Herr talman! När man har lyssnat på de tidigare
inläggen här, skulle man nästan kunna tro att vi i
dag skall besluta om att gå med eller ej i Europeiska
unionen -- man har angett fördelar med att vara
med och nackdelar med att vara med -- men den
fråga det gäller i dag är ju inte denna. Vad frågan
gäller är om vår författning skall ha en sådan
utformning att det blir möjligt för Sverige att gå
med i Europeiska unionen, om svenska folket säger
ja i den folkomröstning som alla är överens om att
vi skall hålla.
Här är det ju då viktigt att grundlagen inte lägger
hinder i vägen för att förverkliga folkviljan. Det
innebär att om man följer det förslag som har lagts
om avslag på propositionen, finns det inte
grundlagsmässiga möjligheter att förverkliga ett ja
i folkomröstningen. Det betyder att det skulle
uppkomma en mycket konstig situation, om
riksdagen biträdde det avslagsyrkande som finns.
Alltså: Förslaget som vi i dag behandlar syftar till
att möjliggöra ett inträde. Skulle svenska folket
säga nej i en omröstning, vilket jag personligen
hoppas att man inte gör, gör paragrafen såvitt jag
kan förstå i den utformning som den här har fått
ingen som helst skada. Det är ju
folkomröstningsresultatet som skall gälla.
För den skull är det enligt min mening inte särskilt
relevant att i det här sammanhanget alltför mycket
fördjupa sig i argumenten för eller emot EU. Den
debatten får vi tillfälle att föra i många andra
sammanhang.
Men själva den omständigheten att frågan har
kommit på tal och att vi ansökt om medlemskap och
lyckats träffa avtal under betydande enighet mellan
olika partier i den svenska riksdagen är ju ett
symptom, ett viktigt sådant, på att världen
förändrats och att vi måste förändras med den.
Här sägs det i mycket fosterländska ordalag att den
svenska demokratin vilar på vår suveränitet och att
vi nu är beredda att sälja ut denna. Det intressanta
tycker jag är vad man har kunnat uppleva under
särskilt de senaste 20 åren, i vilken snabb takt som
det internationella beroendet har utvecklats och
manifesterats.
Det gäller hela vårt näringsliv. Det gäller grunderna
för vårt materiella välstånd. Det gäller
informationsspridning, kunskapen om vad som
händer i olika delar av världen. Det är alldeles givet
att allt detta påverkar vår reella suveränitet.
Detta är, kan man säga indirekt. Men även direkt är
det ju på det sättet att Sverige har biträtt en mängd
internationella konventioner i de mest skilda
ämnen som innebär åtaganden från vår sida. Det
här gäller inte bara Sverige, utan det gäller alla
möjliga andra länder också, självklart.
En del länder hyllar den s.k. monistiska principen,
dvs. har man skrivit på ett internationellt avtal så är
det en del av den nationella rätten. Vi har inte
hyllat den principen, utan Sverige har tillhört de
länder som i de här avseendena brukar kallas för
dualistiska, dvs. vi har tillämpat principen att vi
skall transformera till svensk lag de förpliktelser
som vi åtar oss i internationella avtal.
Det här kan diskuteras, och jag har i olika
sammanhang diskuterat vad som är rätt. Det är
klart att om man tillämpar den monistiska
principen, blir man mera noggrann med att granska
vad man verkligen skriver på. Helt allmänt har vi
den uppfattningen i Sverige att har vi skrivit på ett
internationellt avtal av något slag, skall vi också
följa det.
Men sedan har vi också formella bindningar som
sällan nämns men som jag brukar ta fram. Sverige
är med i FN. Det är enligt min mening mycket
diskutabelt om det är i god överensstämmelse med
gällande grundlag. Säkerhetsrådet kan fatta en lång
rad beslut å medlemmarnas vägnar som utan tvivel
griper över den nationella suveräniteten.
Vi är med i Europarådet, och vi har åtagit oss att
följa Europadomstolens utslag, vilket vi också har
gjort i en lång rad frågor. Det är klart att detta är
en formell inskränkning av vår suveränitet som vi
så att säga en passant har godkänt.
