier vuxit fram som
en organisation för överenskommelser mellan
regeringar. Efter hand som EG/EU-rättens område
har vidgats har inflytandet för den byråkrati som är
uppbyggd kring detta ökat. Kommissionen
utarbetar förslag, bereder och följer upp beslut
med näst intill formell ensamrätt. Den tillåter bara
den insyn den själv vill ha. Domstolen har alltmer
blivit en författningsdomstol.
Man kan säga att EG/EU innebär den upplysta
europeiska förhandlingsbyråkratins suveränitet.
Det är inte att förvåna sig äver att entusiasmen för
ett EU-medlemskap är stor också i vår
statsbyråkrati. De löner och anställningsvillkor som
EG/EU:s institutioner erbjuder är givetvis starkt
lockande. EG/EU kommer sannolikt inte att ha
några svårigheter att rekrytera svenska byråkrater
till topptjänsterna i Bryssel.
Vi står också inför en systemskifte när det gäller
rättskulturen. Våra lagar är normalt omsorgsfullt
förarbetade från idé till förverkligande. De är
granskade i en offentlig debatt. Vi har fått hyggligt
pregnanta lagar. Där själva lagtexten inte ger
klarhet finns förarbeten som kan vägleda kring
avsikten med lagen och ge tolkningsmöjligheter av
lagen.
I EG/EU växer lagarna fram utan den systematiska
offentlighet vi är vana vid. I avgörande skeden
faller normskapandet under utrikessekretessens
principer. Förslagen bereds i kommissionen under
lobbyisternas tryck och blir sedan föremål för
förhandlingar mellan regeringar. Ofta blir
produkten kompromisser som präglas av både
oklarhet och mångtydighet. Genom det oändliga
kompromissandet mellan olika regeringar,
branschintressen, storföretag, arbetsgivar- och
arbetstagarintressen blir lagstiftningen otydlig och
svårtolkad. Den präglas av en snårskog av tillägg
och protokoll kring olika detaljer. I stället för att
skriva om lagen väljer man att lägga till protokoll.
Regelverket växer därför med inbyggd automatik.
De som skall tillämpa bestämmelserna vet ofta inte
hur de skall tolka lagarna och väljer inte sällan
vägen att helt strunta i dem tills någon domstol
beslutar att de måste följas. Det är alltså ett sådant
rättssystem, herr talman, som ja-sidan nu kämpar
för att dra in det svenska näringslivet i. Detta
rättssystem kommer att bli ett eldorado för jurister.
Vi överger ett system med någorlunda juridisk
klarhet för ett system som skapar ständiga
tolkningskonflikter. Över det vakar en domstol vars
domar inte är prejudicerande på samma sätt som i
vår rättsuppfattning, eftersom domstolen skall
verka för gemenskapens fördjupning.
Utskottet anser liksom regeringen att en
överlåtelse av statsorganens beslutanderätt till EU
skall ske utan fastlagda begränsningar. En
överlåtelse av statsorganens beslutanderätt kan låta
som om vår statsbyråkrati lämnar över
beslutanderätten till en annan byråkrati. Men
statsorganen är här ett annat ord för framför allt
riksdagen. Det är den folkvalda riksdagen -- folkets
främsta företrädare -- som skall lämna över sin
beslutanderätt till EU:s instanser, och detta skall
ske utan fastlagda begränsningar.
Men när riksdagen lämnar över en
lagstiftningsbefogenhet eller tvärtom när vi går in i
ett system vars rätt står över den svenska rätten och
där vid en konflikt den svenska rätten får vika då
har vi, enligt min mening, upphävt en stor del av
vår suveränitet och vår självbestämmanderätt på
alla de områden EU-rätten omfattar.
Vi kringgärdar grundlagar med en särskild
beslutsordning därför att det inte utan vidare skall
gå att ändra de grundläggande spelreglerna. Men
vid ett medlemskap i EU kan en dom av EU:s
domstol medföra åsidosättande t.o.m. av svensk
grundlag. Grundlagen kan då i något avseende
hävas av ett domstolsbeslut, av en instans, där våra
nationella intressen inte ens får tas tillvara av en av
Sverige utsedd domare. Det blir skillnaden i det
systemet jämfört med det vi har nu, som innebär att
två likalydande beslut skall fattas med val emellan.
Även utskottsmajoriteten tycks inse detta. Den
skriver: ''Om en regel i en förordning eller ett
direktiv -- -- -- framstår som konstitutionellt
oacceptabel, bör enligt utskottet den svenska
hållningen inte vara att tala om en konflikt mellan
EG-rätt och nationell rätt.'' I sådan konflikt har ju
EG-rätten företräde.
I stället skall Sverige då söka driva att EG-beslutet
ligger utanför det område där beslutanderätten
överlåtits. Man kan fråga sig vem som skall avgöra
detta. Men om det nu inte ligger utanför det här
området? Då är det ju klart att EU-rätten står över
den svenska rätten. EU:s instanser står över den
svenska riksdagen. Därmed upphör Sveriges
riksdag att vara den framstående företrädaren för
det svenska folket som vi har avsett att den skall
vara.