Numera har vi också EES-avtalet. Jag tycker att det
var bra att det kom till stånd, men det gör att vi blir
tvungna att följa beslut som fattas inom EU utan att
vi har haft någon möjlighet att påverka dem.
Vi är alltså, inte minst på det europeiska planet,
redan inne i ett mycket integrerat samarbete. En
formell anslutning till EU är, som jag ser det, inte
alls så dramatisk som nejsägarna vill framställa det.
Det är en naturlig konsekvens av den utveckling
som har varit. Det är också en klok åtgärd, om vi
vill utöka våra möjligheter att påverka beslut på
övernationellt plan som vi är väldigt beroende av.
Jag har uttryckt det på följande sätt i min enkla
marknadsföring och ser nu till att det också
kommer in i kammarens protokoll: Min politiska
erfarenhet har lärt mig att det alltid är bättre att
sitta med vid det bord där besluten fattas än att sitta
i farstun och vänta på besked om innehållet i beslut
som man ändå måste följa.
Jag ser alltså ett medlemskap i EU som ett sätt att
vidga våra möjligheter att påverka sådana saker
som direkt angår oss själva.
Sedan tycker jag att det i och för sig är rimligt att
också framhålla ett mera altruistiskt motiv. I
förlängningen är det också egoistiskt, men i varje
fall ytligt sett är det altruistiskt. Varför skall inte vi
från svensk sida bidra till en någorlunda harmonisk
utveckling i Västeuropa och i Europa som helhet?
Varför skall inte vi vara med och hjälpa till att
säkerställa goda relationer i ett område som har
varit sargat sedan tidernas begynnelse av de mest
förödande konflikter och krig som ägt rum
någonstans i hela världen?
Det bör vara en inspirerande uppgift, inte minst för
unga människor att kunna arbeta inte bara på det
nationella planet utan också på ett europeiskt plan.
Jag skulle vilja ta upp några saker som ligger litet
vid sidan av dagens förslag, nämligen på vilket sätt
vi i grundlag skall markera hur vi skall möjliggöra
ett lagenligt inträde i EU; det har ju diskuterats i
olika sammanhang, och det har funnit olika förslag.
Det är alldeles givet att innebörden, även i den
utformning som föreligger här och som till en del
skiljer sig från den som utredningen om grundlagen
och EU föreslog, är att vi skall kunna se det
förenligt med svensk grundlag att följa beslut inom
en överstatlig organisation som Sverige är medlem
i.
Det är många som då säger: Detta är ju ett elände!
Som jag tidigare påpekat är det till stor del en
formell historia, men den kan naturligtvis bli reell.
Jag skulle vilja fråga dem som är kritiska: Vad är
alternativet? Är alternativet att vi på varje område
där det kan uppkomma konflikter mellan vad vi gör
och vad man inom den europeiska unionen gör skall
sätta i gång ett intrikat, tidsödande byråkratiskt
förhandlingsarbete?
Det har yttrats farhågor om att EU tar över allting.
Det kommer ju inte att ske. Det är en felaktig
varubeskrivning. Det finns angivet vad EU skall
syssla med. Det är inte för alla tider givet,
självfallet inte. Detta är en organisation som kan
vara dynamisk. Visserligen kan den stelna också,
och det vet vi. Men den kan vara dynamisk och gå
vidare. Huvudparten av alla de beslut som rör
svenska medborgare kommer dock fortfarande att
fattas i detta hus. För min del tror jag att det
kommer att så förbli. Kanske tror jag t.o.m. att
man så småningom inom EU aktar sig för att hamna
i problem med detaljfrågor av olika slag, helt enkelt
därför att en övernationell organisation av detta
slag inte orkar med ett alltför vidgat fält. Det är helt
enkelt inte praktiskt. Det är också direkt uttryckt i
Maastrichtfördraget att besluten inte skall läggas på
högre nivå än vad som är praktiskt och nödvändigt
från gemenskapens synpunkt.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
konstitutionsutskottets hemställan.