Detta skiljer EU från allt annat internationellt
samarbete. EU är inte bara ett mellanstatligt utan
också ett överstatligt samarbete där
överstatligheten blir alltmer markerad.
Utskottet försöker emellertid att krypa bakom den
tyska författningsdomstolens tolkningar och säger
att dessa skulle gälla för Sverige. Varför skulle de
gälla för Sverige men inte för en rad andra
medlemsländer? Konflikten mellan EU:s rätt och
den tyska författningsdomstolens syn är inte på
något sätt löst. Sveriges position som nytillträdande
stat i EU:s utkant är en annan än det stora
Tysklands, EU:s starkaste medlemsstat.
Men om den tyska författningsdomstolens utslag
gäller i Tyskland och Sverige, måste de väl
rimligtvis gälla också i andra länder? Var hamnar vi
då? Jo, i påståendet att EG-domstolens eventuella
beslut om utvidgning av EU-rätten inte gäller i
något land. Det hade varit rimligt om Sverige hade
fört fram detta i förhandlingarna. Har den här
tolkningen godtagits av Europeiska unionen?
Herr talman! Detta betänkande har en något
märklig förhistoria. I grundlagsutredningen inför
EG var alla partier utom Vänsterpartiet och
experten från Miljöpartiet överens om att i
grundlagen skriva in att EU-rätt har företräde
framför svensk rätt. Vår representant betraktade
detta som en plattläggningsparagraf, och den
efterföljande debatten har gett oss rätt på den
punkten.
Utredningen sade i klarspråk vad som gäller för
medlemsländer och ville ha inskrivet att Sverige
underdånigt skulle acceptera detta. Men den här
plattläggningen blev för mycket för regeringen,
som bara efter någon veckas offentlig diskussion
tillsatte en grupp för att göra plattläggningen
mindre tydlig.
När nu propositionen har kommit kan vi se att
plattläggningen har stuvats undan i
regeringsformens 10 kap. 5 §. Där står det att
frånsett fri och rättigheter skall ett i princip
gränslöst överlämnande av beslutsbefogenheter
ske. Därmed har man dolt den formella
plattläggningen.
Den politiska grundståndpunkt som ja-
representanterna intog i utredningen har emellertid
inte förändrats, och ingen har heller bestridit
utredningens sakmaterial. EU-rätten står över
nationell rätt, inklusive våra grundlagar. Ett
medlemskap med obegränsad beslutsöverlåtelse
innebär en underkastelse i stort sett samma
omfattning som utredningen angav i sin paragraf.
Vi har, herr talman i vår motion och i
meningsyttringen till betänkandet pekat på de
undantag från beslutsöverlåtelsen som Sverige
borde markera för att kunna bevara viktiga delar av
sin suveränitet. Jag vill säga att ett bifall till denna
linje kanske skulle kunna stärka Sveriges
konstitutionella ställning inom EU, men inte ens då
skulle några garantier föreligga. EU:s domstol och
övriga instanser skulle hävda sin överhöghet, och
maktpolitiskt skulle vi troligen tvingas ge vika även
med vårt lagförslag.
Det säkraste sättet att slå vakt om demokratin är att
slå vakt om nationellt självbestämmande och om att
staten skall styras efter folksuveränitetsprincipen
med riksdagen som folkets främsta företrädare.
Slutsatsen av detta blir att Sverige inte bör bli
medlem av den europeiska unionen.
Samarbete i Europa bör så långt som möjligt
grundas på folkstyresprinciper. Det kan ingen
hävda att Europeiska unionen gör.
Medlemskapet innebär uppgivande av viktiga delar
av vårt självbestämmande, oavsett hur vi skriver
vår grundlag. Men vi kan värna suveräniteten
bättre eller sämre, och jag menar att den lösning
som Vänsterpartiet förespråkar skulle kunna vara
litet effektivare.
Oavsett vilka förändringar av regeringsformen som
riksdagen beslutar om nu anser vi att det andra
beslutet skall läggas på riksdagens bord först efter
folkomröstningen -- och endast om det i
folkomröstningen skulle bli ett ja. Vår grundlag bör
inte innehålla formuleringar som bäddar för ett
medlemskap i EU om majoriteten av svenska folket
skulle vara emot ett sådant.
Jag har i meningsyttringen särskilt markerat detta
vid momentet om val till EU-parlamentet, men
ansluter mig i den här delen till den ståndpunkt som
Hans Göran Franck uttrycker i sitt särskilda
yttrande.
När det gäller övriga förslag som tas upp i
betänkandet har jag funnit det angeläget att
markera att vi inte bör göra eftergifter när det gäller
förhandsgranskning av tryckt skrift. I EU har man
inte samma klara prinicp mot detta. Jag har också
velat göra en markering mot den förändring som
underlättar för internationella mediakoncerner att
lägga under sig svensk press.
Herr talman! Med hänvisning till det som jag nu har
sagt yrkar jag bifall till samtliga moment i min
meningsyttring.